Min son gifte sig vid 33 års ålder. Idag är det vanligt, men tidigare brukade det betraktas som sent. Han gifte sig när hans flickvän blev gravid. Vi var glada, eftersom det var vårt första barnbarn som skulle födas en liten flicka. Jag minns lyckan vi kände. Min svärdotter visade sig vara riktigt bra vänlig och ordningsam, hemmet är alltid snyggt, hon är ung och söt, och det förvånade mig att hon kan sticka, för jag har aldrig varit särskilt händig själv. Allt som allt är hon en trevlig och jordnära kvinna; min son är lycklig och det är allt jag har önskat.
När mitt barnbarn fyllde tre berättade de att de väntade tillökning igen. Den här gången blev det en son. De började renovera huset som min mormor lämnat efter sig. Vi var glada för deras skull. Men knappt tre år senare kom beskedet om ännu en graviditet. Och två år därefter var det dags igen.
Jag lever från lön till lön som min son ger mig. Han vet hur man får saker att gå ihop, han lagar allt själv, bygger och fixar allt gör han för egen hand. Men min son är bara vanlig lastbilschaufför, varför behöver de ett tredje barn? Han är nästan aldrig hemma och jobbar hela tiden extra.
Strax innan jul gav min svärdotter mig en inköpslista till barnen. Trodde ni att det handlade om godis och leksaker? Nej, listan innehöll bara nödvändiga saker till och med massageolja, strumpor, tights egentligen sånt man inte hittar på någon reklam, bara vardagliga saker.
Jag frågade min son var de hade tänkt föda det fjärde barnet, men han viftade bara bort det.
Jag har åtminstone lyckats uppfostra en ansvarstagande och arbetsam son som aldrig är rädd för att ta på sig vilket jobb som helst. Hans fru är nästan 35 nu, hon har aldrig haft ett arbete, varken vikariat eller fast tjänst. Tänk om de får ett femte barn när hon är 40, det skulle inte förvåna mig. Men jag kommer ju inte leva för alltid, och jag åldras som alla andra och orkar kanske inte hjälpa till så mycket längre. Hennes egen mamma har gått bort, det finns bara mig kvar som hjälp, men de lyckades i alla fall bygga om huset till slut. Ändå är det trångt där, hela familjen på fyra barn, det är ännu ingen riktig villa bara ett litet hus.
Jag frågade henne: Och när bidragen tar slut, vad gör du då? Var ska du hitta ett jobb om du aldrig har arbetat när du väl fyllt 40? Hon svarade bara att det löser sig på något sätt. Men om något, Gud förbjude, skulle hända min son vad gör vi då? Hur skulle jag kunna ta hand om så många barn?
Jag har även en andra son som tycker att jag sällan är med hans barn eftersom jag lägger all min tid på att hjälpa min äldste sons familj. Ibland undrar jag hur det blev så här, och om det fanns något jag kunnat göra annorlunda.
