Nio röda rosor… Svärmor skulle bara stanna några timmar, men svärsonen kände direkt att han inte stod ut. Sa att han skulle gå till bastun. Packade sina saker och gick. Men ännu en motgång väntade: bastun var stängd för reparation. Och humöret sjönk i botten. Inte gick det att gå hem igen! Han började vandra runt på stadens gator, och att gå in i butiker lockade inte – det var liksom inte manligt. Slogs ner på en bänk, nedstämd. Då såg han ett äldre svenskt par, runt sextio. Fint klädda, promenerade långsamt – tydligt ute på kvällspromenad. Hon höll honom under armen, pratade om något. Mannen på bänken tänkte: ”De har fortfarande samtal kvar. Jag och min fru har varit ihop i femton år, vi har redan hunnit prata om allt. Oftast är vi bara tysta.” Plötsligt stannar paret. Maken rättar ömt till hennes halsduk. De går vidare. Och mannen tänker: ”Tänk, kärleken har fått leva kvar hos dem. Vi har slutat se varann för länge sen.” Hans egen fru är liten, tunn och tillhör alla ständigt trötta kvinnor som slutat ta hand om sig själva – nöjer sig med det lilla. Jobbar på fabrik, två barn, ständigt fullt upp. Pular hemma, sitter aldrig still: alltid finns det saker att göra. Sliten morgonrock, håret rufsigt. Rör sig snabbt mellan rummen med trasan eller moppen i handen. Le mycket sällan numera, alltid samma koncentrerade uttryck. Frisören besöker hon bara när det är absolut nödvändigt. Sitter där och tänker: ”Vi älskade varandra så mycket. Vart tog allt vägen?” Försöker minnas den starka känslan från förr, och lyckas – en ömhet smyger sig fram. Värmen lämnar avtryck i själen. Han tycker så synd om henne, vill göra något gott på riktigt. Måste resa sig – det goda får inte vänta. Och benen bär nästan av sig själv. Plötsligt – ett blomstertorg: ”Köpa blommor? Hon kommer säga att det är onödigt, att jag slösar pengar på skräp. Hellre köpa gympaskor åt Marre, hon har ju inget till idrotten.” Tvekar – vad göra? Men känslan vill inte släppa taget. Skakar på huvudet: Okej, nu får det vara. Går in, unga expediten hälsar först, tittar lite undrande. Mannen har senast köpt blommor för femton år sedan. Ska väl ta en ros? Något inom honom viskar: En ros betyder inget, ta fler. Skakar om sig, tar resolut nio stycken. Skräms av sitt eget mod – är han galen? Men orden är redan sagda. Kommer ut – tycker folk ser snett på honom. Ringer hem för att höra: har svärmor åkt? Kliver upp för trappan, hjärtat bultar ovant: ”Hon kör ut mig på direkten, slänger väl blommorna i soptunnan.” Hustrun ställer precis upp mjölpåsen på bordet, händerna rena. Hon står där, anar ingenting. Han stannar, säger inget, andas tungt. Hon vänder sig om, ser blommorna, stelnar till. – Maja, det är till dig. Fick bara lust. Ska du bli arg? Hon tar inte emot på en gång, bara stirrar – som om det vore en synvilla. – Till dig, Maja, till dig. Hon tar emot, för upp mot ansiktet, ler svagt. Allt det slitna har försvunnit – fabriken, hemmet, femton år tillsammans. Nästan en viskning: ”Tack.” Vasen står mitt på bordet, nio röda rosor ser ut att sprida ljus i hela rummet. Hon stryker blommorna med handen, stannar framför spegeln och rättar till håret. Ansiktets drag blir mjukare, bekymret ger plats för eftertanke. Mannen kliver fram och omfamnar henne om midjan. De står där, tysta. För ett ögonblick stannar kvinnan upp – bara för ett ögonblick.

Nio röda rosor

Svärmor är på besök några timmar, och svärsonen känner: det här går inte. Han säger att han ska till bastun. Han gör sig i ordning och går ut.

Men oturen fortsätter: bastun är stängd för renovering. Humöret rasar helt.

Han vill inte gå hem igen direkt.

Så han driver runt på gatorna, men vill inte gå in i några butiker det är inget för riktiga karlar. Sätter sig sorgset på en bänk.

Plötsligt ser han ett par. Båda strax under sextio. Välklädda. Går långsamt sida vid sida och verkar njuta av promenaden.

Kvinnan håller honom under armen, de pratar om något.

Han sitter där och iakttar: De har något att prata om. Jag och min har varit gifta i femton år, vi har redan pratat om allt. Oftast är det tyst mellan oss.

Så stannar paret. Mannen rättar försiktigt hennes scarf. De går vidare.

Mannen på bänken tänker: Tänk att de fortfarande är så kära. Vi har för länge sen slutat lägga märke till varandra.

Hans fru är liten och tunn en av alla evigt trötta kvinnor, sådana som när de slutat bry sig om sitt utseende nöjer sig med det lilla. Hon jobbar på fabrik, två barn, alltid fullt upp.

Hon pysslar med hemmet, stannar aldrig upp det är alltid något att göra. I gammal morgonrock, håret i en rufsig tofs. Rör sig snabbt genom lägenheten, en trasa eller mopp i handen.

Hon har glömt hur man ler, hon har alltid ett allvarligt uttryck, som aldrig förändras.

Sällan går hon till frisören, bara när det blivit rent pinsamt att visa sig annars.

Mannen tänker för sig själv: Vi älskade verkligen varandra förr. Vart tog det vägen?

Han försöker nu leta fram den där känslan som en gång fanns. Han lyckas: en ömhet rör vid hans hjärta, lämnar efter sig ett varmt spår. Han känner plötsligt en stor ömhet för sin fru, vill göra något fint för henne.

Han kan inte sitta kvar det måste bli något bra, och det NU. Snabbt börjar han gå, utan att själv veta vart.

Svaret kommer direkt han är nästan på väg att gå in i en blomsterbutik: Ska jag köpa blommor? Jag kommer att verka dum, hon kommer säga att jag slösar bort pengar. Dessutom borde vi köpa gymnastikskor till Lena, hon har inget att ha på idrotten.

Han tvekar, vet inte vad han ska göra, men det varma i hjärtat gnager.

Han slår ifrån sig: så får det bli.

I blomsterbutiken tjejen bakom disken hälsar först, ser undrande ut. Han har inte köpt blommor på femton år.

Kanske en ros, tänker han bara en.

Men något viskar inom honom: det räcker inte, en ros betyder inget.

Så han gör slag i saken: jag tar nio rosor. Han blir nästan rädd för sin egen galenskap.

Men, sagt är sagt.

När han kommer ut känns det som om förbipasserande tittar dömande på honom.

Han ringer hem, frågar om svärmor gått.

På väg upp för trapporna är han nervös det här är nytt. Hon kommer kanske att bli arg, kasta ut både mig och blommorna. Börjar hon skrika, slänger jag genast buketten i soporna.

Hustrun ställer ner mjölpaketet på bordet, händerna är fortfarande rena. Han går fram, hon anar ingenting. Han stannar en stund, säger inget, är andfådd av nervositet. Hon vänder sig om, får syn på blommorna, fryser till.

Svea, de här är till dig. Jag ville så gärna. Du blir väl inte arg?

Hon står tyst, och ser ut som om det är en hägring framför henne.

De är till dig, Svea, verkligen till dig.

Hon tar emot, luktar på rosorna, ler svagt. För ett ögonblick finns varken fabrik, hushållsbekymmer eller de femton gångna åren.

Nästan viskande säger hon: Tack.

Vasen står i mitten på bordet, nio röda rosor, och det känns som att de lyser upp hela rummet.

Kvinnan rör vid blommorna, stannar sedan framför spegeln och rättar till håret.

Ansiktsdragen blir mjukare, bekymret byts mot eftertänksamhet. Mannen kommer fram och håller om hennes midja. De står tysta tillsammans.

Ett ögonblick stannar kvinnan upp bara ett ögonblick.