Nio röda rosor… Svärmor kom över för några timmar, och svärsonen kände direkt: det här orkar jag inte. Han sa att han skulle till bastun. Tog sitt pick och pack och gick. Men en oväntad motgång väntade: bastun var stängd för renovering. Humöret sjönk till botten. Inte gick det att gå hem igen! Han började vandra runt på gatorna, hade ingen lust att gå in i affärer – det är inget för en riktig man. Tungt slog han sig ner på en bänk. Då fick han syn på ett par som var ute och gick – runt sextio, välklädda, promenerade långsamt, uppenbart på promenad. Hon höll honom under armen, de pratade om något. Mannen på bänken observerade dem: “De har fortfarande något att prata om. Vi har varit tillsammans i femton år, vi har redan pratat om allt. Vanligtvis är det tyst mellan oss.” Paret stannade, och mannen rättade varsamt till sjalen på sin fru. De gick vidare. Mannen på bänken tänkte: “Tänk, de har lyckats bevara kärleken. Vi har slutat se varandra för länge sedan.” Hans egen lilla fru tillhörde kategorin av evigt trötta kvinnor. Hon slutade bry sig om sitt utseende – blev nöjd med det lilla. Jobbar på fabrik, två barn, alltid mycket att göra. Hon skyndar runt hemma, sitter aldrig still, ständigt sysslor. Alltid i gammal morgonrock, håret rufsigt. Hon flyger över golvet med trasa eller skurhink i handen. Hon hade glömt hur man log, hennes ansikte var alltid samlat, aldrig några glada uttryck. Hon gick sällan till frisören. När det verkligen inte gick att visa sig ute, då tog hon sig dit. Mannen satt och funderade: “Vi älskade varandra så mycket – vart tog allt vägen?” Han försökte framkalla den där för länge sedan glömda känslan. Och plötsligt dök det upp en ömhet inom honom. Den värmde hans själ, lämnade mjuka spår efter sig. Han blev så ledsen om sin fru, och fick en stark lust att göra något fint. Han kunde inte sitta still, det fina måste göras på en gång. Och han reste sig snabbt, visste inte ens riktigt vart han skulle. Plötsligt kom en ledtråd – han höll på att gå rakt in i ett blomsterstånd: “Köpa blommor? Hon kommer säga att jag är dum, slösa pengar när vi borde köpa gympaskor till Marre till idrotten.” Han tvekade: vad skulle han göra? Spåren av ömhet kändes fortfarande, sött molande inom honom. Han slog ifrån sig: så får det bli. Han gick in, blomsterflickan hälsade först, tittade frågande. Han hade inte köpt blommor på femton år. Det ska väl vara en ros – en enda. Men något viskade inom honom: skäm inte ut dig, en ros betyder ingenting. Bestämt slog han ifrån sig igen: jag tar nio stycken! Blev rädd för sin egen dumhet – har jag blivit helt tokig? Men orden var redan uttalade och gick inte att ta tillbaka. Han kom ut med blommorna, kände att alla tittade dömande. Han ringde för att kolla om svärmor gått hem. Gick upp för trappan, lite nervös över den ovana situationen: “Om hon skäller ut mig, slänger jag blommorna i soporna.” Frun ställde precis bort mjölpåsen, hade rena händer. Han närmade sig, och hon stod där, anade ingenting. Han stannade, tyst, andades tungt av nervositet. Hon vände sig om, fick syn på blommorna och blev helt stilla. – Maja, de här är till dig. Jag kände bara för det. Du blir inte arg? Hon tog dem inte direkt, såg på honom som om det var en hägring. – De är till dig, Maja, till dig. Hon tog dem, luktade försiktigt, log blygt. Och plötsligt fanns varken fabrik, vardagsbekymmer eller femton år tillsammans. Nästan som en viskning: “Tack.” Vasen stod mitt på bordet, nio röda rosor lyste upp rummet. Hon strök blommorna med handen, stannade tankfullt vid spegeln och rättade till håret. Ansiktsdragen mjuknade, oron blev till mild dröm. Mannen gick fram, la armen om hennes midja. Där stod de tillsammans i tystnad. Ett ögonblick stannade tiden – bara ett ögonblick.

Nio röda rosor…

Svärmor hade kommit på besök i några timmar, och svärsonen kände direkt det här står jag inte ut med. Han sa att han skulle gå till bastun. Han klädde på sig, och gav sig av.

Men ännu en motgång väntade bastun var stängd för renovering. Och nu blev humöret verkligen botten. Inte vill man gå hem igen!

Han började vandra runt på Stockholms gator, att gå in i butiker kändes inte som något för en man. Sorgset satte han sig på en bänk i Kungsträdgården.

Plötsligt såg han ett äldre par. De var nog kring sextio. Bra klädda, gick sakta så uppenbart att de bara promenerade för nöjes skull. Hon höll honom under armen, pratade lågt.

Mannen på bänken iakttog dem: De har fortfarande saker att prata om. Själv har vi varit gifta i femton år allt är sagt för länge sen. Oftast är vi bara tysta.

Paret stannade till, maken rättade varsamt hennes halsduk. De gick vidare.

Mannen tänkte: Tänk att de har kvar kärleken. Vi märker ju knappt varandra längre, jag och min fru.

Hans egen hustru var liten och tunn en av de där ständigt trötta kvinnorna som knappt orkar bry sig om att se efter sig själv, nöjd med det lilla. Hon jobbade på fabriken ute i Sundbyberg, två barn att ta hand om, alltid upptagen.

Alltid något att feja med hemma, hon satt aldrig ner, sprang fort genom lägenheten i sitt slitna nattlinne, håret på ända, ibland med en svabb, ibland med trasan i handen.

Hon hade glömt bort hur man ler, ansiktet var alltid allvarligt, och uttrycket ändrades aldrig. Till frisören gick hon endast när det blev otänkbart att visa sig ute.

Han satt där bland spårvagnarna och tänkte: Vi älskade varandra så mycket. Vart tog allt vägen?

Han försökte frammana den där gamla känslan. Något rörde sig i bröstet, något mjukt och ömt. Ett svagt, varmt spår liksom smekte själen.

Så synd och ömhet för henne, han ville göra något fint. Inte sitta kvar det måste ske nu, genast. Han reste sig, utan att egentligen veta vart han var på väg.

Och där, på väg mot Stureplan, var plötsligt en blomsterkiosk framför honom. En tanke: Köpa blommor? Äh, hon kommer säga jag är dum, slösar pengar på onödigt trams. Och Märta behöver ju nya gympaskor till idrotten. Han tvekade. Men värmen inom honom ville inte försvinna.

Till slut slog han uppgivet ut med händerna: Så får det bli.

Han gick in, expediten hälsade först. Han hade nog inte köpt blommor på femton år. En ros, tänkte han.

Men något viskade inom honom: en ros är ingenting. Pinsamt.

Han ryckte till igen: nio rosor tar jag! Och blev rädd för sin egen impuls blivit galen?

Men sagt är sagt.

Han gick ut från kiosken, och det kändes som om folk stirrade förebrående.

Han ringde hem, undrade om svärmor gett sig av.

Han gick uppför trappan, lite nervös. Vad ska hända nu? Hon kommer kasta ut mig med blommorna. Skriker hon, så slänger jag dem väl i soporna.

Hustrun höll just på att ställa en påse mjöl på bordet, händerna fortfarande rena. Han gick fram. Hon stod där, anade ingenting. Han stannade, teg, andades tungt av nervositet. Hon vände sig om, såg rosorna, stannade av.

Kerstin, det är till dig. Jag bara ville. Ska du bli arg?

Hon tog inte emot direkt, tittade på honom som om han var en hägring.

Till dig, Kerstin, de är till dig.

Hon tog dem, förde dem sakta till kinden, log svagt. Och plötsligt fanns inte fabriken, inte bryderierna, inte de femton åren.

Nästan viskade hon: Tack.

Vasen på bordet fylld med nio röda rosor lyste upp hela köket. Kvinnan lät handen smeka blommorna, dröjde sig sen framför spegeln och rättade håret.

Hennes ansikte blev mjukare, bekymret gav plats för en stilla eftertanke. Han gick fram, lade armen om hennes midja. De stod tysta.

Kvinnan stannade för ett ögonblick, bara för ett ögonblick.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Nio röda rosor… Svärmor kom över för några timmar, och svärsonen kände direkt: det här orkar jag inte. Han sa att han skulle till bastun. Tog sitt pick och pack och gick. Men en oväntad motgång väntade: bastun var stängd för renovering. Humöret sjönk till botten. Inte gick det att gå hem igen! Han började vandra runt på gatorna, hade ingen lust att gå in i affärer – det är inget för en riktig man. Tungt slog han sig ner på en bänk. Då fick han syn på ett par som var ute och gick – runt sextio, välklädda, promenerade långsamt, uppenbart på promenad. Hon höll honom under armen, de pratade om något. Mannen på bänken observerade dem: “De har fortfarande något att prata om. Vi har varit tillsammans i femton år, vi har redan pratat om allt. Vanligtvis är det tyst mellan oss.” Paret stannade, och mannen rättade varsamt till sjalen på sin fru. De gick vidare. Mannen på bänken tänkte: “Tänk, de har lyckats bevara kärleken. Vi har slutat se varandra för länge sedan.” Hans egen lilla fru tillhörde kategorin av evigt trötta kvinnor. Hon slutade bry sig om sitt utseende – blev nöjd med det lilla. Jobbar på fabrik, två barn, alltid mycket att göra. Hon skyndar runt hemma, sitter aldrig still, ständigt sysslor. Alltid i gammal morgonrock, håret rufsigt. Hon flyger över golvet med trasa eller skurhink i handen. Hon hade glömt hur man log, hennes ansikte var alltid samlat, aldrig några glada uttryck. Hon gick sällan till frisören. När det verkligen inte gick att visa sig ute, då tog hon sig dit. Mannen satt och funderade: “Vi älskade varandra så mycket – vart tog allt vägen?” Han försökte framkalla den där för länge sedan glömda känslan. Och plötsligt dök det upp en ömhet inom honom. Den värmde hans själ, lämnade mjuka spår efter sig. Han blev så ledsen om sin fru, och fick en stark lust att göra något fint. Han kunde inte sitta still, det fina måste göras på en gång. Och han reste sig snabbt, visste inte ens riktigt vart han skulle. Plötsligt kom en ledtråd – han höll på att gå rakt in i ett blomsterstånd: “Köpa blommor? Hon kommer säga att jag är dum, slösa pengar när vi borde köpa gympaskor till Marre till idrotten.” Han tvekade: vad skulle han göra? Spåren av ömhet kändes fortfarande, sött molande inom honom. Han slog ifrån sig: så får det bli. Han gick in, blomsterflickan hälsade först, tittade frågande. Han hade inte köpt blommor på femton år. Det ska väl vara en ros – en enda. Men något viskade inom honom: skäm inte ut dig, en ros betyder ingenting. Bestämt slog han ifrån sig igen: jag tar nio stycken! Blev rädd för sin egen dumhet – har jag blivit helt tokig? Men orden var redan uttalade och gick inte att ta tillbaka. Han kom ut med blommorna, kände att alla tittade dömande. Han ringde för att kolla om svärmor gått hem. Gick upp för trappan, lite nervös över den ovana situationen: “Om hon skäller ut mig, slänger jag blommorna i soporna.” Frun ställde precis bort mjölpåsen, hade rena händer. Han närmade sig, och hon stod där, anade ingenting. Han stannade, tyst, andades tungt av nervositet. Hon vände sig om, fick syn på blommorna och blev helt stilla. – Maja, de här är till dig. Jag kände bara för det. Du blir inte arg? Hon tog dem inte direkt, såg på honom som om det var en hägring. – De är till dig, Maja, till dig. Hon tog dem, luktade försiktigt, log blygt. Och plötsligt fanns varken fabrik, vardagsbekymmer eller femton år tillsammans. Nästan som en viskning: “Tack.” Vasen stod mitt på bordet, nio röda rosor lyste upp rummet. Hon strök blommorna med handen, stannade tankfullt vid spegeln och rättade till håret. Ansiktsdragen mjuknade, oron blev till mild dröm. Mannen gick fram, la armen om hennes midja. Där stod de tillsammans i tystnad. Ett ögonblick stannade tiden – bara ett ögonblick.