Mikael kom fram till lägenheten och tryckte på porttelefonen. En pojke, knappt tio år gammal, och en ljushårig flicka med förväntansfull blick öppnade dörren.
Mamma är snart hemma, kom in bara! Krantoppen i köket droppar, sa pojken noggrant.
Mikael klev in, grep verktygslådan, och gick direkt till köket. Han skruvade isär kranen och bytte packningen vant.
Pappa skulle ha fixat det själv, men han är pilot. Han är nästan aldrig hemma, forklarade pojken, rakt på sak.
Plötsligt kom mamman hem en kvinna kring trettiofem, med trötta ögon men varma drag. Hon blev först förvånad över barnens initiativ men log tacksamt.
Du är omöjlig att vänta på, sa sonen, du säger jämt att du ska ringa hantverkaren men det blir aldrig av. Så jag fixade det själv nu.
Hon betalade Mikael i svenska kronor, tackade honom och bad honom kika på bordet som vickade och en trasig strömbrytare. De kom överens om att han skulle återkomma morgonen därpå. Mikael lämnade sitt visitkort på köksbänken.
Pojken, som Mikael nu visste hette Mattis, följde honom ut.
Vi har ingen pappa som är pilot. Det har mamma hittat på, erkände Mattis plötsligt, medan han slängde soporna. Hon tror att vi är för små för att fatta. Om pappa fanns, skulle han väl ha kommit hit någon gång? Och det är alltid mamma som köper presenterna till oss, fast hon säger att de är från pappa. Jag såg själv när hon köpte dockan till Elin på hennes födelsedag, men sa att det var pappa som hade skickat den.
Du ska inte vara så säker. Kanske kan han verkligen inte komma, ibland blir livet så, svarade Mikael försiktigt.
Mattis bara skakade på huvudet och såg ledsen ut.
Hemma kände sig Mikael rastlös. “Pilot”. Ordet rev upp gamla sår. Han hade själv varit pilot en gång. I ett annat liv…
Han hade bott i Stockholm, flugit världen runt. Haft en vacker hustru som drömde om ett annat liv. Inga barn fanns.
Jaha, du ska leka hjälte i luften medan jag sitter fast i vardagen? Aldrig i livet! hade hon sagt.
Svärföräldrarna hade flyttat till Spanien. De ville att Mikael och hans fru skulle följa med. Mikael vägrade. Hustrun lämnade honom och reste bort.
Mikael fortsatte att flyga tills sjukdomen tvingade honom till pension.
Efter åren i luften flyttade han till en liten stad där hans mamma bodde. Han fick sex månader med henne innan hon gick bort, hastigt och helt utan förvarning.
Han blev ensam. Halkade in på fel väg och festade bort flera veckor. Tills hans mamma en natt kom till honom i drömmen och gråtande såg på honom.
Nästa morgon slängde han ut alla festande bekanta, gav sig själv en ny chans, och renoverade sin lilla lägenhet. Men ensamheten kröp på.
Så en dag såg han en annons i lokaltidningen: Ett företag sökte händiga allfixare med egen bil. En sysselsättning, lite extra pengar, varför inte?
Det var fri arbetstid och Mikael trivdes med variationen.
Dagen därpå återvände han sent till Mattis och Elin. Den här gången var deras mamma redan hemma. Hon hette Linnea, och arbetade som förskollärare. Under kvällen lagade Mikael bordbenet, fixade strömbrytaren och rättade till en lös hylla i hallen.
Han tittade in i badrummet och stannade till.
Här behöver ni verkligen en rejäl renovering, sa han.
Jag är beredd, om ni vill ta jobbet. Vi har sparat ihop lite pengar, svarade Linnea försiktigt.
Under arbetet lärde de känna varandra. När kvällen kom och barnen lagt sig, bjöd Linnea honom på ärtsoppa och pannkakor den klassiska torsdagsmiddagen. Långt efter att mörkret lagt sig satt de kvar vid köksbordet och pratade. För första gången berättade Mikael öppet om sitt liv. Linnea lyssnade med värme och förståelse.
Linnea hade aldrig haft en man hos sig länge. Två relationer hade gått i kras. Två barn, tre år mellan dem. Pappan hade hon hittat på för att ge barnen en dröm, tills de blivit äldre nog att förstå.
När Mikael gick mot bilen var klockan närmare midnatt. Han lovade komma tillbaka nästa kväll mycket återstod att ordna.
Nästa kväll öppnade Linnea dörren och blev stående i hallen. In steg Mikael i pilotuniform, med en bukett tulpaner och en prinsesstårta i famnen.
Titta, pappa-piloten har kommit hem! ropade Elin och kastade sig om halsen på honom.
Jag är äntligen hemma, sa Mikael, och såg på Linnea med en blick full av hopp. Visst är det sant, Linnea?
Linnea log och nickade. Barnens famn blev äntligen full.
Mattis behövde tid, men till slut trodde han att pappa kommit hem.
Mikael adopterade Mattis och Elin, och efter ett och ett halvt år fick de ett gemensamt barn. För första gången kändes livet hemma, och komplett.
Om du vill höra fler av våra historier skriv gärna en kommentar eller tryck på hjärtat. Det inspirerar oss att fortsätta berätta.
