Mikael kom fram till lägenheten på sitt senaste uppdrag. En pojke på ungefär tio år och en flicka öppnade dörren.
Mamma kommer snart, kom in! Det droppar ur kranen i köket, sa pojken.
Mikael steg in och fixade kranen.
Pappa skulle ha fixat det själv, men han är pilot och är nästan aldrig hemma, förklarade pojken.
Strax därefter kom mamman hem och betalade Mikael. Pojken följde honom ut i trapphuset.
Vi har ingen pappa som är pilot. Mamma bara hittar på, avslöjade han plötsligt.
Mikael hade just avslutat dagens sista jobb att byta kran i badrummet hos en äldre dam. Han skulle precis hem när chefen ringde och bad honom göra ett snabbt besök till en adress till; en kran i köket behövde ses över.
Mikael hade arbetat på det lilla fastighetsserviceföretaget i ett halvår de sysslade med VVS, städning och liknande sysslor.
Han kom fram, ringde på och möttes av en allvarsam tioåring och hans ljushåriga yngre syster.
Är det inga vuxna hemma? frågade Mikael förvånat.
De hade på jobbet fått instruktion om att aldrig gå in någonstans utan att en vuxen är hemma.
Mamma kommer strax, men snälla kom in! Kranen både droppar och läcker. Jag försökte tejpa, men det funkar inte. Vi har pengar att betala dig, så oroa dig inte, försäkrade pojken snabbt.
Mikael gick till slut in, litade på att mamman snart skulle dyka upp. Han skruvade isär kranen och bytte ut en ventil.
Mitt skrivbord står snett och ena benet är ostadigt. Dessutom funkar inte strömbrytaren i hallen, sa flickan plötsligt.
Pappa hade fixat det, men han är pilot. Han flyger långt bort och kan inte komma hem, fortsatte hon med eftertryck och upprepade, det var tydligt, mammans förklaring.
Snart kom mamman hem. Hon såg uttröttad ut, kanske kring trettiofem, och allt hon ville var nog bara att pusta ut.
Det var på tiden, sa hennes son. Du säger alltid att du ska ringa en hantverkare men du gör det aldrig. Så, nu har jag fixat det själv.
Hon betalade Mikael, och flickan påminde om bordet och strömbrytaren.
De kom överens om att Mikael skulle komma tillbaka nästa dag och han lämnade sitt visitkort.
Pojken, som Mikael nu visste hette Mattias, följde med ut för att slänga sopor.
Vi har ingen pappa som är pilot! Mamma ljuger. Hon tror vi är små och inte fattar något. Om han fanns, skulle han väl ha hälsat på någon gång, eller hur? Och det är hon själv som köper presenter, men säger att de är från pappa. Jag såg henne köpa dockan till Ellinor på hennes födelsedag, men ändå sa hon att den var från pappa, berättade Mattias sorgset.
Du kanske har fel, du vet aldrig. Kanske han verkligen inte kan komma hit, sånt händer, försökte Mikael trösta.
Mattias såg bara tyst på honom.
Hemma fick Mikael inte tankarna ur huvudet. Pilot det ordet satte igång minnen hos honom. Han hade också varit pilot. För länge sen.
Han hade bott i en storstad, flugit världen över, haft en vacker fru. Hon ville att han skulle sluta flyga, men inga barn fick de.
Jaha, du svävar i det blå, men det är jag som får sitta här själv? Nej tack, sa hon en dag.
När sedan hennes föräldrar emigrerade till släktingar utomlands följde hon snart efter. Mikael vägrade lämna Sverige, så de skildes.
Han fortsatte flyga, men blev till slut sjuk och gick i pension. Han hade många flygtimmar och ett gott rykte, så pensionen var rimlig.
Han flyttade till sin mamma i en mindre stad. Efter ett halvår gick hon bort, oväntat snabbt.
Allt blev mörkt och Mikael började umgås i fel sällskap. Han som aldrig druckit eller festat särskilt mycket, förlorade fästet ett tag. Men en natt drömde han om sin mamma hon såg honom ledsamt i ögonen och grät.
Nästa morgon kastade han ut sina vänner, tog tag i livet och renoverade lägenheten, men kände sig ändå ensam.
En dag såg han en annons i lokalbladet ett serviceföretag sökte personal med egen bil. Han sökte nånting att göra, och extrainkomst var ju alltid bra.
Han gillade friheten, kunde ta ledigt vilken dag som helst.
Nästa dag åkte Mikael tillbaka till samma adress sist han trodde att barnens mamma, Louise, skulle komma hem sent igen, men hon var hemma.
Han fixade det vingliga bordsbenet, lagade strömbrytaren, rättade till en hylla i hallen och justerade dörrarna till köksskåp.
När han gick förbi badrummet stannade han till.
Här skulle ni behöva göra en helrenovering, konstaterade han.
Det är okej om du vill ta jobbet, sa Louise. Vi har en del pengar sparade, så jag tror det ska räcka.
Medan han arbetade lärde de känna varandra. Louise jobbade som förskollärare.
Vill du äta middag med oss? Du har jobbat så länge, du måste vara hungrig, vågade hon föreslå.
Barnen ville också att han skulle sitta med. Mikael tackade ja.
De satt kvar länge vid bordet. Barnen sov förstås före nio, men Mikael och Louise dröjde kvar och pratade.
Mikael hade aldrig varit så ärlig om sitt liv inför någon förr. Louise lyssnade och det fanns värme, klokskap och förståelse i hennes blick.
Louise hade aldrig haft någon man hemma. Två försök att hitta den rätte hade slutat olyckligt; kvar blev bara barnen, med tre års mellanrum.
Pilotpappan fanns inte det hade hon hittat på, och tänkte berätta sanningen för barnen när de blev äldre.
När Mikael åkte hem var det redan midnatt. Han lovade att komma nästa kväll igen det fanns mycket kvar att göra.
Kvällen därpå öppnade Louise dörren förvånat och där stod Mikael i sin gamla flyguniform, med en bukett blommor och en prinsesstårta.
Pappa, vår pappa-piloten har kommit hem! ropade Ellinor och sprang honom till mötes.
Jag är hemma nu, och först kände jag inte igen er. Det var så länge sen. Visst är det så, Louise? sa Mikael och såg förhoppningsfullt på henne.
Hon förstod direkt vad han bad om och nickade.
Så blev Louises lilla familj hel och lycklig.
Mattias tog lite tid på sig att acceptera, men Mikael blev med tiden pappa till båda, och efter ett och ett halvt år föddes ännu en son.
Livet går sällan som man planerat, men ibland är det just när gamla drömmar kraschat och vi tror oss vara som mest vilse, som vi får en chans att hitta hem på nytt tillsammans med andra som också letar efter en familj.
