Dagbok, 12 mars
I dag var det en lång dag på jobbet. Jag hade precis bytt en kran hos en äldre dam i centrala Uppsala och var egentligen på väg hem, när de ringde från kontoret igen. De ville att jag skulle ta en sista sväng förbi ännu en adress ett lägenhetshus i Flogsta. Tydligen läckte det från kökskranen.
Jag har nu arbetat som rörmokare hos en liten firma i Uppsala i över ett halvår. Vi fixar allt möjligt: rör, städning, småreparationer man lär sig att inget hem är det andra likt.
Väl framme ringde jag på. Dörren öppnades av en allvarlig pojke, kan ha varit tio år gammal. Bredvid honom stod en ljushårig flicka, lite yngre skulle jag tro.
Är det inga vuxna hemma? frågade jag, lite förvånat. Vi har fått tydliga instruktioner om att inte gå in i bostäder där barnen är ensamma.
Mamma kommer snart, men kom in! Kranen i köket droppar och jag har försökt laga med eltejp men det hjälpte inte. Oroa dig inte, vi har pengar! sa pojken snabbt.
Jag gick ändå in, litade väl på orden om att “mamma är hemma snart”. Jag plockade isär kranen och bytte en ventil.
Mitt skrivbord står snett och benet vinglar! Och strömbrytaren till lampan fungerar inte heller! utbrast flickan plötsligt.
Pappa hade fixat, men vår pappa är pilot. Han flyger långt bort och kan aldrig komma hem, sa hon, nästan som om hon rabblade något hon hört förut.
Då klev mamman äntligen in genom dörren. Trött, det syntes, runt trettiofem år, vänlig men utmattad.
Dig får man aldrig vänta på, förklarade sonen. Du säger bara att du ska ringa efter hjälp. Så jag ringde själv! sa han bestämt.
Hon betalade genast arvodet. (Vi tar betalt i svenska kronor, det blev bara några hundralappar.) Flickan påminde om skrivbordet och strömbrytaren, och vi kom överens om att jag skulle komma tillbaka dagen därpå.
När jag gick ut följde pojken som presenterat sig som Viktor mig med soppåsen till återvinningen.
Vi har ingen pilotpappa, mamma bara hittar på. Hon tror vi är barn och inte fattar något. Hade han funnits hade han väl kommit någon gång, eller hur? Och presenterna är alltid från henne, fast hon säger de är från pappa. Jag såg själv hur hon köpte Maja-dockan till Elna på hennes födelsedag, sa Viktor tyst.
Man vet aldrig, kanske han inte kan komma, svarade jag, men Viktor bara log sorgset.
Jag kunde inte sluta tänka på det där ordet “pilot” när jag kom hem. Jag hade ju varit pilot själv, för länge sedan.
Jag bodde i Stockholm, flög utomlands. Min fru var vacker, men ville att jag skulle sluta med flyget och stanna på marken. Barn hade vi aldrig. Och när hennes föräldrar flyttade till släkt i Australien, for hon till slut också dit. Jag vägrade. Hon och jag gick skilda vägar.
Jag fortsatte flyga tills hälsan svek och pensionen kom. All flygtid, all rutin, men vad hjälpte det? Jag flyttade bort från stadens brus till min mamma i den lilla Värmlandsorten jag kom ifrån. Hann nästan trekvarts år med henne innan hon gick bort oväntat.
Sedan blev allt tomt. Jag föll in i sällskap som inte alltid var det bästa. Drack för mycket och för ofta. En natt drömde jag om mamma. Hon såg på mig, besviken. På morgonen slängde jag ut mina tillfälliga vänner, tog tag i mig själv, renoverade lägenheten men ensamheten fanns kvar.
Genom lokalbladet såg jag en dag en annons de sökte hantverkare med egen bil. Jag anmälde mig. Att ha ett arbete, en rutin, var ändå bättre än att sitta ensam, och en extra slant i månaden tackade jag inte nej till.
Så kom dagen då jag åter stod i Viktors portar. Jag trodde deras mamma som jag nu lärt mig heter Majken skulle vara sen igen från jobbet, men hon öppnade nästan direkt, förvånad men glad.
Jag fixade bordet, bytte ut strömbrytaren, satte upp hyllan i hallen och rättade luckorna i köket. På väg till badrummet stannade jag. Där behövde det göras en större renovering.
Vill du ta det jobbet? sa Majken. Vi har lite sparade pengar, det ska räcka.
Vi lärde känna varandra under de timmar jag jobbade. Majken jobbade på förskola. På kvällen bjöd hon försiktigt in till middag. Både Viktor och Elna tjatade tills jag kom med. Vi satt länge; barnen somnade, men vi två satt kvar och pratade om livet. Jag berättade mer än jag någonsin gjort förut. Majken lyssnade med omtanke och klokhet i blicken.
Hon berättade om två korta, misslyckade försök till relationer, med två barn som är tre år emellan. Pappan var mest en saga hon diktat ihop. Hon skulle förklara för barnen när de blev äldre.
När jag åkte därifrån var klockan över tolv. Jag lovade att fortsätta med jobbet dagen därpå.
Nästa kväll öppnade Majken dörren och stelnade. Jag hade tagit på mig min gamla pilotuniform, hade med en bukett tulpaner och en prinsesstårta.
Pappa! Pappa, vår pilot! ropade Elna och kastade sig i famnen.
Jag är hemma nu. Jag kände inte igen er på en gång, det var så längesen. Visst, Majken? sa jag och såg på henne. Hon log det där leendet som bara lämnar ett svar.
Så blev Majkens lilla familj hel och lycklig igen. Viktor trodde inte på allt först, men efter ett tag gjorde han det. Jag adopterade både Viktor och Elna, och ett och ett halvt år senare kom lillebror.
Det här året har lärt mig att nya familjer kan ta form där man minst anar det. Människor behöver varandra, även när vi tror vi klarar oss själva. Det är aldrig för sent att få en andra chans eller att bli någon annans pappa.
