“Ni måste ge oss barnet. Vi är hans riktiga föräldrar,” sa de främmande människorna i dörren.
“Mamma, kan jag stanna hemma från skolan imorgon? Jag har ont i huvudet igen!” Albin stod i köksdörren och höll sig i dörrkarmen.
Linda vände sig bort från spisen där hon rörde i soppan. Sonen såg verkligen blek ut, med mörka ringar under ögonen.
“Igen? Det är tredje gången den här veckan. Ska vi gå till doktorn?”
“Nej, jag behöver inte till doktorn. Jag är bara trött. Kan jag stanna hemma?”
“Vi får se imorgon bitti. Gör dina läxor nu.”
“Jag är redan klar.”
“Alla? Matte också?”
“Ja, matte också.”
Linda gick fram till sonen och lade handen mot hans panna. Ingen feber. Men han hade varit så trött och tankspridd på sistone. Förr kunde han inte sitta still, men nu satt han timmar i sitt rum och stirrade ut genom fönstret.
“Albin, är allt bra i skolan? Är det någon som är elak mot dig?”
“Allt är bra, mamma. Jag har bara ont i huvudet.”
Pojken gick till sitt rum. Linda återvände till spisen, men oron släppte henne inte. Åtta år hade hon uppfostrat sitt barn, trodde hon kände honom genom och genom, och nu plötsligt förstod hon att något var på tok, men inte vad.
På kvällen kom maken Markus hem. Trött efter sitt skift, men när han såg sin frus bekymrade min spände han genast upp.
“Vad har hänt?”
“Albin klagar på huvudvärk igen. Tredje gången den här veckan.”
“Då måste han till doktorn.”
“Jag har sagt det, men han vill inte. Kanske är han bara trött? Det är ju slutet på terminen, massor av prov.”
Markus gick till sonens rum. Linda hörde dem viska. Sedan kom han tillbaka och satte sig vid bordet.
“Han säger att allt är bra. Men han går med på att träffa doktorn imorgon.”
“Då ringer jag och bokar tid.”
Till middagen åt Albin nästan ingenting. Peta
