Mamma, jag har med mig Freja, hördes Emelies röst från hallen, och jag lade ifrån mig mina universitetsanteckningar. Jag hämtar henne ikväll, måste rusa nu.
Ytterdörren slog igen med en smäll. Jag lutade mig bak mot ryggstödet och gnuggade näsroten. Efter en minut kom mamma in i rummet med min systerdotter Freja på armen. Hon blinkade sömnigt, bara tre år och redan van vid att komma hit.
Igen? frågade jag.
Mamma Annika nickade bara, satte ner Freja, som direkt småsprang mot sängen, klättrade upp med samma skicklighet som alltid och rotade fram en nött målarbok ur nattduksbordet. Hon satte sig bekvämt, benen under sig, tog fram färgpennor och började färglägga. Hon sa ingenting, vi båda visste redan rutinen.
Jag reste mig och gick ut till mamma i vardagsrummet. Hon tog fram sin jobbväska ur garderoben och gick igenom allt som skulle med.
Mamma, sa jag. Nu har jag sista terminen kvar. Examen om tre månader. Jag måste plugga, jag kan inte…
Emelie behöver hjälp, avbröt mamma. Hennes äktenskap gick åt skogen, det vet du. Hon försöker få ihop sitt liv nu. Du måste förstå det.
Hon får sätta ihop vad hon vill, fräste jag viskande så Freja inte skulle höra från rummet. Men varför ska hon lasta över sitt ansvar på oss? Det är hennes barn, mamma. Hennes!
Mamma såg upp med trött blick.
Inga diskussioner, jag måste till jobbet, sa hon och drog igen blixtlåset. Freja är ditt ansvar nu.
Jag ville protestera. Jag ville säga att det var orättvist, att jag har tenta i nationalekonomi och min uppsats är fortfarande ofärdig. Men jag såg på mamma och insåg att det var lönlöst.
Jag nickade bara.
Mamma gick och jag återvände till mitt rum. Freja satt djupt koncentrerad och målade en enhörning lila, tungan utanför munnen.
Faster Linnea, titta, sa hon och höll upp sitt verk. Snyggt?
Jättefint, Freja, svarade jag och satte mig på sängen, skjöt undan anteckningarna.
Dagen sög sig långsamt fram. Vi målade, tittade på barnprogram på datorn, lagade pasta till Freja medan jag försökte plugga vid köksbordet. Orden i boken flöt ihop, betydde ingenting. Freja spillde saft över duken. Blev trött och grinig, ville varken leka eller sova. Jag valsade runt henne i lägenheten, sjöng något osammanhängande tills hon slocknade mot min axel.
När kvällen kom var jag slutkörd. Boken låg kvar på samma sida som imorse.
Emelie dök upp vid sju. Jag öppnade dörren med en sovande Freja i famnen.
Kom älskling, vi måste gå, sa Emelie och tog sin dotter. Sedan drog hon iväg. Inget tack, inga frågor om hur dagen gått.
Jag blev sittande. Så trött på allt.
Två månader gick så här: Freja dök upp när som helst, Emelie stack iväg, jag försökte plugga och leka dagmamma. Ändå klarade jag examen. Jag satt uppe om nätterna och skrev medan Freja sov i rummet bredvid.
Sen träffade Emelie André. Allt gick fort. Tre månader senare stod jag i stadshuset och såg min syster stråla i vitt bredvid en bredaxlad man som såg på henne som om hon vore solen. Mamma Annika snyftade av lycka i en näsduk. Freja snurrade lyriskt i sitt rosa klänning. Jag applåderade som alla andra och hoppades att nu, kanske, skulle Emelie lugna sig och sköta sitt eget liv.
Kort därefter föddes en pojke, Anton. Jag kom till BB med blommor och blå ballonger, höll det lilla knytet och tänkte att min syster hittat sin plats i livet. André såg stolt ut, Freja talade allvarligt om att hon minsann var storasyster nu.
Idyllen varade i åtta månader.
Så ringde mamma på jobbet när jag satt mitt i kvartalsrapporten. Hon pratade forcerat. André hade en annan. Emelie hittade meddelanden. Oerhörd scen. Skilsmässa.
Jag satt stel framför datorn och masserade tinningarna, hörde på när mamma beskrev hur historien upprepade sig. Nu var det två barn.
Emelie klarade situationen sämre den här gången. Hon dök upp hos mamma gråtande, lämnade barnen, åkte iväg för att hitta sig själv”. Kom tillbaka efter timmar, ibland hela dagar.
Jag såg bara en sak tydligt: mitt eget liv var inte längre mitt.
Ett år senare fick jag befordran på jobbet knappt hann jag glädjas. Emelie träffade en ny, Henrik, och snart var allt igång igen: blommor, middagar, hyllningsprat om hur han var så mycket bättre än alla andra. Tredje bröllopet var mindre än de två första, bara den närmsta familjen. Jag satt där med ett glas champagne och tänkte att nu blir allt ännu värre.
Sen ringde mamma på lunchrasten. Jag satt på ett café mitt emot kontoret, petade i en sallad och tänkte att jag måste handla bröd och mjölk efter jobbet.
Linnea, mamma lät märklig, nervös och lite upprymd. Sitter du ner?
Ja, vad har hänt? frågade jag och lade ifrån mig gaffeln.
Emelie är gravid…
Tystnaden böljade mellan oss, bland kaffedoft och sorl från andra gäster.
Tvillingar, la mamma till. De har sagt det på ultraljudet.
Jag stirrade på min sallad. Bladen såg ut som en grön sörja. Fyra barn. Emelie skulle ha fyra barn, med tre olika pappor. Och när nästa äktenskap går sönder, för det kommer det självklart göra, så står vi där igen barnen i vårt knä.
Linnea, hör du mig? mammas röst blev ivrig. Hallå?
Jag hör dig, mamma, sa jag trött och gnuggade näsroten. Hälsa och gratta Emelie från mig.
Jag la på innan hon hann svara och blev kvar länge, stirrade på den svarta skärmen. Hungern var som bortblåst.
Jag kom hem strax efter åtta på kvällen, trött och tom. Mamma satt i köket med en kall kopp te i handen, och började genast prata när hon såg mig.
Linnea, jag har funderat hela natten. Tvillingar! Fyra barn! Vad gör vi om det kraschar igen? Hur ska vi orka? Jag orkar inte, mitt blodtryck är åt skogen, du jobbar, vi klarar inte mer…
Jag hängde tyst upp väskan och gick fram till bordet utan att sätta mig, såg ner på mammas ansikte: håret ostyrigt med strimmor av grått, påsarna under ögonen, händerna vitnade runt koppen.
Mamma, sa jag. Hon tystnade. Jag vill flytta. Till en annan stad.
Mamma blev stilla. Hon såg på mig som om jag pratade ett obegripligt språk.
Jag orkar inte mer, sa jag lågt. Jag kan inte bygga min framtid när jag alltid måste vara backup för Emelie. Jag har gjort nog. Offrat tillräckligt. Mitt liv, mina studier, mina relationer, min karriär. Nu är det slut för min del.
Mamma ville säga något, men jag höjde handen.
Jag tar gärna med dig. Om du också vill bort. Då flyttar vi ihop. Men om du inte vill det förstår jag. Då åker jag själv. För jag vill inte längre ta hand om Emelies barn. Ja, jag älskar mina syskonbarn. Men de är inte mina barn. Inte mitt ansvar.
Jag andades ut äntligen sagda ord! Mamma sade ingenting, blicken fast i en punkt bakom mig. Jag stod kvar någon minut, men när inget kom gick jag till mitt rum, lade mig på sängen med kläderna på, stirrade i taket och lät hjärtat banka vilt. Jag hade sagt det. Sagt det som malt inom mig i månader.
Jag somnade först mot gryningen.
När jag vaknade låg en mapp med papper på köksbordet. Jag kände igen dendet var där mamma förvarade kontrakten på mormors gamla lägenhet som vi fått ärva.
Vi säljer, hörde jag bakom mig och ryckte till.
Mamma stod där blek men oväntat målmedveten, sammanbiten som om hon nyss fattat ett avgörande beslut.
En tredjedel går till Emelie enligt arvsrätten, sa hon och slog sig ned. Resten köper vi något litet för, i en annan stad. Mer behöver vi inte.
Jag stirrade på henne, knappt vågade tro det var sant. Mamma mötte min blick, och för första gången såg jag samma utmattning hos henne som jag burit själv. Hon hade gömt den bättre. Eller så hade jag bara vägrat märka.
Jag kramade henne hårt, blundade och grävde in ansiktet mot hennes axel. Mamma höll om och strök mig över håret, som hon brukade när jag var liten.
Vi lämnar det här, sa hon tyst. Nu är det nog.
Två månader senare var allt klart: vi hade sålt, köpt en liten tvåa i en stad fyrtio mil bort. Inte märkvärdigt, men vårt. Jag ordnade jobb i mitt nya filialkontor. Under hela tiden sa vi inget till Emelie.
Vi berättade först sista dagen, när flyttkartongerna låg klara, biljetterna till tåget redan köpta. Emelie stormade in, höggravid, ansiktet härjat av ilska och oro.
Vad håller ni på med? skrek hon redan i dörren, utan att ta av sig skorna. Ska ni överge mig nu? När jag ska föda tvillingar?
Jag gav henne kuvertet med pengarna, hennes andel. Hon slet upp det, såg på sedlarna, och blev rasande.
Vad ska jag göra med det här? skrek hon och kastade kuvertet på golvet så sedlarna flög över hela hallen. Jag behöver hjälp, inte allmosor! Hur kan ni lämna mig nu?
Du har haft kris i fem år, Emelie, sa jag. Vi orkar inte mer.
Orkar inte? sa hon förskräckt. Och tror ni jag har vilat? Med två barn och tvillingar på väg?
Det är ditt eget val, Emelie, sa jag. Nu väljer vi.
Emelie sökte hjälp i mammas blick, men mamma såg bort och knäppte väskan.
Ni är inte min familj längre, väste Emelie och rafsade ihop pengarna. Ingen av er.
Hon rusade ut. Jag och mamma såg bara på varandra, tysta. Jag tog min väska på axeln, mamma tog sin resväska. Vi låste dörren för sista gången, gick ner för trappan.
Tåget gick om en timme. Jag satt vid fönstret och såg perrongen slida bort, gatlyktor, garage, höghus. Mamma Halvsov bredvid, utmattad efter allt. Staden försvann i fjärran med sitt ansvar, sina bråk, syskonbarn på min arm, och den ständiga skulden.
För första gången på flera år andades jag ut. Det okända väntade. Tåget rullade snabbt mot vårt nya liv. Jag slöt ögonen och tänkte att ibland måste man välja sig själv, annars är det ingen annan som gör det åt en.
