“Ni är bara avundsjuka!” – Mamma, är du seriös nu? Restaurang “Operakällaren”? Det är ju minst femtusen för en middag! Per person. Johan slängde nycklarna på hyllan så att de flög med ett klirr mot väggen. Anna vände sig bort från spisen där hon rörde i såsen, och såg genast de vita knogarna på sin mans hand, krampaktigt om telefonen. Han lyssnade tålmodigt på sin mamma i flera minuter, svor och slog sedan igen samtalet tvärt. – Vad har hänt? Istället för att svara sjönk Johan tungt ner vid köksbordet och stirrade på tallriken med potatis. Anna stängde av plattan, torkade händerna i en kökshandduk och satte sig mittemot. – Johan… – Morsan har spårat ur helt och hållet. Helt knäpp på äldre dar. – Han lyfte blicken, och Anna såg en sådan blandning av ilska och hjälplöshet att hjärtat snörptes ihop. – Kommer du ihåg att jag berättade om… Lennart? Från dansen? Anna nickade. Svärmor hade nämnt sin nya bekantskap för en månad sedan – försiktigt leende, pillandes på duken. Då verkade det gulligt: änka, femtioåtta år, fem år ensam, och så – dansklubben på Folkets hus, en artig herre som kunde föra henne rätt i wienervalsen. – Och nu då. – Johan sköt undan tallriken. – Hon har bjudit honom på “Operakällaren”. Tre gånger på två veckor. Köpt en kostym åt honom för fyrtiotusen. Förra helgen åkte de till Visby, gissa vem som betalade hotell och guidning? – Birgitta. – Precis. – Han drog handen över ansiktet. – Mamma har sparat de där pengarna i åratal. Till renovering, till en regnig dag. Nu slösar hon på en karl hon känt i knappt två månader. Det är helt sjukt… Anna var tyst och valde noga sina ord. Hon kände sin svärmor väl – romantisk, öppen och naiv. En sådan kvinna som tror på riktig kärlek även efter ett halvt liv. – Lyssna, Johan… – Hon la sin hand över hans. – Birgitta är vuxen. Det är hennes pengar, hennes beslut. Låt henne vara, hon lyssnar ändå inte nu. – Men Anna, hon gör bara misstag på misstag! – Ja. Och det är hennes rätt. Och, om jag får säga det – du överdriver. Johan ryckte på axlarna men drog inte undan handen. – Jag klarar bara inte av att se hur hon… – Jag vet, älskling. Men du kan inte leva hennes liv åt henne. – Anna smekte hans handled. – Hon måste själv ta ansvar. Även om vi inte gillar det. Hon är ingen idiot. Johan nickade dystert. …Två månader gick fort. Pratet om Lennart dog ut – svärmor hörde av sig mindre, talade undvikande, som om hon dolde något. Anna tänkte att romanen runnit ut i sanden, och slutade oroa sig. Så när det ringde på dörren en söndagskväll och Birgitta dök upp förstod Anna inte direkt vad som var på gång. – Barn! Mina kära barn! – Svärmor susade in i lägenheten, släpandes en slinga söt parfym bakom sig. – Han har friat! Titta! Titta då! En ring med en pytteliten sten blänkte på hennes finger. Billig, men Birgitta såg på den som om det glittrade en stor diamant där. – Vi ska gifta oss! Nästa månad! Han är så… – Hon tryckte händerna mot kinderna och skrattade som en fnittrig tjej. – Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva så här i min ålder… Johan kramade sin mamma, och Anna såg hur hans axlar slappnade av. Kanske var det inte så farligt ändå. Kanske älskade Lennart verkligen svärmor, och de hade oroat sig i onödan. – Grattis, mamma. – Johan släppte taget och log. – Du är värd att vara lycklig. – Och jag har redan skrivit över lägenheten på honom! Nu är vi verkligen en familj! – ropade Birgitta, och tiden stannade. Anna höll andan. Johan stelnade till som om han sprungit in i en glasvägg. – Vad… sa du just? – Lägenheten. – Svärmor viftade med handen, omedveten om deras miner. – Så han vet att jag litar på honom. Det är kärlek, barn, riktig kärlek! Och kärlek bygger på tillit. Tystnaden blev så tung att man hörde klockan ticka i vardagsrummet. – Birgitta. – Anna talade långsamt och försiktigt. – Du har skrivit över din lägenhet på en man du känt i tre månader. Innan bröllopet? – Och? – Svärmor höjde hakan. – Jag litar på honom, han är ärlig och schyst. Han är inte som ni tror. Och ni tänker illa om honom, jag vet det. – Vi tänker ingenting. – Anna tog ett steg närmare. – Men du kunde väl vänta till efter ni gift er? Varför ha så bråttom? – Ni förstår inte. Det här är mitt bevis på kärlek. – Birgitta korsade armarna. – Vad vet ni om riktiga känslor? Om tillit? Johan fick äntligen upp käkarna: – Mamma… – Nej! – Hon stampade med foten och Anna såg plötsligt inte en vuxen kvinna, utan en trotsig flicka. – Jag vill inte höra! Ni är bara avundsjuka på mitt lycka! Ni vill bara förstöra allt! Svärmor snurrade runt och rusade ut i hallen, slog i dörrkarmen. Sekunden efter small ytterdörren igen, så att vitrinskåpet skallrade… …Bröllopet blev enkelt – närmaste stadsdelskontor, en klänning från second hand, tre rosor i buketten. Men Birgitta strålade som om hon gifte sig i Storkyrkan. Lennart – en bredaxlad man med tunt hår och oljig leende – spelade sin roll perfekt. Han kysste brudens hand, sköt ut stolen åt henne, hällde upp champagne. En perfekt svärson. Anna betraktade honom över glaset. Någonting stämde inte. Ögonen. När Lennart såg på Birgitta var blicken alltid kall. Tränad omtanke. Inövad ömhet. Men hon sa inget. Varför berätta, när ingen ändå lyssnar? …Första månaderna ringde Birgitta varje vecka – överväldigad av lycka, räknade upp restauranger, teatrar, utflykter dit hennes underbare make tog henne. – Han är så omtänksam! Igår kom han hem med rosor – bara så där, utan anledning! Johan lyssnade, nickade, la på och satt sedan tyst länge och stirrade ut i tomheten. Anna lät honom vara. Väntade. Ett år gick fort. Sedan, en dag – dörrklockan… Anna öppnade och såg en kvinna hon knappt kände igen. Svärmor hade åldrats minst tio år: rynkorna djupare, ögonen insjunkna, axlarna kutiga. I handen – en sliten resväska. Den som en gång följde med till Visby. – Han slängde ut mig. – Birgitta snyftade. – Skilde sig och kastade ut mig. Lägenheten… den är hans nu. På pappret. Anna steg åt sidan och släppte in henne. Vattnet kokade snabbt. Svärmor satt i fåtöljen, höll koppen med båda händer och grät – tyst, hopplöst. – Jag älskade honom verkligen. Jag gjorde allt för honom. Och han… han bara… Anna sa inget. Hon strök svärmor över ryggen och väntade ut tårarna. Johan kom hem en timme senare. Stannade i dörren, såg sin mamma – och hans ansikte blev hårt som granit. – Älskling. – Birgitta reste sig, sträckte ut händerna. – Snälla, jag har ingenstans att bo… Kan jag inte få ett rum hos er? Barn ska ju ta hand om sina föräldrar, det står ju… – Stop. – Johan höjde handen. – Vänta, mamma. – Jag har inga pengar. Allt gick åt till honom, varenda krona. Pensionen är låg, du vet… – Jag varnade dig. – Vad sa du? – Jag varnade dig. – Johan sjönk ner i soffan, tungt som om någon lagt sten på hans axlar. – Jag sade: skynda långsamt. Jag sade: lär känna honom först. Jag sade: skriv inte över lägenheten. Minns du vad du svarade? Birgitta sänkte blicken. – Att vi inte förstod riktig kärlek. Att vi var avundsjuka på din lycka. Jag minns det utmärkt, mamma! – Johan… – försökte Anna, men han skakade på huvudet. – Nej. Hon måste höra detta. – Han vände sig mot sin mamma. – Du är vuxen. Du gjorde ditt val. Du ignorerade alla som försökte stoppa dig. Och nu vill du att vi ska städa upp? – Men jag är ju din mamma! – Just därför är jag så arg! – Johan reste sig och rösten sprack. – Jag är trött, mamma! Trött på att se dig slösa bort livet, för att sen komma hit och tigga hjälp! Birgitta krympte, blev liten och ynklig. – Han lurade mig, Johan. Jag älskade honom, trodde på honom… – Trodde. – Johan körde handen genom håret. – Så mycket att du gav lägenheten till en främling. Fantastiskt, mamma. Bara fantastiskt. Tänkte du ens på att det var pappa som köpte den där lägenheten? – Förlåt mig. – Tårarna rann igen. – Förlåt. Jag var blind, jag vet. Men snälla… ge mig en chans till. Jag lovar, aldrig mer… – Vuxna får ta konsekvenserna av sina val. – Johan pratade nu lågt, utmattat. – Du ville bestämma själv? Varsågod. Hitta något eget. Hitta ett jobb. Klara dig. Birgitta gick därifrån gråtande, snörvlande ute i trapphuset. Anna tillbringade hela natten bredvid Johan – tyst, höll honom bara i handen. Johan grät inte. Han låg och stirrade i taket, ibland suckade han tungt. – Gjorde jag rätt? – frågade han vid gryningen, när det börjat ljusna utanför fönstret. – Ja. – Anna smekte hans kind. – Hårt. Smärtsamt. Men rätt. På morgonen ringde Johan sin mamma och ordnade en inneboenderum ute i Farsta. Hyrestiden betald ett halvår i förväg. Det var den sista hjälp han kunde ge. – Hädanefter får du klara dig själv, mamma. Själv. Om det blir rättstvist så hjälper vi och betalar advokat. Men bo här – nej… Anna hörde samtalet och tänkte på rättvisa. Ibland är den tuffaste läxan den enda som fungerar. Svärmor fick precis det hennes blindhet förtjänade. Det kändes både bittert och lugnt på samma gång. Men känslan var ändå: det är inte över. Allt blir nog bra. På något sätt löser det sig…