“Nej, så där skulle jag aldrig kunna göra. Det är som att bli en grönsak, man blir galen av att ta hand om sängliggande sjuka! De borde lämnas på särskilda ställen! Och titta inte så på mig! Varför vara så blödig? Djur avlivas ju, och ingen bryr sig. Men vi svenskar ska vara så humana. Någonstans i världen bar de visst ut gamla upp på ett berg och lämnade dem där. Och sen… – Antonina hann inte avsluta förrän Ljuba avbröt henne: – Men Toini, skäms du inte för att säga sånt! Det är ju din mamma! Vilket berg då, har du helt tappat vettet? – För det första är det inte min mamma, utan din. Hon är min mans mor, och det är ju faktiskt en väsentlig skillnad. Och även om det hade varit min mamma, hade jag också velat bli av med henne om hon blev sån där. Att vakta småbarn är en sak; de är ju söta! Men när vuxna blir hjälplösa? Fulla, stinkande – och inget hopp! Och förresten, vart ska hennes lägenhet nu? Du har ju tagit henne hem till dig. Den står ju tom – vi borde sälja innan priserna sjunker. Vår pojk Isak ska läsa vidare och Petter vill gifta sig. Vi behöver boendet mer. Din dotter är ju så liten än, det dröjer innan hon växer upp. Så gör det rätta och avstå din del till brorsan och… – Antonina hann inte säga mer. – Ljuba! Gumman min, var är du, lilla hjärtat? – hördes det från rummet. – Gå du, Toini, mamma har vaknat, – Ljuba började fösa ut släktingen mot dörren. Huvudet bultade, mamma mådde inte bra, hade inte sovit på tre dygn. Och ändå tänkte Ljuba: ”Tänk om hon hörde vad vi sa? Fy vad hemskt!” Hon gick in i rummet. Måste vädra, tung, kvävande lukt. Men mamma fryser alltid, Ljuba sveper ännu en sjal över henne. På ljudet av stegen vände mamma sitt huvud, satte sig upp, rättade till håret. Ljuba såg på de slitna händerna – stora men med smala handleder, ådrorna ådriga. Mamma fingrade med händerna, stirrade hjälplöst – hon ser inte, men någon säger att det kanske kan bli lite bättre. Ljuba tror det inte längre. Hon bytte vant lakan och matade henne. Mamma rullade ihop sig och somnade. Då rusade Ljuba iväg till läkaren för råd. Hon klagade länge på att inget blev bättre, att det var tungt. Läkaren, proper med skägg, fyllde snabbt i papper; lång kö utanför. Med trötta ögon såg han på Ljuba. – Kanske är det jobbet, det är mycket nu, sa hon tyst. – Räcker till. Och läkare är det för få av. Om jag hade ett universalmedel skulle det lösa allt på en gång! – han log lätt. – Vad för medel? Kan man få tag på det? – Ljuba spetsade öronen. – Ungdom. Varför ser du så sorgsen ut? Så är det – du är trött, klagar. Men klagade din mamma? Var du aldrig sjuk som barn? Vem gick då upp om nätterna? – sa doktorn och tog av sig glasögonen. Ljuba suckade. Minnen föll över henne: åtta år, sjuk – mamma bär henne, trött, men ändå. Ger te med citron, hittar bär någonstans mitt i natten… På morgonen var febern borta och mamma gick till jobbet – slet alltid åt två-tre håll för att dottern skulle ha det bästa. En vinter, framför affären, stod de och tittade på en silverglittrig klänning… Mamma såg längtansfull ut. Men så vände hon, smekte Ljuba och gick för att köpa kappa och kängor istället. Till sig köpte hon ingenting. Senare en tårta – vackert vit och rosa, en bristvara. Ljuba åt nästan allt, mamma fick lite grädde. Ljuba såg skamset på henne, men mamma kramade henne: ”Ingen fara, lilla vän. Det kommer fler tårtor.” – Barn växer upp och glömmer hur mycket föräldrarna gett. Du var ju själv hjälplös? Nu är din mamma det. Vad vill du göra? Orkar du tänka en minut, min vän? Tänk om hon försvann – du skulle få tid att sova på nätterna, vila. Skulle du bli nöjd, lycklig då? – läkaren blev sträv i tonen. – Nej… nej, jag… Vi gör som du sagt, ursäkta mig… – Ljuba rusade ut. Hennes kinder brände. Vad håller hon på med? Utan mamma – hur ska det gå? Hon skulle inte klara sig. Fast hon själv varit vuxen länge, och dottern höll på att växa upp – ändå, mamma är allt! Hur många gånger har hon gråtit i mammans knä? Vid varje motgång, när hon bara ville hem – mamma skulle alltid trösta och hjälpa, ge råd. Telefonen ringde, brorsan Isak. – Vad vill du? Toini har redan varit här. Lägenheten? Ta den bara! Trött på er, snåljåpar. Mamma oroar sig för dig jämt. Kommer du ihåg när du själv låg sjuk i månader, vem tog hand om dig? – Ljuba lade på. Hon gick genom pölar, dränkte tårarna. Kom till en butik – där fanns klänningen. En som påminde om den från barndomen. Hon rusade fram. – Det här är sista storleken; den är för liten för dig, sa säljaren. – Jag vet. Slå in den – det är till mamma. Hon är nätt som en fjäder. Själv får jag inte på mig den – men hon kan, sa Ljuba och torkade näsan. Köpte också en rosa-vit tårta, precis som då. Hem till mamma. Dörren öppnades, dottern sjöng vaggvisor, höll om mormor, som log. – Ljuba har kommit. Gå och vila nu, du är trött, sa mamma trevande och sträckte ut handen. Ljuba fick en klump i halsen. Alla får sina prövningar – men inte alla klarar dem värdigt. Och själv var hon nära att ge upp. – Mamma! – Ljuba sjönk ner vid mammans händer. Det var känslan: så länge ens föräldrar lever, förblir man ett barn. Blir de borta, är man föräldralös – oavsett ålder. 10, 20, 30, 40, 50, 60 – det spelar ingen roll. Alla behöver sin mamma. – Jag har köpt klänning till dig, mamma. Som den där i skylten, silverglittrig. Och tårta! Nu ska vi klä på oss och ha te – du kommer bli så vacker! – Ljuba började kamma mammans hår. Mamma kände försiktigt på klänningen och log lite. De klädde henne fint; dottern Tanja hämtade parfym och målade läpparna på mormor. De kokade te och skrattade vid minnen. Ljuba tyckte att hennes mamma var vackrare än någonsin – ett ansikte fyllt av frid. Sådana ansikten finns nästan inte längre, de försvinner med generationen. Hur ont och illa mamman än haft – inte en klagan, inte ett ord. Då knackade det på dörren. Brorsan Isak stod där. Blommor och en ananas i händerna. – Varför en ananas, Isak? – frågade Ljuba. – Mamma ville prova en gång för länge sen, men det fanns inga pengar. Nu tänkte jag – vill du ha ananas varje dag, mamma, ska du få det! Förlåt om Toini varit dum. Strunta i henne, hon fattar inget. Låt mamma leva länge. Ingen lägenhet är viktigare. Bättre att vi ses på pajfika som förr! – sa Isak. Mamma fick beröm för klänningen, log och rodnade. Plötsligt var hon inte sjuk. Efter det blev dagarna ljusare. Ljuba tänkte intensivt: ”Vad skulle jag göra utan mamma?” Nu kämpade hon för varje dag mamman hade kvar. Släppte ångesten, försökte alltid le. För varje vardag gjorde de till en liten fest, med ballonger eller allsång. Mamma älskar sång; hennes egen röst är stark! Hon började sjunga med. – Är det något gult du har på dig, Ljuba? – frågade mamma en dag. Ljuba tappade trasan, på sig hade hon en gulblommig klänning. – Du ser lite, mamma! Vilken lycka! – Ljuba kastade sig om henne. Lite i taget, längs väggen, började mamma gå. Ingen större lycka fanns för Ljuba. Hon släppte henne aldrig tillbaka till egen lägenhet: bättre att bo ihop. Man vet aldrig. – Nu blir vi tre flickor här, jag, du och Tanja. Så mycket vi ska göra! Du ville ju lära mig baka, formarna ligger kvar. Men jag bränner alltid pajerna… – Ljuba kysste mamman. Brorsan dök upp; stor och stark, kallad ”vår björnunge”. Han bar ut mamma till trädgården, satte henne på bänken. Ljuba älskade synen av mamma i ny kappa och fin mössa. Som en docka. För första gången kände hon lugn. Sakta men säkert blev allt bättre. Bara du lever, mamma – bara få höra din röst. För i dig finns all styrka. Utan dig vissnar jag som en blomma utan vatten och sol. I mödrar finns både vatten, sol och ljus. Vad man kan önska sig? Att alla mödrars hjärtan får slå länge än; att de får mer omsorg och överraskningar från sina barn. En bukett blommor på en ruggig dag, en klänning man kanske inte ens behöver. Men alla kvinnor blir glada. I alla åldrar. En flaska favoritparfym. Och de viktigaste orden, säg dem medan du kan: – Jag älskar dig, mamma. Stanna alltid kvar hos oss, mamma! Du är det bästa som finns i mitt liv!

Nä, jag hade aldrig pallat det där själv alltså. Det är ju som att människan blir en grönsak, man skulle ju bli knäpp av att ta hand om liggande sjuka! De borde lämnas på särskilda ställen, sånt där. Och ge mig inte den där blicken! Vad är det att hymla för? Husdjur avlivas ju utan att någon gör en grej av det. Men vi svenskar ska alltid vara så förbaskat humana. Sen har jag hört att i något land släpar man ändå upp gamlingarna på ett berg och lämnar dom där. Och sen sa Antonina, men blev avbruten av Ljuba:

Men snälla Tony, kan du inte skämmas lite? Det där är ändå MAMMA vi snackar om! Vadå för berg? Du har väl fått hjärnsläpp?

Jaja, för det första så är det inte vår mamma, det är ER mamma. Hon är ju min mans mor, vilket du väl ändå får medge är en avgörande skillnad. Och hade det varit min, ja, då hade jag också gjort mig av med henne när hon blev som hon är nu. Ljuba, det är ju en sak att ta hand om småbarn, de är ju söta! Men när vuxna blir hjälplösa Ursäkta, de luktar rätt illa alltså! Och det finns ju noll hopp! Men du, det var något jag skulle fråga vad ska hända med mammas lägenhet nu när du har tagit henne till dig? Den står ju bara där och dammar ihop. Jag tycker vi borde sälja den innan priserna går ner. Vi behöver den mer; vår Vasse ska ju plugga, och Petter ska gifta sig. Vi har ju faktiskt mer behov än du din dotter är ju så liten, det dröjer ju innan hon blir vuxen. Du borde faktiskt gå brorsan till mötes och låta honom ta lägenheten… hann Antonina säga innan hon avbröts.

Ljuba! Ljubushka, var är du älskling? hördes ett rop från rummet.

Gå du nu, Tony. Mamma har vaknat, Ljuba småputtade henne mot dörren.

Huvudet dunkade. Mamma mådde skit och Ljuba hade inte sovit på tre nätter. Och ändå tänkte hon: “Tänk om mamma hört hela samtalet? Så fruktansvärt.”

Hon gick in i rummet. Det var kvavt och stank lite unket. Borde öppna fönstret, men mamma frös alltid så. Hon svepte in henne i sjalen. På ljudet av steg vänder mamma sig om, sätter sig halvt upp, rättar till håret. Ljuba tittar på hennes händer slitna, stora som paddor men ändå tunna. Ådrorna ringlar sig som små floder. Mamma pillar på täcket med fingrarna. Ögonen stirrar hjälplöst åt ett håll. Synen var nästan borta, även om det hade pratats om någon mirakelprocent på ett öga men Ljuba trodde inte längre på mirakel. Hon bytte lakan, bäddade. Matade henne. Mamma somnade ihopkrupen. Ljuba sprang till vårdcentralen för råd. Det snurrade i huvudet; allt hon ville var att fly ifrån problemen.

Hon klagade länge. Att det inte blev bättre, att det var svårt. Läkaren såg flottig och trött ut, med mustasch och en stilig stickad väst, och fyllde i papper snabbt lång kö där utanför. Han såg upp på Ljuba med trötta ögon.

Det är väl mycket på jobbet för dig menar jag, stammade hon.

Jadå, jobbet räcker och blir över. Men det är för få läkare och för många sjuka. Om jag kunde hälla upp ett universalmedel på flaskor och ge till alla ja då skulle allt gå snabbare och folk skulle må bättre, log han lite ironiskt.

Vad är det för medel? Kan man få tag på det? frågade Ljuba med en gnutta hopp.

Ungdom, suckade läkaren. Varför blev du ledsen nu? Så är det. Du är trött, du klagar, det är begripligt. Men klagade din mamma? Var du sjuk som liten själv? Gick hon upp på nätterna till dig? Han tog av sig glasögonen och tittade strängt på henne.

Ljuba suckade. Minnena rullade upp som ett bildspel. Hon låg där, åtta år och febrig, medan mamma bar henne runt i lägenheten trots att det var tungt. Hon fick te med citron, och någonstans fick mamma tag på lingonsylt mitt i natten när Ljuba plötsligt ville ha det. På morgonen var febern borta, mamma hastade vidare till jobbet. Alltid jobbade mamma på två-tre ställen för att Ljuba skulle ha det bästa.

En gång på vintern stod de utanför butiken. I fönstret hängde en silverglittrig klänning. Mamma tittade länge, drömmande. Men så vände hon sig om, strök Ljuba över kinden och köpte istället en vinterkappa och stövlar till dottern; mamma själv köpte aldrig något till sig. En gång hade de tårta, vit-rosa och liten, men just sån fanns knappt under åttiotalets varubrist. Ljuba åt nästan hela själv, mamma fick bara lite kräm från toppen. Ljuba såg på mamma med dåligt samvete, men mamma kramade henne: “Det är okej, lilla gumman, vi löser det här, du får fler tårtor.”

Barn växer upp och glömmer hur mycket föräldrarna lagt ner. Du var ju liten och hjälplös en gång? Nu är det din mamma som är det. Vad vill du göra, Ljuba, är det verkligen rätt väg? Jag förstår att du är trött, självklart. Men tänk efter en minut. Säg att din mamma plötsligt skulle vara borta. Du får mer tid, slipper gå upp om nätterna, du får vila. Kommer du bli lycklig då? sa läkaren med en dov klang.

Nä… Nä, jag… Vi gör som du säger. Förlåt, jag bara Jag kommer tillbaka sen! Ljuba rusade ut från mottagningen.

Kinderna brann. Vad höll hon på med? Hur skulle det vara mamma borta? Nej, nej, det går inte. Hon behövde ju mamma fortfarande. Fast hon själv var vuxen och hade dotter, var det ändå så. När livet gick emot hjälpte bara tanken: “Snart är jag hemma hos mamma, då blir det bra igen.” Telefonen ringde. Jocke, brorsan.

Vad vill du nu? Tony har redan varit här. Är det lägenheten ni vill åt? Ta allt, jag är less på er dumsnåla släktingar. Mamma älskar ju dig mest! Alltid orolig för Jocke. Men du? När du låg på sjukhuset i tre månader, vem passade dig? Varför tiger du? Mamma släpade oss båda ensam, nästan skrek Ljuba och slängde på luren.

Hon gick genom vattenpölar, såg inte ens att det regnade. Tårarna rann. Hon hamnade framför butiken. Och där, på skyltdockan var klänningen. Nästan som den från förr. Ljuba kastade sig fram.

Det finns bara kvar i den här storleken. Du kommer inte i den, säger jag dig, viskade expediten.

Jag ser väl det! Packa in den, den är till mamma. Hon är smalis, jag ser ju själv att jag är en badboll bredvid, snörvlade Ljuba.

Expediten blängde bara. Klänningen var verkligen speciell. Ljuba köpte även en tårta, precis som när hon var barn. Rosa och vit. Mamma skulle inte kunna se den, men ändå. Ljuba tänkte beskriva den noga.

Hon sprang hem, två trappsteg i taget. Döttrarna hördes sjunga. Ljuba in med paketet. Där sitter lilla Tindra, klappar farmor på huvudet och sjunger. Farmor ler.

Ljubushka har kommit. Gå och vila gumman, du är så trött, min sol. Stackars dig som slitit så, säger mamma och räcker ut en hand mot Ljuba, svänger på huvudet som för att höra var dottern står.

En klump satt i halsen, det gick knappt att andas. Allt prövningar i livet, men inte alla har kurage nog. Ljuba hade nästan fegat ur.

Mamma! Hon föll ner mot mammans händer.

Det är känslan. Så länge föräldrar finns då är man fortfarande ett barn. När de inte finns, är man föräldralös hur gammal man än är. 10, 20, 30, 40 Det spelar ingen roll. Alla behöver sin mamma.

Mamma. Jag köpte en klänning till dig. Silver som den där gamla i skyltfönstret. Och tårta. Vi ska fika nu och klä upp oss. Du ska bli så vacker! Ljuba började reda ut mammans hår.

Mamma pillade försiktigt på klänningen, log osäkert. De klädde på henne, Ljuba fixade håret, Tindra hämtade parfym och målade farmors läppar. Satte på tevatten. Pratade gamla minnen över fikat. Ljuba då tänkte, “herregud, vilken vacker mamma jag har!” Ansiktet så stilla och gott de finns knappt längre, såna ansikten.

Dörren plötsligt: in kom Jocke. I handen: blommor och en ananas.

Varför har du släpat med dig en ananas, Jocke?! utbrast Ljuba.

Jo, mamma ville ju ha en sån en gång, men vi hade inga pengar. Från och med nu, vill du ha ananas varje dag så får du det! Förlåt, Ljuba, och strunta i Tony hon är hopplös. Låt mamma leva länge, lägenheten får vara. Får hon hälsa på mig ibland och få din dessert? sa Jocke.

Han gick in och stod och beundrade mammans klänning, mamma fnissade genant som om hon aldrig varit sjuk.

Ljuba började ett nytt kapitel. Hon föreställde sig om och om igen, illamålande klart, hur det skulle vara om mamma inte fanns. Nu kämpade hon för varje dag, varje andetag.

Varje dag var jag rädd att gå hem och finna att mamma var borta. Hon är ett barn nu jag badade henne, flätade håret och viskade: “Lev, mamma, i vilken form som helst. Bara finnas här!” berättade hon för släkt och vänner.

Ljuba slängde ut hopplösheten. Försökte skratta, berätta roliga historier för mamma, intala henne att visst skulle hon gå igen. Gjorde vardagen till fest: ballonger med Tindra, karaokesång, för mamma älskar musik och hon sjöng, starkt och rent!

Ljuba, har du något gult på dig idag? frågade mamma en dag.

Ljuba tappade trasan. Hon hade gul klänning på sig, småblommig.

Du ser lite nu?! Gode Gud, men det är ju lyckan själv! Ljuba kastade sig om halsen på mamma.

Sakta, längs väggen, började mamma gå själv. Större lycka fanns inte. Någon egen lägenhet blev det aldrig tal om, självklart skulle de bo ihop.

Vi blir tre tjejer här: jag, du och Tindra! Du ska ju lära mig baka bröd, formarna står ju där. Jag bränner alltid bullarna. Jocke har lovat komma, sa Ljuba skrattande och pussade mamma.

Brorsan, lång som en fura, kom. Bar ut mamma i trädgården, satte henne på bänken, satte sig själv bredvid. Ljuba såg på mamma i den nya kappan och mössan. Söt som en docka.

För första gången kom lugnet. Ett steg i taget. Allt blir bättre, bara mamma finns. Bara få höra din röst, mamma. Varje dag. För i dig finns styrkan ingen blomma klarar sig utan vatten och sol. Men i mammor finns allt det där.

Och vad ska man önska? Att alla mammors hjärtan får slå länge. Mer omsorg, fler överraskningar från barnen! En bukett blommor en regnig dag, en klänning trots att det inte finns någonstans att använda den längre, men det värmer ändå. En liten parfymflaska.

Och de där viktigaste orden som måste sägas medan man kan:
Jag älskar dig, mamma. Var alltid kvar, mamma! Du är det bästa som finns i mitt liv!