– Nej, du ska absolut inte åka nu. Tänk efter, mamma. Vägen är lång, en hel natt på tåg, och du är ju inte ung längre. Varför ska du utsätta dig för det? Dessutom är det vår nu, du har säkert fullt upp med odlingarna hemma i trädgården, säger min son till mig. – Men älskade son, varför inte? Vi har ju inte setts på länge. Och din fru vill jag verkligen träffa, som man säger – det är dags att lära känna min svärdotter lite bättre, säger jag ärligt. – Då gör vi så här, vänta till slutet av månaden så kommer vi hem till dig istället över påsken när det är många lediga dagar, lugnar sonen mig. Om jag ska vara ärlig hade jag redan bestämt mig för att åka, men jag trodde på honom, gick med på att stanna hemma och vänta. Men ingen kom ändå. Jag ringde min son några gånger, men han svarade inte. Sedan ringde han till slut upp själv och sa att han hade så mycket att göra, att jag inte behövde vänta på honom. Jag blev väldigt ledsen. Jag hade ju förberett allt inför sonens och svärdotterns besök. Han gifte sig för ett halvår sedan, och jag har inte ens träffat min svärdotter än. Min son, Alexander, fick jag “för min egen skull”, som man säger. Jag var 30 år gammal och hade aldrig gift mig, så jag bestämde mig för att åtminstone skaffa ett barn. Det kanske var en synd, men jag har aldrig ångrat det beslutet – även om det ofta var väldigt tufft; pengarna räckte knappt till och vi kämpade för att klara oss. Men jag arbetade alltid extra, bara så att mitt barn skulle ha det nödvändigaste. Sonen växte upp och började studera i Stockholm. För att hjälpa honom ekonomiskt första tiden började jag pendla till Norge för att arbeta, så att jag kunde skicka honom pengar för studierna och uppehället i huvudstaden. Mitt hjärta klappade av lycka för att kunna hjälpa mitt barn. Alexander började jobba extra redan på tredje året och försörjde sig så småningom själv. Efter examen fick han jobb och blev självständig. Han kom hem ibland, men sällan – ungefär en gång om året. Själv har jag, pinsamt nog, aldrig varit i Stockholm. Jag tänkte att när han gifter sig kommer jag absolut att åka dit. Så jag började spara pengar för det – fick ihop 60 000 kronor. För ett halvår sedan ringde sonen och berättade den efterlängtade nyheten – han skulle gifta sig. – Mamma, men kom inte hit nu, vi gifter oss bara borgerligt, bröllopsfesten tar vi senare, förvarnade Alexander mig. Jag blev besviken, men vad skulle jag göra? Alexander presenterade mig för svärdottern över videosamtal. Hon verkade trevlig, och väldigt vacker. Dessutom från en rik familj – svärfadern var visst någon storföretagare. Jag kunde bara glädjas åt att han funnit lyckan. Tiden gick, men ingen ville varken komma till mig eller bjuda hem mig. Jag längtade så att få träffa svärdottern och krama om min son, så till slut bestämde jag mig – jag köpte tågbiljett, packade med hembakat bröd och hemlagade godsaker, och reste norrut. Jag ringde sonen precis innan jag klev på tåget. – Men mamma, varför? Jag är på jobbet och kan inte möta dig… Här är adressen, ta en taxi, sa Alexander. På morgonen kom jag fram till Stockholm, tog en taxi (och blev chockad över priset). Men morgonen var vacker och jag njöt av att se huvudstadens silhuett genom taxifönstret. Det var svärdottern som öppnade dörren – ingen leende, ingen kram. Hon erbjöd mig kort och gott att gå in i köket. Sonen hade redan åkt till jobbet. Jag började packa upp maten jag tagit med – potatis, rödbetor, ägg, torkade äpplen, inlagda kantareller och gurkor, några burkar sylt… Svärdottern såg tyst på, sedan sa hon att det var onödigt att jag tagit med allting, för de åt inte sånt och lagade aldrig mat hemma. – Men vad äter ni då? undrade jag. – Vi beställer mat med hemleverans varje dag. Jag lagar inte för jag avskyr matos, svarade Elin, som svärdottern hette. Innan jag hunnit smälta hennes ord kom det in en liten pojke, kanske tre, tre och ett halvt år gammal. – Får jag presentera, det här är min son. Daniel, sa svärdottern. – Daniel? sa jag. – Nej, Danyel. Jag gillar inte när folk vrider till namn. – Som du vill, sade jag. – Och jag heter Elin, inte nåt annat. I stan är man noga med namn, men det kanske du inte vet något om… Jag ville gråta, men inte för att sonen gift sig med en kvinna med barn – utan för att han inte sagt något som helst om det till mig. Det var dock inte slutet på överraskningarna. På väggen såg jag ett stort bröllopsfoto. – Så ni hade ändå bröllopsfest, vilka fina bilder! försökte jag säga positivt. – Vadå “inte hade”? Vi hade fest för 200 gäster. Det var bara du som inte var där. Alexander sa att du var sjuk – och det kanske var lika bra, sa svärdottern, från topp till tå. – Vill du ha frukost? – Ja… Elin ställde fram en kopp te och några bitar dyr ost. Det var hennes version av frukost. Jag är inte van vid så lite – speciellt när man är nykommen efter lång resa. Jag bestämde mig för att steka lite ägg och ta av mitt bröd, men svärdottern förbjöd mig strängt att steka något för hon ville inte ha matos i köket. Hon vägrade också äta mitt bröd – sade att de höll sig till hälsosam kost nu. Aptiten försvann – det gjorde så ont att sonen skämdes för att bjuda mig till sitt bröllop, den händelse jag så länge längtat efter och sparat pengar till. Jag drack mitt te. Svärdottern var tyst, stämningen spänd. Då kom barnet fram och ville kramas. Jag försökte omfamna honom, men Elin viftade bryskt och sa att det kunde vara farligt för barnet eftersom jag kommit utifrån. Jag hade ingen speciell present till pojken, men räckte honom en burk hemgjord hallonsylt. “Här, något gott till pannkakorna.” Svärdottern slet burken ur mina händer: “Men hur många gånger måste jag säga det? Vi äter rätt och undviker socker!” Jag kände att tårarna var nära. Jag drack inte ens upp teet, tog på mig skorna i hallen. Svärdottern kommenterade inte ens utan frågade vart jag tänkte ta vägen. Jag gick ut och satte mig på en bänk utanför porten och grät. Aldrig har jag känt mig så ledsen. Efter ett tag såg jag att svärdottern gick ut med pojken och kastade allt mitt hemlagade på soptippen. Jag sa ingenting. När hon gått tillbaka plockade jag ihop alla sakerna, släpade mig till stationen. Turen var på min sida – någon hade lämnat tillbaka en biljett så jag kunde resa hem samma kväll. Vid stationen gick jag till en kvarterskrog, köpte en tallrik ärtsoppa, stekt kött, potatis och sallad. Jag var hungrig och kände att jag väl var värd ett varmt mål mat? Väskan satte jag i bagageförvaringen och tog en promenad i Stockholm. Staden var vacker – för ett ögonblick glömde jag min sorg. På natttåget hem satt jag vaken, tårarna brände. Att sonen inte ens ringde och frågade var jag var? Jag hade trott det var mer troligt att det skulle snöa mitt i juli än att min enda son skulle bemöta mig såhär. Allt hopp jag ställt till honom… Istället är jag tydligen bara till besvär. Nu funderar jag: vad ska jag göra med de där 60 000 kronorna jag lade undan till bröllopet? Ska jag ändå ge pengarna till honom, så han vet att hans mamma alltid brytt sig? Eller inte ge honom ett öre eftersom han faktiskt inte förtjänar det?