Det var en gång en gammal kvinna som bestämde sig för att göra en god gärning. Hon samlade ihop alla saker hon inte längre behövde, sådant som låg och skräpade hemma och bara oroade henne. Bland dessa saker fanns vackra blusar, klänningar, hattar och kjolar allt som mest tog plats. Kvinnan tänkte för sig själv: Jag ska ta med allt till kyrkan ifall någon verkligen behöver det. Kanske hemlösa eller flyktingar hittar något användbart där.
Hon packade allt i en stor tygpåse och ställde den i ett hörn av vardagsrummet. Hon bestämde sig för att bära iväg den imorgon, och lade sig sedan till ro för natten.
Men tro det eller ej, den natten drömde hon en mycket märklig dröm.
Det kändes för henne som om själen lämnade kroppen, och från ovan kunde hon betrakta allt som hände. Allt var ljust omkring henne, men hon var ändå kvar i sin lilla lägenhet. Och hennes själ fylldes av en glad lättnad.
I drömmen stod hon mitt i rummet med påsen i famnen, den hon så varsamt packat för att ta till kyrkan. Framför henne stod plötsligt en liten flicka, knappt sju år gammal.
Vad har du i påsen? frågade flickan nyfiket.
Kvinnan log vänligt mot henne och svarade:
Jag har samlat ihop kläder och saker som jag inte behöver längre. De tar bara plats. Jag tänkte ge dem till någon som verkligen behöver dem. Imorgon bär jag dem till kyrkan.
Vad snäll du är, sade flickan. Men påsen ser inte så fin ut. Den är smutsig. Kan du inte tvätta den innan du lämnar iväg den?
Jo, det ska jag, lovade kvinnan.
Glöm inte det, sade flickan med ett litet leende och försvann sedan.
Kvinnan vaknade med ett ryck. Hon satte sig upp i sängen och började fundera över drömmen. Var det en ängel, eller något sådant?
När hon tittade på påsen kände hon att hon borde göra som flickan sagt. Så hon tömde ut innehållet och förberedde sig på att tvätta den gamla påsen ordentligt.
Det kan låta lite tokigt och kanske tror ni att gamla människor blir vidskepliga. Vissa kanske tycker det. Men låt mig fortsätta min berättelse det som hände sen fick mig att tänka om.
I ett annat hushåll i samma kvarter hade ett par nyss fått sitt andra barn, en pojke. De ville fira den nya familjemedlemmen och bjöd hem släkt och vänner.
Det kom många gäster, alla grattade och hade med sig presenter. Men varma omfamningar eller komplimanger för barnet blev det inte, för föräldrarna var vidskepliga och hade sagt att ingen fick tala om barnets skönhet. I Sverige säger man ibland att man tror på jinx så det var lite så; de ville inte göra barnet olyckligt.
Så istället började gästerna, på skämt, titta på barnet och säga:
Men oj, vilket fult barn. Hoppas inget ont händer. Så ful, så ful.
Alla upprepade det på sitt sätt, innan de fortsatte in i nästa rum. Föräldrarna såg lättade ut: enligt deras tro skyddade de nu barnet från avundsjuka och olycka.
I samma hushåll fanns en äldre pojke, storebror, som lyssnade på alltihop. Han såg hur alla skojade om att lillebror var oönskad och ful. I sitt barnsliga sinne undrade han: varför har vi något som ingen vill ha?
Han tänkte inte så länge. Han tog upp lillebror, gick ut på balkongen och släppte honom lika obetänksamt som han brukade kasta ut sina gamla leksaker.
När jag hörde detta, höll hjärtat på att brista. Allt hade kunnat sluta i tragedi om inte Gud såg efter sina barn.
Just då hade den gamla kvinnan hon med drömmen fått klart sitt tvättande och hängde ut påsen på tork utanför fönstret i huset nedanför.
Samtidigt, från våningen ovanför, föll ett barn som en skänk från ovan rakt ner i den nytvättade påsen som gammeltanten hängt upp.
När föräldrarna märkte att det var ovanligt tyst, var det redan för sent. De sprang ut på balkongen, storebror stod kvar där men lillebror var spårlöst borta. De frågade vad som hänt, och storebror svarade:
Han var ju ful och vi behövde honom inte längre, så jag kastade ut honom.
Mammans hjärta stannade nästan. Pappan rusade ut och letade och tack och lov, pojken hade klarat sig, fångad av påsen som gammeltanten hängt på tork.
Vilken tur! grät föräldrarna medan de kramade sitt barn.
Och vem tackade de? Gissa. Det var den gamla damen, förstås ingen nämnde Gud, utom tanten själv. Hon förstod att sådan tur inte bara händer av sig självt. Hon hade aldrig tänkt tvätta påsen om det inte vore för ängeln i hennes dröm.
Varför tror alla att det bara var tur, och inte skickar en tacksamhetens tanke till Gud?
Jag har funderat mycket på det. Jag har haft många teorier, men riktigt förstått har jag aldrig. Alla tänker nog olika, men för min del vet jag: jag tror inte på slumpen. Jag tackar bara Gud. För vilket mirakel sker utan Hans hand?
