Natten, kvinnan, katten och kylskåpet
Sluta glo på mig sådär!
Karin blängde på katten så bistert hon förmådde. Till och med höjde hon ena ögonbrynet, något hennes mamma alltid hade förbjudit henne att göra. Det såg för barskt ut när Karins täta, ihopvuxna ögonbryn mitt i pannan kröktes. Brynen hade hon ärvt från sin pappa, men hon längtade alltid att få dem som sin mamma smala och noggrant plockade i eleganta bågar, inte minsta lilla skrämmande.
Naturligtvis hade Karin styrt upp sina ögonbryn för länge sedan, och hon var ju inte purung längre. Katten var fullt medveten om detta och lade därför inte märke till hennes hårda blick. Han satt på fönsterbrädan och stirrade på henne med ett slags förbluffning, blandat med förakt, och hans ena gröna öga blänkte mystiskt och lätt kusligt när ljuset från hallens lilla nattlampa ibland letade sig in i köket. Dörren, på glänt efter Karins vilja att fly verkligheten för en stund, svängde till ibland i korsdraget men slog aldrig riktigt igen. Karin blev irriterad på dörren för det där halvtillståndet hon ville ju att dörren skulle slå igen ordentligt, ge henne tillåtelse att öppna en annan dörr. Den till kylskåpet
Karin flyttade på sig för att hitta en mer bekväm position mot väggen där hon redan suttit i över en timme och lät sedan blicken åter stirra hål i det vita kylskåpsskåpet.
Hon visste förstås exakt vad som dolde sig på hyllorna därinne, ända ner till sista prinskorven. Det var hon som ansvarade för inköpen i hushållet, vilket ibland blev ett skämt hemma.
Karin, varför köpte du oliver? Ingen i familjen äter oliver! retades hennes man Jon, skakande på den lilla burken. Vad ska vi ens ha dem till?
De är goda. Löser sig, tror jag.
Och då tänkte Karin ut något, ibland lite galet recept, för hon hade aldrig lyckats följa instruktioner till punkt och pricka. De övriga i familjen såg misstänksamt på hennes påhitt först, men snart var tallrikarna renslickade och alla ville ha mer.
Alla, utom Karin.
Hon hade nämligen aldrig lärt sig äta det hon själv lagade. Det bara gick inte!
Matlagandet i sig var som meditation, lycka, men när verket äntligen var klart och klart att ätas då skedde det märkliga: en urgammal farmor, obekant och osynlig, trippade in i rummet. Hon mumlade något för sig själv, väste med sin enda kvarvarande tand, log slugt innan hon försvann och lämnade efter sig en dödshungrig Karin. Och den mat hon nyss lagat kunde Karin inte ens titta på.
Detta ledde till att Karin snuddade sig igenom ångesten med gott fika. Allt som inte behövde tillagas själv blev hennes tröst: leverpastejmackor, knäckebröd, småkakor, bullar och ibland tjuvade hon till och med ett smörgåsrån från yngste sonens burk. Hon inbillade sig att barns kex säkert var nyttigare, så samvetet gjorde sällan uppror. Allt var ju för hälsan!
Men hälsan led ändå brist.
Tjock var Karin inte. Nej, allt hon åt brändes upp i livets eviga snurr; med tre barn, en man, en katt och ett hus fanns det ständigt någon som krävde hennes omsorg. Dessutom hade hon jobbet, som hon ibland till och med tyckte om, beroende på om det tillät henne att fokusera på det viktigaste: att ta hand om familjen.
Att klaga på sin hälsa hade Karin aldrig lärt sig; det var mammans mantra sedan hon var liten.
Det går över självt!
Så sa hennes mamma varje gång Karin klagade över huvudvärk eller andra krämpor.
Karina lilla, nu fantiserar du igen! Du har väl ingen feber? Oj, har du mätt? Duktigt! Drick lite te med hallonsylt och lägg dig. Det går över självt!
Den magiska meningen följde Karin genom hela barndomen, och hon trodde den stenhårt: man behövde inte göra något, det gick över ändå. Kanske var det just därför hun tog smärtor och kroppens märkligheter lättvindigt när första barnet kom. Vem har tid? Det löser sig självt!
Med andra barnet blev allt mycket svårare. Hon klamrade sig fast vid medvetandet medan yngstesonen skrek, men berättade ändå inget för Jon. Vad var det för sorts mamma som inte kunde ta hand om sitt barn?
Ändå förstod Jon allt.
Sov, Karin, jag tar lille Olle. Vi karlar klarar oss! Sov nu, du behöver det.
Karin sjönk in i mörkret och sov i flera timmar. Men hon vaknade tröttare än tidigare och med dåligt samvete över sin otillräcklighet.
Vilken sorts kvinna var hon då, när hon inte dög till?
Om Karin någon gång hade vågat granska sin oro, skulle mycket blivit tydligare. Ingen blir nöjd och lycklig av att leva efter devisen du är inte riktigt som du borde.
Det var en kluvenhet hon ärvt av mamma och mormor.
Sitt rakt, Karin! Ska du sitta där och krumma ihop dig som ett förtorkat päron? Sträck på ryggen, flicka! Anna, varför säger du inget? Barnet får ju problem! utbrast mormor Lisen och torkade sin perfekta hand över Karins panna.
Mamma, du tror väl inte jag är blind? Men det är lönlöst. Hon lyssnar ändå inte! Hon måste alltid vara… annorlunda! Se på henne! Jag får gömma kakorna hon äter hela tiden. Hur kan det vara hälsosamt?!
Femåriga Karin spände sig lydigt, släppte besticken och vågade inte titta upp längre.
De hade ju rätt! Hon var ju inte som de andra…
Först som tonåring, när hon av en slump hittade gamla fotoalbum, förstod hon varför mormor och mamma hade denna kroppsfixering. På bilderna log hennes mamma rundkindad och prickig i ansiktet, precis som Karin själv. Karins midja var till och med smalare än sin mammas hade varit!
Varför skällde de då? Varför ständigt kritik?
En dag frågade hon.
Fattar du ingenting, Karin? Se dig i spegeln! Vem ska någonsin vilja gifta sig med dig om du ser ut så där? Jag förstod det själv först när jag tog tag i mig. Tacka min mamma!
När lämnade morfar mormor?
Vad är det för frågor?! Det har väl inget med saken att göra!
Hur kan man bo ihop i åratal och ändå inte förstå varandra?
Sluta, Karin! Jag vill inte prata om detta. Gå och gör något vettigt.
Vad det vettiga var, behövde hon aldrig få förklarat. Hon tog på sig sneakers och gick till idrottsplatsen. Men sprang aldrig innan skymningen när killarna spelade fotboll. Hon satt på bänken under den väldiga linden, tänkte på livet och först när alla gått, rusade hon några varv och bannade sig själv för lathet.
Tankarna där på bänken ledde henne till slutsatser: Om hon nu ändå var ful och ingen skulle vilja ha henne, fick hon göra något nyttigt så att folk hade respekt ändå. Om man var oersättlig, tänkte hon, spelade utseendet ingen roll.
Mamma, jag ska bli sjuksköterska. Eller läkare.
Jaså? Men tror du… Dina betyg…
De räcker.
Jaja, det är en fin utbildning. Inte sämre än andra.
Precis, svarade Karin och försökte dölja leendet.
Karin blev läkare. En väldigt bra sådan. Det lilla privata livet hon hade la hon på studierna, och lyckades.
Mamma suckade tungt och höll sig utanför hon hade sina egna problem. Mormor Lisen behövde hjälp. Så Karin fick andas ut ett tag.
Men mormor släppte aldrig taget.
Hon kommer aldrig hitta någon man utan hjälp! Alldeles för driven. Nu får vi lösa det här.
Och så dök plötsligt fru Swensson, den lågmälda, världsvana äktenskapsmäklaren, upp. På nolltid hittade hon en kandidat.
Er dotter är en riktig pärla! Smart och vacker!
Karin gapade av förvåning.
Vacker… hon? Nåja, hon stack ju inte längre ut på kursen, men någon skönhet kände hon sig då rakt inte som.
Brudgummen var, ja, märklig. Korts och kantig visste varken var han skulle göra av armarna eller blicken.
Men Karin var artig, skrämde honom inte bort, och försökte vara tacksam över släktens ansträngningar.
Fikan hennes mamma styrde upp gick utan dramatik, och första dejten spikades. Men Karin blev försenad från universitetet och när hon svettig rusade in på kaféet var hennes dejt redan borta. Ett glas låg i kras på bordet. Servitören räckte henne en lapp: Leta inte efter mig.
Karin fnös.
Det hade jag inte alls tänkt!
Hon pustade ut nu hade hon ett motargument till mammans ständiga försök att ordna hennes liv. Hon hade blivit dumpad! På första dejten! Nu kanske hon kunde få vara i fred.
Servitören, som förstås snappade innehållet i lappen, log snett:
Vad gör du ikväll?
Det hela var nästan drömlikt absurt. Karin såg på honom länge.
Och du heter?
Joakim.
Tycker du synd om mig?
Nej, verkligen inte.
Och så bjöd Karin in Joakim till sig eller snarare, till ingången av parken vid Medicinska fakulteten.
De upptäckte att de båda älskade jazz, avskydde keso och längtade efter en katt, men ville aldrig ha hund. De ville ha ett riktigt hem och ett arbetsliv med mening, inte bara pengar. Det var som om ödet ledsnat på att två halvor irrade runt på egen hand, och därför fogat dem samman på ett magiskt svenskt vis.
Karin och Joakim blev ett par.
Mammas reaktion lät inte vänta på sig.
Han är inte rätt för dig!
Varför inte?
Han är… servitör!
Du vet att han pluggar? Att jobb på kafé bara är extrajobb? Och, vad är det för fel på att vara servitör egentligen?
Han har en sjuk mamma och en lillasyster på fem som han har ansvar för. Vill du verkligen dra på dig sådana bekymmer?
Men är inte det tvärtom ett tecken på att han är en bra människa, mamma? Han tar hand om sina!
Karin! Du måste ha lite självkänsla!
Det är exakt det jag försöker ha, mamma.
Bröllopet blev uppskjutet. Joakims mamma blev sämre.
Vad gör vi när mamma dör? frågade han.
Vi tar hand om lilla Lisa, förstås.
Tillsammans tog Karin hand om hans mamma och efter en tid, då det stod klart att dagarna var räknade, gick de bara till stadshuset och gifte sig. Lillasyster Lisa var deras enda vittne.
Är vi en familj nu? undrade hon allvarsamt.
Ja.
Och jag?
Du är vår familj nu.
Joakims mamma dog en månad senare. Karin ordnade allt och tröstade lilla Lisa.
Har mamma inte ont längre? frågade hon.
Nej, Lisa, hon har inte ont längre.
Karin snyftade nästan bredvid barnet, för svärmor hade blivit henne väldigt kär på kort tid, ljus och varm som hon var.
Karins egen mamma blev djupt sårad över att dottern gift sig utan en riktig vigsel.
Var det för en sådan här bröllop jag uppfostrat dig? Utan fest, utan att ens berätta för mig!
Du vet väl varför det blev så, mamma…
Nej, jag vill inte lyssna!
Karin gjorde ett tappert försök att förklara sig. Förgäves. Hon beslöt att ge modern lite tid.
Tiden rann iväg flera års kyla. Självklart hälsade Karin på och hjälpte till när hennes mamma Anna behövde det, men stämningen var strikt formell. Hur hon än försökte närma sig, gled Anna undan.
Till slut kunde Karin inte hålla tillbaka längre.
Har du andra barn, mamma?
Vilken fråga! Självklart inte.
Då förstår jag inte varför du vill bli av med din enda dotter.
Det hände något ovanligt. Stränga, samlade Anna fick tårar i ögonen.
Älskade barn, klart jag älskar dig. Men jag har aldrig lärt mig att visa det. Min mamma sa att barn inte får daltas med. Att man alltid ska säga sanningen, så barnet är redo för svårigheter sedan. Jag försökte vara stark, men nu känns det som att vi tappat varandra. Jag ropar och du hör mig inte…
Karin tröstade henne. Samtalet satte sig i henne som en transparent oro, ett gammalt sår.
Oro att själv göra samma misstag med sina barn särskilt Lisa och sönerna, som alltid sökte hennes närhet och berättade allt för henne innan Joakim. Men Karin tvivlade ständigt på om hon gav tillräckligt med kärlek. Hur mycket räckte, egentligen? Hur skulle hon kunna veta?
Joakim märkte hennes oro, försökte tala med henne, men Karin kände att hon måste reda ut det själv.
Så kom det sig att hon ibland, om nätterna, satt på golvet i köket mitt emot sin största vän kylskåpet i sällskap med katten. Där tänkte hon klarare. Mycket av hennes liv, relationen med mamma och mormor, kändes plötsligt så självklart hade hon bara pratat tidigare, varit lite mindre duktig flicka, hade hennes självkänsla varit större.
På sätt och vis blev hon glad av insikten. Samtidigt var det sorgligt hur lång tid det tagit att förstå så självklara saker.
Dörren i köket gled tyst upp. Joakim kom in utan att titta på varken Karin eller katten. Han öppnade kylskåpet, plockade fram Västerbottenost, tomat och persilja. Han satte sig ner bredvid Karin, slog armen om henne, och gav henne en macka.
Ät!
Joakim, jag kommer aldrig i några kjolar om jag fortsätter såhär på nätterna.
Bita sa jag! Han visade exempel och blinkade åt katten. Vill du ha?
Katten jamade, tog tacksamt emot en ostbit, och kröp sedan ihop i Karins knä.
Jag älskar dig ändå, viskade Joakim. Om du vägde ett ton skulle det inte spela någon roll. Karin, får jag fråga Vad är det som gnager dig?
Karin åt klart och lutade huvudet mot Joakims varma halsgrop.
Ingenting… eller, allt är bra, insåg hon.
Och måtten? Tre veckor?
Hur visste du det? utbrast hon.
Kvinna! Vi har hållit på ett tag nu och dina nattliga funderingar är välbekanta. Är det sant?
Ja
Joakim jublade och Karin gav honom en kyss men hyschade honom snabbt.
Sssch, väck inte ungarna nu
Katten följde dem till sovrumsdörren, sen tassade han till baka till köket, hoppade upp på fönsterbrädan, rullade ihop sig, och lyssnade på nattens svenska tystnad.
Snart skulle tystnaden bli sällsynt i köket. Karin skulle ha fullt upp, och katten skulle flytta in till barnen, lägga sig vid sängen, drömmande om nätternas märkliga samtal framför kylskåpet drömmar där natten, kvinnan, katten och kylskåpet alltid kom tillbaka i andra skeva, skimrande formerMen just denna natt var det bara kylskåpet och katten som visste. Karin låg vaken, varm av Joakims hand i sin, och barnet inuti henne rörde sig så som små hemligheter gör nästan omärkligt, som ett pirr under huden. Hon låg länge och tänkte på ringarna som gått genom generationerna; på mammans kyla och mormoderns krav, och på sig själv, där hon drogs mellan att vara stark och att längta efter närhet.
Runt henne sov huset djupt, tryggt. Någon andades i rummet intill, någon drömde om kattungar eller om att flyga. Sällan hade Karin känt sig så hemma i sig själv.
I drömmen som smög sig över henne sedan hörde hon en röst, precis som när hon var liten. Men den rösten var nu hennes egen: Du duger, Karin. Det går att älska på riktigt. Och det går att bli älskad, alldeles som man är.
Ute i köket morrade kylskåpet svagt, katten snarkade i sitt hörn. Några smulor ost på golvet väntade på morgonen, ett sällskap till kaffet, och kanske till ett nytt litet liv.
En annan sorts natt hade börjat. Och i mörkret låg Karin och log.
