Natten, kvinnan, katten och kylskåpet
Stirra inte på mig sådär!
Katarina gav katten en blick så bister hon bara kunde till och med ena ögonbrynet lyftes, fast mamma alltid sagt att det såg alldeles för barskt ut. I barndomen var Katarinas ögonbryn tjocka och sammanvuxna över näsroten en ständig källa till förmaning. De var precis som pappas, fast hon önskade sig mammas: tunna, formade till fjäderlätta bågar, aldrig ett spår av hotfullhet i dem.
För länge sedan hade Katarina självsäkert ansat och format dem till sin egen smak och åldern hade lagt sig till ro i hennes ansikte. Katten, som kände henne allt för väl, brydde sig föga om hennes hotfulla uppsyn. Han satt på fönsterbrädan, betraktade sin matte förvånat och en smula hånfullt, hans gröna, halvt magiska ögon glittrade när sänglampsskäret från hallen letade sig in i köket. Dörren, som Katarina lämnat på glänt för att skapa en känsla av reträttmöjlighet, slog då och då till i korsdraget, men ville aldrig slå igen helt och avskära Katarinas väg tillbaka till verkligheten. Det retade Katarina. Hon längtade efter att dörren skulle slå igen och ge henne fullmakt att öppna den andra dörren: kylskåpsdörren.
Katarina drog benen till sig och gjorde sig så bekväm som möjligt där hon satt på golvet intill väggen en plats hon upptagit i över en timme. Hon försjönk i att stirra på kylskåpet, nästan hypnotiskt.
Nog visste hon exakt vad som fanns på de nyligen glänsande urdiskade hyllorna det var ju hon själv som handlat hem matvarorna till familjen. Det var ett återkommande ämne för skämt.
Katarina, varför har vi ansjovis? Vem i familjen äter det? maken Olle skrattade medan han studerade den lilla burken. Varför köpte du det?
Det är gott.
Jaha. Hitta nu på något sätt att äta upp dem så ingen får ont i magen.
Och Katarina uppfann alltid något märkligt, för att laga rakt efter ett recept det gick henne helt förbi. Den kulinariska kreationen vände först allas blickar undrande vid bordet, men när allt väl hamnat på tallriken var det snart slut, och någon bad om mer.
Alla åt. Utom Katarina.
Hon hade aldrig kunnat äta det hon själv lagat. Inte alls!
Maten hon lagat inbjöd till inspiration och lyckokänslor ända till dess att maträtten stod klar; då slog det slint. En gammal tant utan namn, utan släktband till Katarina, dök upp i hennes inre, mumlade och suckade, och lämnade henne hungrig, oförmögen att ens se på sina verk.
Katarina tröstade sig alltid med något färdigt och gott. Kriteriet för “rätt” kvällsfika var att den inte behövde tillagas. Älsklingskorven, skivor av prästost, småfrallor, kolor, kex och våfflor ja, ibland stal Katarina till och med barnens småkakor i smyg, övertygade sig om att just sådana kakor måste vara “nyttigare”, och samvetet slappade av.
Hälsan saknades det alltid lite av.
Katarina var inte tjock. Verkligen inte. All energi gick åt i livets kretslopp tre barn, man, katt och hus. Alla krävde hennes konstanta omsorg. Dessutom sitt arbete, ibland uppskattat, men huvudsakligen sett som medel att försörja familjen, inte ett mål i sig.
Att klaga på hälsan låg inte för Katarina ännu inpräglat från barndomen, när mamma alltid sa en enkel sanning:
Det går över!
Så sa alltid morsan när lilla Katarina närmade sig och klagade:
Men kära hjärtat, nu hittar du på igen! Du har ingen feber! Jaha, du har mätt… Fint, duktig flicka! Drick lite te med hallonsylt och lägg dig det går snart över!
Mammans trollformel följde Katarina genom hela barndomen, och hon trodde länge att allting skulle gå över av sig självt, utan att behovet att göra något åt det fanns.
Kanske därför brydde hon sig föga om krasset hälsotillstånd efter första barnet, trots klart sinne och medicinutbildning. Varför oroa sig? Det går ju över!
Med sitt andra barn blev det värre. Det var svårt att ens vakna till sonens rop. Inte heller klagade hon till maken. Vad var man för mor som inte klarade barnet?
Olle, hennes man, läste henne ändå.
Katarina, jag tar honom, gå och vil dig! Vi killar fixar det här. Du måste få sova.
Katarina föll i en mörk sömn, ibland i timmar. Men vaknade alltid lika utmattad, och med dåligt samvete inför make och barn.
Vad var det för kvinna, om hennes närvaro eller frånvaro knappt märktes?
Hade hon någonsin funderat över ursprunget till hennes brist på tillit till sig själv, så hade allt kanske klarnat. En kvinna som vuxit upp med mottot du är lite fel hur skulle hon bli nöjd?
Tyvärr var du är inte riktigt som du ska mottot både mamma och mormor gett Katarina.
Sitt rakt, Katarina! Varför ser du ut som en fiolnyckel? Anna, varför säger du ingenting?! Flickan får ryggproblem annars! utbrast mormor Lisen med sina alltid välskötta händer.
Tror du att jag inte förstår, mamma? Men det är ju omöjligt att prata med henne! Hon hör inte, gör som hon vill! Alla barn är normala, men Katarina är speciell! Jag måste gömma maten! Hon äter hela tiden! Tror du det går att resonera med henne? Och även bestraffning hjälper inte! Kan du tänka dig?!
Femåriga Katarina, lätt som en kattunge, satte sig genast rakt upp, lät tårarna droppa ner i tallriken, och vågade knappt röra besticken mer eller höja blicken igen.
Mamma och mormor hade naturligtvis rätt, tänkte Katarina alltid. Hon var annorlunda
Först i tonåren insåg hon varför det ställdes sådana krav på smalhet och perfektion i familjen. Hon hittade gamla fotoalbum och där log en rundögd, fyllig ung kvinna mot kameran. Det var hennes mamma. Samma hudproblem, samma form på kroppen Katarinas midja var till och med smalare än mammans varit.
Varför då alla förebråelser över varje bit? Mamma, varför?
Bilderna gav sin förklaring.
Ser du inte dig själv, Katarina? Vem tror du kommer vilja gifta sig med dig så där? Jag insåg att jag måste ta mig i kragen mamma hjälpte mig förstå allvaret! Jag lagade inte ens mat åt pappa, så att han inte skulle bli frestad… Alla gick på diet.
Mamma, när lämnade morfar mormor?
Vad är det för frågor?! Tror du det har någon betydelse? Självklart inte! Mina föräldrar var för olika. Därför skildes de. Precis som jag och din pappa! Så kan det gå.
Hur kan man inte förstå någon man levt så länge med?
Katarina! Nu räcker det! Gå och gör någon nytta!
Det var uppenbart vad konkret nytta innebar. Hon bytte om till gamla gymnastikskor och gick ut till idrottsplatsen. Men hon sprang inte när pojkar sparkade boll då satt hon stilla på bänken under lindarna och funderade över livet. Först när mörkret lagt sig, och banan var tom, sprang hon några varv, bannade sig själv för latheten.
Efter allt funderande insåg hon: om hon ändå var ful och ingen skull gifta sig, så var det bäst att bli duktig på något, så att folk såg förbi utseendet. Så länge man kunde bidra, spelade det mindre roll hur man såg ut. Bäst var att välja något ovanligt något folk behövde, men sällan kunde få.
Mamma, jag ska bli läkare.
Varför det, Katarina? Med dina betyg
Vad är det för fel på mina betyg? Det handlar ju inte om utseende direkt. Jag pluggar ju.
Jaha. Som du vill. Läkare är ett hedervärt yrke, det.
Hon blev läkare och en riktigt bra sådan. Hon hade få privata intressen, så de mesta av tiden spenderades med näsan i böckerna.
Mamma suckade tungt, men blandade sig egentligen aldrig i. Det räckte med egna bekymmer; mormor Lisen var sjuk och krävde omvårdnad, och dottern fick hållas.
Men inte för alltid.
Hon kommer aldrig hitta någon man! Allt hon har i huvudet är skolor och kliniker! Vi måste ta tag i det.
Trots mormoderns svaga hälsa tog hon tag i saken: det dök snart upp en äktenskapsmäklare i huset.
Det var ingen som visste varifrån hon kommit, denna lilla, svartmuskiga och energiska kvinna, men hon fann snabbt en kandidat.
Er flicka, hon är som en persika! Så klok, och vacker! försäkrade hon Katarinas mor.
Vacker? Katarina gapade av förvåning. Lite smalare, lite bättre hy, men ändå, problem fanns… Hon hade accepterat det, lärt sig använda smink, men aldrig sett sig som vacker.
Friare dök dock upp snart. Första mötet var med en nervös och spinkig man, som varken visste vad han skulle säga eller göra. Katarina, väluppfostrad, försökte vara vänlig.
Kaffebjudningen gick stilla förbi och deras första egentliga möte sattes. Men Katarina blev försenad från sjukhuset, och när hon kom in på det lilla konditoriet var friraren borta. Endast en lapp fanns: “Sök mig inte!”
Katarina skrattade åt lättnaden som fyllde henne. Ett argument mot mammas påtryckningar! Hon hade blivit dumpad, och det inför alla regler. Tur det var han och inte hon att passa honom hela livet, nej tack.
Ursäkta, fröken, är du Katarina? log en ung servitör. Han räckte fram lappen med ett medkännande leende.
Katarina besvarade leendet:
Ja, det är jag.
Blev du ledsen?
Nej faktiskt inte…
Vad gör du ikväll då?
Katarina förstod knappt själv att hon svarade:
Vad heter du?
Olof.
Tycker du synd om mig?
Nej, varför det? och nu hade Olof blivit allvarlig.
Katarina såg sin chans:
Om du inte gör det, så möts vi vid parken intill sjukhuset ikväll.
Olof log brett.
Första dejten minns Katarina in i minsta detalj. Det var så lättsamt; båda älskade jazz, ogillade keso, drömde om katt, och ville hellre ha ett litet hus än springa på karriären för att tjäna pengar. Det var som om ödet äntligen fört dem samman.
De träffades i över ett år och Katarinas mor oroade sig:
Han är ingen för dig!
Varför då, mamma?
En enkel servitör!
Han studerar och dessutom, vad är fel med att vara servitör?
Han har en sjuk mor och en lillasyster att ta hand om! Varför skaffa sig sådant besvär!
Det visar väl att han har hjärta! Han tar hand om sina nära, han kommer ta hand om mig också.
Bröllopet fick dock vänta när Olofs mamma blev sämre tog Katarina sakta men säkert på sig ansvaret för både henne och lilla systern, Irma. Strax innan modern dog gifte de sig, bara Irma var med som vittne.
Är vi en familj nu? frågade Irma allvarligt.
Javisst, gumman.
Skönt
När modern ändå gick bort kort därefter, tröstade Katarina och Olle som bäst de små, och byggde sin familj ihop.
Katarinas egen mor, Anna, tog detta ännu hårdare.
Hur kunde du gifta dig utan att säga ett ord? Tänkte du alls på mig? Min enda dotter, och du försvann bara!
Katarina försökte förklara, men Anna slöt sig. Det blev några återhållsamma år, med strikt pliktskyldigt umgänge.
Till slut kunde Katarina inte längre:
Har du fler barn, mamma?
Nej, naturligtvis inte!
Varför vill du då bli av med mig också? Har du någonsin älskat mig, mamma?
Nu brast Annas stoiska hållning och hon grät, medan Katarina desperat letade efter lugnande droppar på kökshyllan.
Men jag älskar dig, Katarina! Jag har bara aldrig lärt mig visa det Min mamma sa att barn skulle behandlas som vuxna… Absolut inte daltas med. Så man blev hård… och så förlorade jag kanske det viktigaste…
För första gången såg Katarina tårar i sin mors gamla ögon. Rädslan var stor nu tänk om hennes egna barn aldrig skulle kunna förstå hur mycket hon älskade dem?
Det var också skälet till att hon ofta satt varje natt på köksgolvet, framför det gamla kylskåpet, där katten kurade tätt intill. Där, i mörkret, tänkte hon tillbaka på sitt liv och relationen med mamma och mormor och insåg, att om hon bara talat ut om sina känslor tidigare, kanske så mycket varit annorlunda.
Ibland kom insikten ändå med en gnutta ljus. Kanske var det tjat om “du är inte som alla andra”, men att förstå detta öppnade nya möjligheter.
Plötsligt öppnades köksdörren. Olle tassade in, låtsades ignorera både henne och katten, öppnade kylskåpet, tog fram prästost, tomater och persilja. Han slog sig ner bredvid, höll om henne och räckte fram en enkel smörgås.
Tugga nu!
Olle, jag kommer aldrig i en kjol igen om jag fortsätter äta så här…
Tror du jag bryr mig? Kom igen! Olle visade katten smörgåsen och blinkade. Vill du ha?
Katten lät sig väl smaka, hoppade upp i Katarinas knä.
Jag älskar dig som du är, min vän väg du hur mycket du vill. Vet du vad, Katarina? Kan jag fråga en sak?
Katarina tuggade klart, gömde ansiktet mot Olles halsgrop och smekte katten.
Allt är som det ska… Bara, ingen tonårskilo till, Olle, jag är rätt nöjd nu.
Bättre blir det knappast! Vackrare kvinna finns inte!
Säg det oftare?
Och kommer du då sluta tassa nattetid till kylen?
Olle!
Vad sa jag nu då…? Nej, nu går vi och sover, kvinna!
Katarina tog glatt Olles hand, klev upp, lade armarna om honom och bestämde sig snart skulle hon dela allt som oroade henne.
Katarina?
Ja?
Väntar vi kanske ett litet barn till?
Hur kunde du veta?
Jag känner dig, min vän! Tre veckor?
Ja…
Underbart! Olle slöt henne i sin famn, Katarina viskade snabbt Tyst nu du väcker barnen!
Katten följde dem till sovrumsdörren, spann nöjt, och återvände till sitt fönster. Snart skulle tystnaden bli det vanliga på köket nattetid. För Katarina skulle ha fullt upp och katten bytte ut de nattliga stunderna mot att ligga i barnkammaren vid den nya spjälsängen, doftande av mjölk och nyfödd Och så gick livet vidare, i det lilla huset på en gata i gamla Uppsala.
