Fredag, 7 oktober
Jag, Per Olsson, kan knappt greppa vad som händer runtomkring mig just nu. Min fru, min älskade och närmaste, min trygga punkt i livet, sa idag de ord jag aldrig trodde jag skulle höra: Jag älskar dig inte längre. Chocken fick mig att fastna i ett krampaktigt läge vid köksbordet, medan hon for runt i lägenheten med klapprande nycklar och packade sin väska. Som om jag inte hade nog att bära på redan. Det var ju bara några månader sedan pappa gick bort, och sedan dess har det varit mitt ansvar att ta hand om mamma, som blivit så mycket äldre på kort tid, och min lillasyster Elna, som efter sin hjärnskada lever med stora bekymmer. Mamma och Elna bor i Södertälje, bara en halvtimme härifrån, och jag försöker hjälpa till så gott det går.
Min son Håkan började ettan i höstas. Strax därefter la de ner fabriken där jag jobbade, och inkomsten försvann från en dag till en annan. Nu var det alltså bara jag och Håkan kvar. Jag lutade huvudet i händerna, satte mig vid köksbordet och grät tyst.
Herre Gud! Hur ska jag orka, hur ska vi klara oss? viskade jag. Plötsligt slog klockan hög tid att springa ner till skolan för att hämta Håkan.
Det finns inte utrymme för att ge upp när man har ett barn att ta ansvar för.
Pappa, har du gråtit? frågade Håkan, oroligt.
Nej, Håkan, det har jag inte, svarade jag, försökte samla mig.
Har du saknat farfar? Jag gör det hela tiden.
Det gör jag med, Håkan. Men vi måste vara starka. Farfar skulle vilja det. Han har det gott nu hos Gud, vila har han verkligen gjort sig förtjänt av.
Var är mamma?
Hon… har åkt iväg på jobbresa igen, tror jag. Men hur hade du det i skolan?
Livet måste gå vidare, även om det gör ont. Kärlek kan man inte tvinga fram, och någonstans missade vi varandra på vägen utan att jag såg det komma.
Medan Håkan åt sin köttbullar och lekte med plastdjuren på köksgolvet smög jag mig in på datorn min fru lämnat efter sig. Aldrig förr hade jag kikat igenom hennes mejl, men inloggningen syntes i vänstra hörnet, och där hade hon lämnat allt öppet. Korrespondensen var tydlig: ny passion, glada känslor. Och jag? En gång hennes ljus, hennes trygghet. Tio år ihop, åtta år av längtan efter barn, en kamp vi till slut vann gemensamt. Nu var det över.
Jag måste hitta ett nytt jobb. Min utbildning spelar ingen roll längre, och a-kassan är bara några tusenlappar i månaden inte tillräckligt för att ta oss igenom. Första klass för Håkan, ensam förälder, arbetslös… chanserna på arbetsmarknaden var små.
Dagarna gick. Jag ringde, skickade mejl, gick på möten utan resultat. En kväll ringde min vän Stefan. Han har alltid varit rakt på sak.
Per, hur mår du?
Vad ska jag säga…
Vi behöver en lagerarbetare på mitt jobb. Inte mycket, men tar du det? 25 000 i månaden, skift och raster så du kan hämta Håkan på fritids. Kanske kan hjälpa ett tag? Jag har med potatis och en kyckling till er imorgon.
Tack Stefan… Men vi har ägg från hönsen, de klarar oss nog.
Du sparar dem till bättre tider. Kycklingen är extra! Hur är det med Stina? (hans fru)
Tapper, hon kämpar. Cellen fortfarande, men hon låter inget hindra sig.
Han klagar aldrig. Stina genomgår cancerbehandling och han är rädd om henne. Han bär allt utan knot. Jag blev rörd. Han är en vän att lita på.
Lagerjobbet var fysiskt men begripligt. Dessutom fanns det utrymme att smyga undan för att tänka och känna efter mellan varven. Tiden gick fort dagar, veckor, månader. Efter ett år upptäckte jag små saker; jag blev hungrig, kunde sova och skrattade faktiskt när Håkan berättade historier från skolan. Men varje gång mitt ex kom för att hämta Håkan till helgen högg sorgen till igen. Det var så mycket jag ville fråga henne om, men jag förstod: det fanns inga riktiga svar, bara ny passion och nya drömmar i hennes liv. Det hjälpte ändå ingen att älta varför.
En höstmorgon fylld med värmande sol och färgstarka dahlior i trädgården la jag märke till en blick från en kvinna jag inte sett tidigare. Jag var på väg ut från ICA när våra vägar korsades. Hon försökte balansera ett gäng matkassar.
Får jag hjälpa till? Man kan ju inte bära så där själv, log jag.
Tack, men jag är van, skrattade hon, mer naturlig än jag väntat.
Det är ju synd när en så fin tjej gör det själv, försökte jag lite skämtsamt.
Står du här utanför varje dag och hjälper kvinnor med kassar?
Hon skrattade, så började vi skämta tillbaka och det bröt isen direkt. Hon hette Elvira Lind. Och jag kände för första gången på länge en gnista hopp.
Vill du följa med på bio någon kväll? försökte jag, lite osäkert.
Jag måste hämta min son på fritids, så det går inte.
Du har en son? Du ser knappt ut att vara trettio, sa jag uppriktigt förvånad.
Jag är trettiofem, log hon.
Det är jag med. Otroligt.
Vi kom överens om att höras av. Hon gav mig ett visitkort hon är barnläkare, hematolog. Alltså tar sitt jobb på allra största allvar, men ändå fanns det tid att mötas. Hon sa att hon skulle ringa när hon hade ett par timmar fria.
Hösten blev direkt vackrare; vi promenerade genom Observatorieparken, skrattade och började långsamt bygga tillit. Någonstans på vägen blev jag kär igen. Jag vågade knappt tro det själv, men nästan sju veckor efter första samtalet bjöd Elvira hem mig på te.
Elvira, vill du gifta dig med mig? Jag hörde orden komma oväntat.
Jag måste vänta tills skilsmässan går igenom… men sedan, ja, då vill jag. Hon ville inte ha något stort, bara en snabb registrering på Stadshuset, och så tillbaka till vår lilla fristad tillsammans.
Stefan och Stina var våra vittnen. Mamma med Elna skickade grattis via sms. Strax därefter flyttade vi in i en tvåa, som vi tillsammans målade om och gjorde om så att det kändes som hemma. Håkan däremot hade svårt med omställningen. Han höll fast vid sina två halvor mamma och pappa och kunde inte riktigt ta till sig Elvira som ny vuxen i hans liv.
Elvira, ska vi låta kontrollera blodet på Håkan? Han är ovanligt blek.
Han har haft det jobbigt… men kanske är han fortfarande ledsen och trött efter allt, sa hon.
Resultatet kom snabbt. Leukemi. Världens hemskaste ord. Jag tog tjänstledigt. Vi var i princip stationerade på Karolinska hela våren, jag höll Håkan i handen vid varje nål, varje droppe, varje blodprov. Elvira var där varje ledig minut.
När exfrun hörde av sig var det för att säga att hon ville sälja huset.
Jag tar hand om Håkan från och med nu, sa hon.
Du borde hälsa på honom istället.
Jag kan inte. Jobbet kräver allt.
Elvira tog min hand.
Vi klarar oss, Per. Släpp taget om det som har varit. Fokusera på Håkan.
Månaderna blev till rutiner. Vid varje läkarbesök blundade jag och hoppades. De röda och vita kropparna i hans blod låg i krig. Vi tog en paus från sjukhusvardagen: hyrde en stuga nära Mälaren, lät honom andas ren luft och vila. Våren blommade i björkhäcken, och vi gick genom skogen, plockade vitsippor och vilade vid en liten bäck. Håkan förändrades, blev gladare, fick färg på kinderna.
Tillbaka på Karolinska, testet igen.
Vad har ni gjort med honom? undrade läkaren. Hans blodvärden är mycket bättre.
Jag kände för första gången på länge sann glädje; Elvira kramade om Håkan.
Du har klarat striden i kroppen, sa hon.
Jag vann det sista sjöslaget, pappa. De röda skeppen tog hem segern.
Slutet på ett år visade mig att man aldrig vet vad som väntar. Ensamhet, förlust, ansvar som känns för stort men också att livet öppnar nya dörrar när man är beredd att se dem. Vänskap och omtanke kan bära oanade människor över de djupaste dalar. Tacksamheten över Håkans tillfrisknande och att vi kan möta våren tillsammans får mig att minnas: Även i vårt mörkaste Sverige kan en strimma ljus leta sig in, om man bara törs ta emot hjälp och ge kärlek en andra chans.
