Nathalie kunde inte tro det som hände henne. Hennes make, den ende hon litade på och alltid sett som sin trygghet, sa idag: “Jag älskar dig inte”. Chocken var så stor att hon stod stel medan han packade sina saker och for. Det var det sista hon behövde nu – nyligen hade hennes pappa gått bort, och hon måste ta hand om sin grånande mamma och sin 18-åriga syster som blivit funktionsnedsatt efter en svår huvudskada. Familjen bodde i grannstaden. Sonen William började förskoleklass. I juni lades hennes arbetsplats ner. Hon blev arbetslös. Och nu gick även maken. Nathalie tog sig för huvudet och grät vid köksbordet. “Herregud, vad ska jag göra nu? Hur ska jag leva? Åh, William! Måste skynda till skolan!” De dagliga plikterna tvingade henne att resa sig. “Grät du, mamma?” “Nej, William, nej.” “Gråter du för morfar? Mamma, jag saknar honom så mycket!” “Jag också, min son. Men vi måste vara starka. Morfar var alltid stark. Nu har han det bra hos Gud, oroa dig inte. Han har förtjänat vila, han vilade aldrig i livet.” “Var är pappa?” “Pappa? Han har nog åkt på jobbresa igen. Hur har du det i skolan?” Livet måste gå vidare. Älskar han inte? Inget att göra åt. Man kan inte tvinga någon att älska. I sin stress hade hon missat något. Medan William åt lunch och lekte med sina plastfigurer loggade Nathalie in på sin mans dator. Hon hade aldrig gjort det förr. Det var enkelt att hitta hans mejl. Han hade inte hunnit radera allt. Kärleken flödade – till en annan. Hon var den oälskade nu. Tio år hade hon varit “solstrålen”, och efter åtta års kamp för ett barn blev hon även “vår mamma”. Nu var allt annorlunda, och hon måste vänja sig. Först behövde hon ett jobb. Ingen brydde sig om hennes universitetsutbildning. Arbetsförmedlingens små bidrag löste inget alls. Vad hände, varför blev hennes pålitlige och omtänksamme man så främmande? Enda förklaringen: han hade blivit galen. Deras husbygge stod halvklar. Tak fanns i alla fall och ett rum gick att bo i. “Jobb, vad jag behöver dig!” Nathalie ville gråta igen, men det fanns ingen tid. Hon behövde verkligen ett arbete. Hon sökte i flera dagar – förgäves! Ett förskolebarn och ensamheten minskade hennes chanser. En kväll ringde vännen Robin: “Nathalie, är han tillbaka än?” “Nej.” “Vill du jobba som lagerarbetare?” “Menar du allvar?” “Ja, jag vet att du har det tufft efter Mikael. Flexibelt, du kan hämta William eller fixa fritids. Lönen 25 tusen. Lite, men bättre än inget. Vi kommer med potatis, lök och en kyckling imorgon.” “Robin, vi har egna höns. De förser oss med mat och ägg.” “Bra, låt dem göra det – de ska inte bli middag.” “Tack! Hur mår Galina?” “Helt okej, hon är stark!” Robin klagade aldrig, trots svårigheter – han såg alltid det positiva. Nathalie kände hopp: det gick att överleva. Tack Gud, Han svek aldrig. Tack för Robin! Jobbet var tydligt, och hon kunde ibland vara ensam med sina tankar och tårar. Dagar blev till veckor, månader. Efter ett år märkte Nathalie att hon kunde äta, sova, skratta och glädjas åt sonens framsteg. Smärtan av makens svek kom tillbaka när han hämtade William på helgen. Hon hindrade honom inte – barnets lycka fick inte lida. Hon ville förstå varför hon inte dög, även om hon anade att han bara blivit passionerad för någon annan. “Kärleken håller bara till första kurvan, sedan börjar livet” – som i filmen. För henne var kärlek och liv oskiljaktiga. För honom? Hösten liknade sommaren: varm, med gröna träd och barnröster, färgrika astrar och krysantemer i trädgården. Den dagen när Nathalie mötte Mikaels blick var en dag som alla andra, kanske lite soligare, lite mer musik från grannen – eller så var det helt enkelt dags för två ensamma att mötas. “Fröken, får jag hjälpa dig? Du bär för tungt!” “Jag är van.” “En så vacker kvinna ska inte bära tungt.” “Hjälper du alla snygga tjejer? Vaktar du utanför affären?” “Har vaktat länge – tills jag såg dig!” De skrattade hjärtligt tillsammans. “Mikael”, sa han, och ögonen glittrade fortfarande. “Nathalie.” “Hört låten ‘Nathalie, Nathalie, någon annans fru?'” “Nej. Och jag är inte gift.” “Tur för mig! Alla verkar ha missat världens drömtjej som är fri. Jag ser att du har humor, men är du seriös också?” “Kan vara seriös. Nathalie, vill du gå på bio senare?” “Kan inte, måste hämta min son på fritids.” “Va? Du har en son? Du ser ut som tjugo, vilken fritids?” “Jag är 35.” “Jag också. Det var ett sammanträffande. Trodde du var yngre.” “Och nu?” “Bearbetar det. Alla män drömmer om en son. Och du berättar bara att du är ogift – var är pappan?” “Vill inte prata om det.” “Förstått. Då kanske vi kan ses på barnbio i helgen?” “Min son träffar sin pappa då.” “Nathalie, jag vill inte pressa dig, men om du får tid, ring mig. Här är mitt nummer – och jag är barnläkare, hematolog.” “Viktigt jobb – och knappast tid att ragga vackra kvinnor.” “Exakt. Jag väntar på ditt samtal.” Den hösten var en gåva. Ljusa solstrålar målade bladen, och de njöt av varje dag tillsammans. Några veckor senare bjöd Nathalie blygt: “Vill du komma över på te?” “Nathalie, jag vill inte pressa – jag kommer inte till dig. Det som händer är så viktigt, jag tar det försiktigt. Litar du på mig?” De tillbringade helgen i Mikaels hyrda lilla stuga – som ett slott. Nathalie såg bara Mikaels ögon, drunknade i dem och hans famn. Så nära hade hon aldrig varit någon. “Mikael, var är jag? Vad händer? Känns som jag dör – jag älskar dig så mycket. Hur levde jag utan dig?” “Du är fantastisk! Jag är lycklig!” Efter några månader ville de aldrig skiljas. “Nathalie, vill du gifta dig med mig?” “Min skilsmässa går igenom i slutet av månaden.” “Och direkt efter blir du min fru – annars tar någon annan dig!” “Jag bestämmer själv. Jag har hittat min kärlek. Men Mikael, låt oss bara gifta oss enkelt, inget stort, och ta mig till vårt slott – där jag blev din direkt.” “Som du vill, älskling.” Robin och Galina var deras enda vittnen. Mamma och syster skickade ett telegram. Snart flyttade de till Mikaels hyrda tvåa, som de renoverade och gjorde mysig – särskilt Williams rum fixade Mikael extra noga. William var skeptisk – mamma och pappa var hans “två äpplen”, och Mikael var utanför. “Nathalie, bli inte rädd, kan vi kolla Williams blod? Han är för blek.” “Han har det tufft, Mikael. Skilsmässan var svår – barn lider mer av skilsmässa än av död, sägs det.” “Du har rätt. Jag själv led av mina föräldrars skilsmässa. Men vi kollar blodet, okej William?” Mikael kom hem med sänkta axlar – något hade hänt. “Blodproven visar förändringar hos William. Tyvärr hade jag rätt. Jag tar med honom imorgon.” Det kändes orättvist. Skulle deras lycka betalas så? Leukemi – så hemskt. Nu började ett annat liv. Nathalie tog ledigt, hon kunde inte lämna William ensam under behandlingarna. Hon höll hans hand och sa: “Var stark, min son! Du är alltid min hjälte! Vi skiljs aldrig, vi är alltid tillsammans.” När hennes krafter tog slut skickade Mikael henne att vila och stannade hos William. Sova gick knappast. Ex-maken krävde att hon skulle flytta från huset. “Jag tar hand om sonen. Han kommer till mig.” “Besök honom hellre.” “Kan inte, sticker på jobbresa.” Mikael tröstade Nathalie: “Vi klarar oss själva. Släpp det gamla.” “Det gör ont – jag har jobbat hårt och investerat allt i huset. Men nu är det fel tid att tänka på det.” “Tänk bara på William nu. Inget annat är viktigt.” “Mikael, hur går det med analyserna?” “Vi gör allt vi kan. Fortfarande dåligt.” Nathalie grät tyst. Hon ville inte att William skulle märka. “Mikael, vad är det med min blod?” “I vårt blod finns röda och vita skepp. Dina slåss.” “Vem vinner?” “De vita just nu.” “Vad händer sen?” “Hjälp de röda.” “Mamma, ta mig härifrån. Jag är så trött.” “Jag tänkte föreslå att vi tar dig till vårt slott – nu är vädret fint. Vi vandrar i skogen, låt dig vila.” Våren smyckade deras hörn med blommor och gröna träd. De njöt av varje blomma. Men det fanns stunder då William slutade och bara stirrade. “Hur mår du, min son?” “Stör mig inte, mamma. Jag spelar sjöstrid.” Den lilla semestern tog slut snabbt. William var piggare, med mer färg i ansiktet. “Mamma, var är pappa?” “På jobbresa igen.” “Igen? Jaja.” Tillbaka på sjukhuset tog de nya tester. Labchef kom själv. “Mikael, vart har ni åkt med sonen?” “Till naturreservatet. Varför?” “Hans blod är bra. Han är i remission.” Mikael sprang till William. “William, vad gjorde du? Du mår bättre! Gråt inte, Nathalie – han tillfrisknar! Vad gjorde du, min son?” “Pappa, du sa att mina skepp slåss. Jag vann varje sjöstrid med de röda!”

Stockholm, 15 september

Jag trodde aldrig att livet kunde vända så tvärt. Min fru, min älskade och min klippa, den jag litade på mest i världen, sade till mig idag: Jag älskar dig inte längre.

Chocken var så stor att jag blev stående mitt på golvet, precis som i någon konstig teater. Hon gick fram och tillbaka, packade väskor och lät nycklar klirra mot bordet. Som om allting inte redan var svårt nog. Bara för några veckor sedan dog min pappa hastigt, och trots min egen sorg måste jag nu ta hand om min grånade mamma och min lillasyster, Agnes, som blev svårt handikappad efter en hjärnskada som artonåring. De bor borta i Uppsala. Min son, Ludvig, har just börjat första klass. I juni lade mitt företag ner. Jag stod plötsligt utan arbete. Och nu är jag ensam.

Jag lutade huvudet i händerna, satte mig vid köksbordet och grät tyst.

Herregud, hur ska jag orka? Vad ska jag göra? Jag måste ju springa till skolan och hämta Ludvig nu!

Plikterna fick mig att resa mig och ge mig av.

Pappa, har du gråtit?
Nej, Ludvig,inte alls.
Gråter du för farfar? Jag saknar honom så!
Ja, min son, det gör jag också. Men vi måste vara starka. Farfar var alltid stark. Han har det bra hos Gud nu, var inte orolig! Han förtjänade sin vila, han vilade aldrig när han levde.
Var är mamma?
Mamma? Hon är nog på tjänsteresa igen. Hur gick det i skolan idag?

Jag måste leva vidare. Hon älskar mig inte? Så är det. Man kan inte tvinga fram kärlek. Jag hade missat tecknen, varit för blind i min vardagsstress.

Medan Ludvig åt lunch och lekte med sina små plastfigurer, satte jag mig vid min frus övergivna dator. Jag hade aldrig gjort sådant förut, men nu kändes det nödvändigt. Det var enkelt att logga in på hennes mail; han hade inte hunnit radera den sista konversationen. Hon hade fallit handlöst för någon annan, och jag var nu den oälskade. Tio år hade jag varit min solstråle, efter åtta års kamp för att kunna få barn blev jag vår lilla pappa.

Allting förändrades och jag måste vänja mig vid det.

Framför allt behövde jag ett jobb. Ingen brydde sig om min magisterexamen nu. De några hundralappar från Arbetsförmedlingen täckte knappt något.

Vad var det egentligen som hade hänt? Min ansvarsfulla, varma och omtänksamma hustru hade plötsligt blivit en främling? Det enda svaret jag hittade var att hon hade tappat vettet. Vårt gemensamma hem, byggt sten för sten, stod halvfärdigt. Vi hade åtminstone tak över huvudet och ett rum att bo i.

Ett arbete, det är det enda jag ber om! Jag ville gråta igen, men tiden fanns inte.

Min jobbsökning pågick i flera dagar. Utan framgång. Ludvigs första klass och min ensamhet minskade mina chanser till nästan noll. En kväll ringde min vän, Jonas, på telefon:

Niklas, har din fru kommit tillbaka?
Nej, Jonas.
Skulle du kunna tänka dig att jobba som lagerarbetare?
Menar du allvar?
Ja, det är med paus. Du kan hämta Ludvig efter skolan eller ordna fritids. 25 000 kronor i lön. Lite, men bättre än inget. Vi kommer med potatis, lök och ett kycklingpaket imorgon.
Jonas, vi har ju höns. De ger oss ägg och mat.
Bra, spar dem till kött. Inga skratt nu!
Tack för omtanken. Hur går det för Sofia?
Hon klarar sig. Hon är stark.

Jonas har alltid varit sån. Sofia har genomgått tuffa operationer och kemoterapi, men Jonas klagar aldrig, han tar hand om allt utan knot. Tack Gud för Jonas, vänskap är ovärderlig.

Jobbet på lagret var lätt att komma in i, och ibland hittade jag stunder för mig själv, för att gråta och fundera: vad hade gått fel?

Dagar, veckor, månader flög förbi. Efter ett år kände jag att jag kunde äta, sova, skratta och glädjas åt Ludvigs framsteg. Såret efter hennes svek sved när hon kom för att hämta Ludvig på helgen. Jag lade mig inte i, barnen ska inte drabbas. Jag ville egentligen fråga varför jag inte dög, men visste innerst inne att det handlade om hennes passion för någon annan. Jag mindes en replik från en svensk film: Kärleken håller till första svängen, sen börjar livet. För mig hörde kärlek och liv ihop tydligen inte för henne.

Hösten i år var som en förlängning av sommaren varm, med gröna löv och barnröster från gården, och färgsprakande astrar och krysantemum i rabatten. En dag, kanske lite ljusare än andra, mötte jag Mårten. Han såg på mig med ett intensivt leende, solen glittrade och musiken hördes från grannens öppna fönster. Kanske var det dags för öden att låta två ensamheter mötas.

Får jag hjälpa dig, fröken? Ska du verkligen bära så tungt?
Det är jag van vid.
Det är synd att en sån skönhet ska behöva slita.
Hjälper du alltid till på gatan utanför ICA, eller är du på pass här?
Javisst! Jag har stått här länge, men det tog tid innan jag såg dig.

Vi började skratta sådär riktigt hjärtligt att tårarna kom.

Mårten, sa han och sträckte fram handen, ögon gnistrade.
Enja, svarade jag, för så hette jag nu.

Enja, Enja, någon annans fru, har du hört den sången?
Nej, och jag är ingen fru.
Det är min lyckodag! Du är precis den kvinna jag drömt om, och du är fri? Vad är det med folk, är de blinda?
Din humor är det inget fel på i alla fall
Jag är lika seriös. Ska vi gå på bio ikväll?
Nej tyvärr, jag måste hämta min son på fritids.
Vad sa du? Har du en son?! Du ser så ung ut, max 20!
Jag är 35.
Jaha, även jag! Lustigt sammanträffande. På riktigt, du ser betydligt yngre ut.
Är det så!
Alla män drömmer väl om en son. Men var är pappan till din son?
Det vill jag helst inte prata om idag.
Förstått. Vi släpper det. Men på helgen kanske? Då kan vi ses, Ludvig får följa med på en barnfilm!
Han träffar sin pappa då.
Jag vill absolut inte vara ett problem för dig, men om du får tid någon gång, ring mig. Här är mitt kort, jag är barnläkare och hematolog.
Viktigt arbete.
Och inte så mycket tid över för att spana efter skönheter.
Jag ringer, sa jag uppriktigt.

Vilken fantastisk höst det blev! Solens mjuka ljus målade blad i tusen nyanser. Vi strövade genom stadens parker, och sakta bröt min nya kärlek igenom smärtan och fick mig att dansa höstvals bland löven med honom. Med förvåning märkte jag hur jag drogs till Mårten och efter en och en halv månad bjöd jag själv in honom på te.

Enja, lova att du inte blir arg, men jag kommer inte hem till dig än. Det här det betyder så mycket för mig, jag vill ta det varsamt. Litar du på mig?

På nästföljande helg åkte vi till Tyresta nationalpark, Mårten hyrde ett litet hus som liknade en slottsstuga. Där, i värmen från kakelugnen, försvann hela världen. Jag såg bara hans djupa bruna ögon, och drunknade i hans famn.

Mårten, var är jag egentligen? Jag tror jag dör av kärlek! Hur levde jag utan dig? Det är så gott att vara med dig!
Du är underbar! Jag är nog världens lyckligaste nu.

Efter några månader blev det svårt att vara ifrån varandra.

Gift dig med mig, Enja!
Mårten, min skilsmässa går igenom i slutet på månaden.
Och sedan blir du min, genast. Annars snor någon min flicka.
Jag är min egen, och har redan valt dig. Men inga ceremonier, bara vi, och flytta till ditt lilla slott där jag alltid är din.
Som du vill, älskade.

Jonas och Sofia var våra enda vittnen på stadshuset. Min mamma och Agnes skickade en jublande telegram. Snart flyttade vi in i Mårtens tvåa. Tillsammans renoverade vi omsorgsfullt, och Mårten lade extra energi på Ludvigs rum. Ludvig hade träffat Mårten förut, men var motvillig för honom var mamma och pappa oskiljaktiga.

Enja, bli inte rädd, men vi testar Ludvigs blod. Han ser så blek ut.
Han är bara ledsen. Skilsmässan var tung, han hoppades att det aldrig skulle ske. Jag läste att för barn är separation hårdare än döden av en förälder.
Sant, du är klok. Jag var själv barn när mina föräldrar skilde sig, det kändes som universum rasade. Men vi tar prover, okej Ludvig?

När Mårten kom hem den dagen var han ovanligt tyst. Jag förstod direkt: det hade hänt något.

Enja, ta det lugnt nu. Ludvig har förändringar i blodet, min magkänsla hade tyvärr rätt. Jag tar honom till sjukhuset imorgon.

Livet blev plötsligt ännu svårare. Betala för lyckan nu med så högt pris? Leukemi. Vilket hemskt ord!

Jag tog tjänstledigt hur skulle Ludvig ens överleva sjukhuslivet om jag inte var hos honom? Jag höll hans hand, tröstade: Håll ut, min vän! Du är min starkaste! Vi har alltid varit tillsammans, och det ska vi vara för alltid.

När mina krafter tog slut skickade Mårten mig hem att vila, och han stannade hos Ludvig. Vila blev dock mest att stirra i taket.

Min före detta ringde och krävde att jag skulle flytta ut från huset han byggt klart nu.
Jag tar hand om sonen. Han kommer till min nya bostad.
Du borde besöka honom istället.
Jag hinner inte, är på tjänsteresa.

Mårten lade sin hand lugnande på min axel:
Enja, nu bygger vi vårt eget liv. Släpp taget om det gamla.
Jag la ner så mycket pengar och slit i huset Men det är oviktigt nu, eller hur?
Glöm det. Lägg allt fokus på Ludvig. Jag finns här. Jag har alltid önskat en familj, och Gud ska inte ta den ifrån mig.

Hur går proverna?
Vi kämpar vidare, än så länge dåliga värden.

Tårarna kom ljudlöst Ludvig: Mårten, vad är det för fel på mitt blod?
Vi har vita och röda skepp i blodet som slåss.
Vem vinner?
De vita hittills.
Vad händer sen då?
Hjälp de röda att vinna.
Pappa, kan vi åka bort? Jag är så trött.
Precis vad jag tänkte, Enja! Vi drar till vårt slottsställe, nu när vädret är så fint.

Våren lyste upp vår vrå med blommande buskar och träd. Vi vandrade, beundrade små blommor och grässtrån. Men ibland stannade Ludvig och såg allvarlig ut.
Vad är det, min vän, mår du dåligt?
Tyst, pappa, jag spelar sjöslag.

Snabbt var lilla semestern över. Ludvig blev piggare, fick färg på kinderna.
Pappa, var är mamma?
På tjänsteresa, min pojke.
Igen? Jaja.

Tillbaka på kliniken, nya prover. Chefen för labbet kom själv:

Mårten, var var ni?
Bara till Tyresta. Varför?
Ludvigs blod ser jättebra ut. Han är i remission.

Mårten rusade in till Ludvig:

Ludde, vad har du gjort? Du mår bättre nu!
Pappa, du vet de där skepp du pratade om? Jag har vunnit varje sjöslag med de röda.

Jag har lärt mig att livet går vidare, även när allt tycks vara slut. Och även när det känns som om natten aldrig tar slut, kommer ändå morgonljuset ibland med hjälp av vänner, ibland med hjälp av oväntad kärlek, ibland med envis styrka. Jag har förstått att du får börja om och att du faktiskt kan segra över sjöslaget i ditt hjärta.