Natalia, du har varit borta i fem år – du brydde dig aldrig om hur jag levde eller hur det gick för mig Natalia och Zbigniew hade bott tillsammans i över fem år. Han tjänade inte några stora pengar – som fabriksarbetare i Göteborg låg lönen nära existensminimum. Men Natalia drömde alltid om ett lyxigt och rikt liv, och därför log hon inombords när hon mötte män som omgavs av mer välstånd än hennes egen make. En dag hände det oväntade: Natalia fångade uppmärksamheten hos en förmögen affärsman från Stockholm, som lovade henne guld och gröna skogar. Hon svalde hans smicker med hull och hår och lämnade sin fattige make för att börja ett nytt kapitel. Zbigniew blev helt förkrossad av hennes beslut. Han kröp till korset, bad henne gråtande stanna, och lovade att förändra allt – börja på nytt, ta vilket jobb som helst, arbeta både dag och natt bara för att göra henne lycklig. Men Natalia var redan långt borta i tankarna, drömde om vita segelbåtar på västkusten och shopping i de dyraste boutiquerna på Östermalm. Hennes make kunde aldrig ge henne det hon längtade efter. Inte ens hans kärleksförklaringar eller löften om att kunna rubba berg för hennes skull fick henne att stanna. Fem år senare, när Natalia blivit trettiotvå år, förlorade affärsmannen från Stockholm intresset för henne – han hade fullt upp med yngre och mer exotiska nöjen. Han beskyllde henne för att vara krävande och gnällig, och avslutade allt. Utan inkomst och ovan vid att arbeta för sitt uppehälle, insåg Natalia att hon inte hade någon framtid i huvudstaden. Hon beslutade sig för att återvända till sin gamle make, övertygad om att hans löften om evig kärlek skulle gälla än idag. När hon närmade sig lägenheten där de en gång bott hörde hon röster innanför dörren. En främmande kvinna öppnade och höll en liten flicka i famnen. – Älskling, vi har pratat om att du inte får öppna dörren själv, – sa kvinnan till lilla flickan och vände sig sedan till Natalia. – Vem söker du? Natalias förvirring var total. – Söker Zbigniew, är han hemma? – Natalia visste inte vad hon skulle ta sig till. – Zbigniew, det är en dam här som frågar efter dig! Vad heter du? – Ropade den främmande kvinnan och blickade mot gästen. – Natalia! – utbrast Zbigniew förvånat och vände sig till den nya kvinnan. – Älskling, gå in med lilla Marysia, jag måste prata själv. – Vem var det där? – undrade Natalia och sneglade mot kvinnan och barnet som försvann in i hallen. – Det där är min fru Ola, och i hennes famn är vårt barn – min dotter Maria, svarade Zbigniew. – När hann du gifta om dig? Ni har ett barn? Du svor evig kärlek till mig, lovade att aldrig älska någon som du älskat mig. – Det har gått många år sedan du stack. Först var jag helt förkrossad, men sedan insåg jag att livet inte tar slut bara för att någon lämnar en. Så småningom mötte jag Ola och föll för henne med hela mitt hjärta. Hon gjorde mig lycklig, gav mig en dotter. – Och jag då? – Natalia, du var borta i fem år och brydde dig aldrig om hur jag hade det. Du valde pengar framför allt. Vi hade kanske aldrig ekonomi för lyx, men det ursäktar inte vad du gjorde. Och nu kommer du tillbaka – tänkte du att jag bara skulle sitta här och vänta på dig? – Jag var dum! Jag älskar dig! – Natalia, sluta med det där. Det är bäst du går nu – jag behöver dig inte och jag vill inte se dig. Din affärsman dumpade dig, så nu springer du hit? Det får mig att må illa. Gå bara. Natalia brast ut i bittra tårar, övergiven och ensam, medan Zbigniew kände lättnad över att äntligen lämnat henne bakom sig och fått sin hämnd.

Elin, det var fem år sen du stack. Du bryr dig ju inte ett dugg om hur jag har det eller vad som händer med mig.

Elin och Börje hade delat liv i över fem år. Han var inte direkt någon vd Börje jobbade på byggfirma och hans lön var ungefär lika imponerande som svensk sommarvärme i juni. Elin hade däremot alltid drömt om ett bekvämt, helst skinande rikt liv, och blev därmed uppriktigt glad varje gång hon träffade någon med tjockare plånbok än vår tappert kämpande Börje.

Så en dag log lyckan mot Elin hon fångade uppmärksamheten hos en förmögen affärsman från Östermalm. Han lovade henne guld, gröna skogar och kanske till och med en stuga i Visby. Elin svalde alla hans smöriga ord med hull och hår och baxade raskt ut genom dörren och lämnade den arma Börje för att börja sitt nya, blänkande liv.

Börje blev totalt förkrossad över Elins romanavslut i deras eget hem. Han kröp nästan fram på knä, bönade och bad henne att stanna kvar. Med tårar och brustet hjärta bedyrade Börje att nu skulle det bli ändring: han skulle tjäna mer pengar, sluta sitt slitiga jobb, kanske bli bankdirektör eller åtminstone jobba dubbla pass vad som helst bara Elin återvände.

Men Elin var redan långt ute på segelbåten i fantasin, och shoppade loss på de dyraste gatorna i Europa. Börje skulle aldrig ha råd med sånt, inte ens med löneökning och extrapass. Inga kärleksförklaringar eller löften att flytta Skuleberget kunde stoppa henne.

Fem år senare, vid 32, blev Elin dumpad. Den fagra miljonären hade redan ett koppel yngre förmågor som såg bättre ut i solglasögon, och han tyckte Elin blivit lite väl tjatig och dyr i drift.

Elin, utan en krona på kontot i Stockholm och helt utan arbetslivserfarenhet (hon hade ju knappt lyft ett finger sedan gymnasiet), kom på att hon nog kunde återvända till sin gamla Börje. Han hade ju trots allt lovat att älska henne för evigt och hade ett hjärta som han gärna överlät hur svårt kunde det vara?

När Elin gick upp för trapporna till den gamla lägenheten, hörde hon tassande steg innanför dörren. Dörren slogs upp och där stod en okänd kvinna med ett litet barn i famnen.

Saga, nu har vi pratat om det där med att öppna dörren själv, sa kvinnan milt till ungen. Vem letar du efter? undrade hon och såg på Elin, som bara stod där med öppen mun, lika förvånad som någon som hör om gratis parkering i centrala Stockholm.

Letar efter Börje. Är han hemma? Elin var nu ordentligt förvirrad och visste inte riktigt vart hon skulle titta.

Börje, det är någon här som frågar efter dig! Vad heter du förresten? ropade kvinnan inåt lägenheten.

Elin! sa Börje, alldeles ställd, när han dök upp i dörren. Sen vände han sig om till kvinnan: Älskling, gå in med Saga, jag måste prata.

Vem var det? viskade en förbluffad Elin och sneglade på kvinnan och barnet.

Det är min fru, Karin, och det där är min dotter lilla Saga. sa Börje.

Har du hunnit gifta dig? Har du barn? Du svor ju att du skulle älska mig förevigt det sa du till och med på SMS!

Det har gått flera år! Visst, jag var helt knäckt ett tag, men så insåg jag att livet faktiskt fortsätter även efter ett Elin-format hål i hjärtat. Och så träffade jag Karin. Hon har gjort mig lycklig. Och numera är jag pappa.

Men jag då?
Elin, du var borta i fem år, och det var ingen större konst för dig. Du ville bara ha någon annans pengar och tänkte inte på annat än lyx och roséchampagne på Stureplan. Vi var aldrig rika, men det rättfärdigar inte hur du dumpade mig. Och nu kommer du tillbaka? På riktigt? Trots att du lämnat mig som en surströmmingsburk på tåget?

Jag var dum! Jag älskar dig!
Elin, skona mig. Det där dramat har jag fått nog av. Snälla, gå nu. Jag varken vill eller behöver se dig mer. Din riking har redan slängt ut dig, så nu springer du tillbaks till mig? Usch, det här mår jag nästan fysiskt dåligt av. Ingen dramatik mer, tack!

Elin släppte loss en flod av tårar, förtvivlad över att inte ens hemlängtan hjälpte henne nu. Börje däremot kände sig märkligt nöjd äntligen hade han gått vidare, och den lilla revanschen smakade som glass i solen på midsommar.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Natalia, du har varit borta i fem år – du brydde dig aldrig om hur jag levde eller hur det gick för mig Natalia och Zbigniew hade bott tillsammans i över fem år. Han tjänade inte några stora pengar – som fabriksarbetare i Göteborg låg lönen nära existensminimum. Men Natalia drömde alltid om ett lyxigt och rikt liv, och därför log hon inombords när hon mötte män som omgavs av mer välstånd än hennes egen make. En dag hände det oväntade: Natalia fångade uppmärksamheten hos en förmögen affärsman från Stockholm, som lovade henne guld och gröna skogar. Hon svalde hans smicker med hull och hår och lämnade sin fattige make för att börja ett nytt kapitel. Zbigniew blev helt förkrossad av hennes beslut. Han kröp till korset, bad henne gråtande stanna, och lovade att förändra allt – börja på nytt, ta vilket jobb som helst, arbeta både dag och natt bara för att göra henne lycklig. Men Natalia var redan långt borta i tankarna, drömde om vita segelbåtar på västkusten och shopping i de dyraste boutiquerna på Östermalm. Hennes make kunde aldrig ge henne det hon längtade efter. Inte ens hans kärleksförklaringar eller löften om att kunna rubba berg för hennes skull fick henne att stanna. Fem år senare, när Natalia blivit trettiotvå år, förlorade affärsmannen från Stockholm intresset för henne – han hade fullt upp med yngre och mer exotiska nöjen. Han beskyllde henne för att vara krävande och gnällig, och avslutade allt. Utan inkomst och ovan vid att arbeta för sitt uppehälle, insåg Natalia att hon inte hade någon framtid i huvudstaden. Hon beslutade sig för att återvända till sin gamle make, övertygad om att hans löften om evig kärlek skulle gälla än idag. När hon närmade sig lägenheten där de en gång bott hörde hon röster innanför dörren. En främmande kvinna öppnade och höll en liten flicka i famnen. – Älskling, vi har pratat om att du inte får öppna dörren själv, – sa kvinnan till lilla flickan och vände sig sedan till Natalia. – Vem söker du? Natalias förvirring var total. – Söker Zbigniew, är han hemma? – Natalia visste inte vad hon skulle ta sig till. – Zbigniew, det är en dam här som frågar efter dig! Vad heter du? – Ropade den främmande kvinnan och blickade mot gästen. – Natalia! – utbrast Zbigniew förvånat och vände sig till den nya kvinnan. – Älskling, gå in med lilla Marysia, jag måste prata själv. – Vem var det där? – undrade Natalia och sneglade mot kvinnan och barnet som försvann in i hallen. – Det där är min fru Ola, och i hennes famn är vårt barn – min dotter Maria, svarade Zbigniew. – När hann du gifta om dig? Ni har ett barn? Du svor evig kärlek till mig, lovade att aldrig älska någon som du älskat mig. – Det har gått många år sedan du stack. Först var jag helt förkrossad, men sedan insåg jag att livet inte tar slut bara för att någon lämnar en. Så småningom mötte jag Ola och föll för henne med hela mitt hjärta. Hon gjorde mig lycklig, gav mig en dotter. – Och jag då? – Natalia, du var borta i fem år och brydde dig aldrig om hur jag hade det. Du valde pengar framför allt. Vi hade kanske aldrig ekonomi för lyx, men det ursäktar inte vad du gjorde. Och nu kommer du tillbaka – tänkte du att jag bara skulle sitta här och vänta på dig? – Jag var dum! Jag älskar dig! – Natalia, sluta med det där. Det är bäst du går nu – jag behöver dig inte och jag vill inte se dig. Din affärsman dumpade dig, så nu springer du hit? Det får mig att må illa. Gå bara. Natalia brast ut i bittra tårar, övergiven och ensam, medan Zbigniew kände lättnad över att äntligen lämnat henne bakom sig och fått sin hämnd.