Närmare än så här blir det inte… Vanja och dottern steg av bussen vid byns utkant. Solen bröt igenom det grå snömolnet, kylan nöp i kinderna och snön var så bländande vit att Irina kisade. – Mamma, varför bor ingen i det där huset? frågade dottern, när de gick förbi det enda övergivna huset längst ut i byn. – Där bodde en gammal tant förut. Jag såg aldrig några släktingar komma till henne. Hon var hundratvå år när hon gick bort. Hon eldade själv i spisen, men någon av grannarna handlade mat åt henne och bar hem vatten. De ställde maten på bron, eller en hink vatten, och nästa dag låg pengar eller en tom hink där. Vi barn hjälpte till vi också. – Men någon kunde ju ha stulit pengarna eller maten, sa Irina förvånat. – Nej, ingen vågade. Folk trodde hon var en häxa, var lite rädda för henne. När ingen tog maten från bron förstod vi att hon dött. Ändå var det ingen som vågade kliva in, förrän man måste. Sedan dess står huset tomt. – En riktig häxa? – Bara skrönor. Hon var bara en gammal tant. Ingen visste hur gammal hon egentligen var. Någon sa tvåhundra, någon trehundra, men till slut hittade de födelsebeviset. Hundratvå var hon. Irina tystnade. De hade längst passerat det övergivna huset. De andra husen var fina och välskötta, snön var skottad på gårdarna. – Så det är därför ingen vågar bo i huset? funderade Irina vidare. Vanja såg en välbekant gestalt vid ett av husen. – Där är mormor, hon kommer oss till mötes! Spring nu, sa Vanja glatt och själv ökade hon stegen. – Mormor! ropade Irina och rusade i famnen på henne, som redan stått redo med öppna armar. Vanja hade vuxit upp i byn och älskade att komma hem. Här andades man lättare än i staden. – Mamma! Vanja kastade sig om halsen på sin mor, som omfamnade henne med ena armen och höll sitt barnbarn tätt intill sig med den andra. – Jag anade att ni skulle komma, så jag har bakat pajer. Varje lördag gick jag ut och väntade på er… ska vi inte gå in istället för att frysa? I huset var det varmt, doftade av vedspis, pajer och något obeskrivligt – kanske hade doften genomsyrat timret, tapeterna och prylarna genom åren. Allt var som förr, som alltid. Vanja såg sig leende omkring. Det kändes bara så rätt att vara hemma. – Vad bra att ni kom! Ska ni stanna länge? Mamma såg på henne med oro i blicken. Hur kommer det sig att ni är utan Leon? – Han jobbar, vi kunde inte vänta, vi måste hit. Tanken var nyår, men Irina blev sjuk, sedan Leon också. Vi åker tillbaka söndag kväll, jobbet väntar på måndag. Vanja såg hur hennes mamma åldrats – hennes far hade avlidit två år tidigare, trots att han var flera år yngre än mamman. Efter hans död hade allt blivit tyngre. Livet i byn är inte heller så lätt. – Nu ska ni få mat. Ni är säkert hungriga efter resan. Tatiana gick in i köket bakom spisen, disken klirrade när hon höll på. Irina tassade efter. Mamma dukade lugnt fram maten. Både Vanja och Irina var så hungriga att de kunnat äta upp allt, men efter lite av varje blev de sömniga, Irina började gäspa och kröp intill sin mormor. – Trött efter resan, lilla vän. Växer så det knakar du! Snart är du lika lång som jag. Nu är det dags att vila. Tatiana lade barnbarnet till ro i vrån som en gång varit Vanjas. Bara ett enda stort rum hade huset och vid behov skärmades det av med ett draperi eller en garderob. – Låt henne sova, sa Tatiana när hon kom tillbaka. Berätta, hur har ni det egentligen? – Jo mamma. Du vet, vi träffade Raisa vid busstationen, från grannbyn. Hon kallade mig Olga hela tiden. Jag sa att jag är Vanja, men ändå höll hon fast vid Olga. Är jag verkligen så lik din syster? Har du något fotografi på henne? – Du har ju sett dem, sa Tatiana och vände bort blicken. – Jag vill se igen. – Okej, suckade Tatiana, bara jag fått bort från bordet. Hon tog fram en skokartong fylld av bilder – de flesta svartvita, gulnade, med slitna hörn, men även några färgbilder. – Här är du som liten… femte klass. Irina är så lik dig. Och här… känner du igen någon? – Det måste vara jag! Men sån bild har jag aldrig sett! log Vanja. – Det är din moster, min lillasyster Olga, rättade Tatiana. – Jag är verkligen lik henne. – Och här… sista skolbilden, Tatiana räckte över ett foto av en blond söt flicka. Vanja studerade bilden länge. – Jag är ju inte alls lik dig egentligen, sa Vanja. – Dags att du får veta sanningen… Olya är din biologiska mamma. Förlåt att jag inte berättat det förr. Jag höll tyst för din skull. – Mamma blev sent gravid, ville inte föda. Hon bar vattenhinkar, tunga potatissäckar, satt i bastun och försökte bli av med barnet. Men Olga föddes ändå, redan då vacker som en docka. Jag var femton och blev som en extramamma. Ungdomarna flyttade till staden, ingen ville stanna, så jag stannade kvar för mammas skull och Olya. Killar fanns det inga kvar, och inte tog jag någon av de gamla. Olya ville också till stan, och när hon slutat skolan försvann hon, men återkom efter två år – med dig. Du var så liten… och Olya själv hade plötsligt förlorat sin glans. Hon blev först tyst, stängde in sig, sedan rusade hon plötsligt ut, skrattade. Efter två dagar stack hon. Lämnade dig och åkte till staden… för att få tag på droger. Hon var narkoman, något vi fick veta senare. Hon dog snart i en överdos. Jag fick åka till staden och begrava henne. Mamma var för sjuk för att resa. Mamma föreslog hemmet för dig, men jag vägrade. Bestämde mig direkt. En unge är bättre än ingen, och du var ändå inte främmande för mig. Byborna förstod nog, men teg. Jag ordnade på sjukhuset att du blev inskriven som min dotter, att jag fött dig. För en slant, förstås. Och så blev du min. Jag bytte namn också. Olya döpte dig till Barbara, Barbie… Vad är det för namn? Jag skrev Varvara. Ett år senare kom din pappa hit. Han var militär och hade aldrig fått veta av Olya att hon var gravid. När han återvände från en tjänstgöring och fick reda på vad som hänt, blev han kvar här. Mamma accepterade honom, bättre med en man i huset – och till slut gifte vi oss. Vi hade det bra tillsammans. Han visste aldrig att Olya var beroende. Därför har jag tegat. Vad tjänar det till att veta att ens mor är narkoman? Jag borde tiga även nu, men bättre du får veta av mig än av någon annan. Sanningen kommer alltid fram till slut. Jag har fostrat dig som min egen. Man säger ju: ”Inte den som föder är mor, utan den som fostrar.” Vanja satt som förstenad av beskedet. Allt hade varit en lögn! – Vart går du? Mamma blev orolig när Vanja gick mot dörren. – Jag behöver vara själv en stund, svarade Vanja, klädde på sig och gick ut. – Varför måste jag alltid tala om allting? suckade Tatiana. ”Mor narkoman… död i överdos… Sånt drömmer man inte ens mardrömmar om. Pappa är i alla fall min riktiga. Eller? Tänk om? Men det är ju min mamma… Hon födde mig – och stack för mer knark. Är det verkligen en mor? Och ändå – har jag varit olycklig? Jag har haft mamma och pappa som älskat mig. Den där andra… finns ju inte. Det var hon, mamma Tatiana, som tog hand om mig när jag var sjuk, som kunde gett bort mig men valde att stanna. Frågan är vad jag ska göra nu. Fast… allt känns lugnare. Hon är min mamma. Jag vet det nu.” Vanja frös och gick tillbaka in. Tatiana satt kvar vid bordet, som när Vanja lämnat henne. – Förlåt. Du är min mamma. Jag älskar dig, viskade Vanja och kramade henne. – Förlåt att jag teg så länge, svarade Tatiana tyst. – Varför sitter ni i mörkret? ropade Irina och kikade ut från vrån. Oj, vilket fint foto på mamma. Du var verkligen snygg! Tatiana tog bilden från barnbarnet, la ner korten i lådan igen. – Mormor, jag hann inte titta färdigt, protesterade Irina. – Du får titta på oss medan vi lever, svarade Tatiana. Vanja kunde inte sova den natten. Tatiana andades tungt på andra sidan det gamla elkablaget som gnisslade när hon vände sig. Vanja steg upp, smög över till sin mors säng. – Kan du inte sova? Tatiana drog undan täcket. – Golvet är kallt. Kryp ned till mig. Vanja la sig tätt intill modern, som när hon var liten. – Tänker du på allt? frågade Tatiana. – Inte längre. Du är min riktiga mamma. Ingen annan. Olya… hon är bara din syster. De låg länge och pratade tyst. När Vanja sedan gick tillbaka till sin säng dröjde det inte länge förrän hon somnade. Nästa dag vinkade Tatiana av dem vid bussen. – Kom snart igen, så jag slipper sakna er, ropade hon. Vanja kramade modern för sista gången, drog in hennes välbekanta doft. – Gå nu innan du fryser! Bussen hade åkt, men kvinnan stod kvar och såg efter den med tårfyllda ögon… Så fick Vanja, trettiotre år, veta att hennes mamma dog när hon bara var några månader och att det var mammas äldre syster som fostrat henne. Först kom bara en känsla av svek, men sen förstod hon – båda mammorna var ju systrar, så nog var Tatiana ändå hennes mamma. Närmare än så här blir det inte…

Närmare än så blir det inte

Alva och hennes dotter, Saga, klev av bussen i utkanten av byn. Solen bröt försiktigt genom de gråa snömolnen, kylan bet i kinderna och den vita snön bländade så starkt att Saga slöt ögonen.

Mamma, varför bor det ingen i det huset? undrade Saga när de gick förbi det nästan enda övergivna huset vid byns ände.

Där bodde det en gammal tant förr, svarade Alva. Jag såg aldrig att några släktingar kom på besök till henne. Hon var hundratvå när hon gick bort.

Hon skötte vedspisen själv, men till affären och brunnen gick någon av grannarna. De ställde av sig mat eller en hink vatten på trappan, och dagen därpå hade hon hämtat antingen maten eller vattnet. Vi ungar hjälpte också ibland.

Kunde ingen ha stulit maten eller pengarna? förundrades Saga.

Ingen gjorde det, sa Alva. Folk trodde hon var en slags trollpacka, lite farlig. En gång hämtade hon inte in maten som var ställd på trappan, då förstod vi att hon gått bort. Ändå vågade ingen gå in i huset, men till slut gjorde vi det och kunde ta hand om allt. Sedan dess har huset stått tomt.

Var hon på riktigt en häxa? undrade Saga vidare.

Bara sagor, log Alva. Hon var bara en gammal dam. Ingen visste hur gammal hon egentligen var några sa tvåhundra, andra trehundra men vi hittade till sist hennes födelseattest på kommunhuset. Hundratvå år fyllda var hon.

Saga blev tyst. För länge sedan hade de passerat det övergivna huset. Resten av byn låg välskött och ordnad, snön skottad på gårdarna.

Kanske är det därför ingen vill bo där, de är rädda? funderade Saga vidare.

Då fick Alva syn på en välbekant gestalt utanför ett av husen.

Titta, där är mormor! Skynda dig, ropade hon ivrigt till Saga, och ökade själv på stegen.

Mormor! ropade Saga, sprang så fort benen bar och kastade sig i mormors vida famn.

Alva hade vuxit upp här i byn och alltid älskat att komma hem. Luften var lättare att andas än i stan, livet enklare.

Mamma! viskade Alva och tryckte sig mot sin mor, som svepte ena armen om dottern, den andra om Saga.

Jag kände på mig det, så jag har bakat bullar. Varje lördag gick jag ut och väntade på er, berättade mormor. Vad står vi här ute och fryser för? Kom in, tjejer.

I huset var det varmt och ombonat, doften av vedspis och nybakade bullar blandades med det där svårgripbara som fanns i väggarna efter alla dessa år. Allt såg ut som det alltid gjort. Alva log lyckligt. Borta bra men hemma bäst!

Vad bra att ni kom. Stannar ni länge? undrade mamma oroligt. Var är Edvin?

Han jobbar, vi längtade så vi åkte själva. Vi hade tänkt komma över julhelgen, men Saga blev sjuk, sen Edvin också. Vi åker tillbaka söndag kväll, jobbet väntar på måndag.

Alva granskade sin mamma och såg hur tiden tagit ut sin rätt. Pappa gick bort för två år sedan, även om han var yngre. Efter det hade mamma åldrats snabbt livet på landet var aldrig lätt.

Nu ska ni få mat i er, sa mamma Karin och försvann in i köket som skildes av med en vacker kakelugn. Saga tassade efter henne.

Med långsamma rörelser dukade mamma fram. Alva och Saga hade kunnat kasta sig över allt med blicken, men efter att ha smakat på allt blev de mätta, Saga började gäspa och kröp intill sin mormor.

Trött, lilla hjärtat. Oj vad stor du blivit! Snart har du växt om mig. Kom, så bäddar jag ner dig.

Hon ledde Saga till vrån där Alva själv sovit som barn. Huset hade bara ett stort rum, ibland skärmade man av med ett skåp eller ett draperi.

Låt henne sova, sa mamma Karin, när hon kom tillbaka till Alva. Berätta nu, hur har ni det?

Vi har det fint, mamma. Vet du, på busstorget mötte vi Kerstin från grannbyn. Hon kallade mig hela tiden för Lisa. Jag sa att jag hette Alva, Karins dotter, men hon fortsatte kalla mig Lisa. Är jag verkligen så lik din syster? Har du en bild på henne?

Du har sett den förut, sa mamma och vek undan blicken.

Visa igen, bad Alva.

Okej då, suckade hon. När vi har plockat undan.

Hon kom snart tillbaka med en gammal skokartong. Foton i svartvitt med nötta hörn samsades med nyare färgbilder.

Här är du som liten. Och här när du går i femman. Saga är visst mest lik dig. Och den här vet du vem det är? Mamma rynkade pannan.

Det där är ju jag! Den bilden har jag aldrig sett själv, log Alva.

Det är din moster Lisa, min lillasyster, rättade mamma henne.

Otroligt vad lika vi är.

Här är hennes sista foto, från studenten, sa mamma och räckte över ett kort på en ljushårig, vacker ung kvinna. Hon var som en saga, man kunde aldrig se sig mätt på henne.

Alva blev sittande länge med bilden.

Märkligt, men dig är jag inte ett dugg lik, sa hon och såg på sin mamma.

Mamma Karin tog ett djupt andetag. Det här måste jag berätta nu. Jag kan inte ta med mig hemligheten i graven. Lisa är din riktiga mamma. Förlåt att jag aldrig sagt något tidigare. Jag ville bara skydda dig.

Karin fortsatte, efter en lång paus: Mamma, alltså din mormor, blev gravid sent i livet och ville egentligen inte ha barnet. Hon jobbade tungt på gården, bar vatten och potatissäckar, svettades i bastun allt för att försöka bli av med barnet. Men Lisa föddes ändå, vacker från allra första dagen. Jag var femton, blev lillmamman till systern.

Alla unga flyttade till stan efter grundskolan. Jag kunde inte lämna mamma och Lisa ensamma. Det fanns ingen att gifta sig med här, pojkarna hade försvunnit, och druckna män ville jag inte ha. Så jag stannade.

Lisa längtade alltid till stan. Efter skolan stack hon. Två år senare kom hon hem med dig, Alva! Du var så liten, jag vågade knappt hålla dig. Lisa såg nästan ut att ha givit all sin skönhet till dig. Hon magrade, blev nervös, tyst en stund och sen jättesprallig. Efter två dagar försvann hon igen. Lämnade dig här och for till stan efter knarket. Det förstod vi först senare. Hon dog där av överdos. Jag åkte till stan för att begrava henne. Mormor var för sjuk för att följa med.

Mamma ville sända dig till barnhem, men det gick jag inte med på. Jag tänkte: jag är ändå ensam, då får jag ett litet barn att älska, och du var ju ändå redan familj. Här i byn förstod ingen något; Lisa hade bara varit här två dagar. Jag pratade med barnmorskan i närmaste tätorten, och de skrev in dig på mig som om jag var din mamma.

Det kostade förstås pengar, men så blev det. Jag bytte också ditt namn Lisa hade döpt dig till Barbro. Vad skulle du heta det för? Jag skrev in dig som Alva.

Ett år senare kom din pappa hit. Han var militär, hade varit i utlandstjänst, och Lisa tänkte aldrig berätta för honom att hon var gravid. När han återvände letade han efter henne, och vännerna berättade vad som hänt. Skadad fick han sluta i försvaret och blev kvar här. Vi blev tillsammans, och det visste han inte om Lisas missbruk. Vi levde gott tillsammans. Därför har jag varit tyst i alla år. Det gör ont att veta att ens mamma missbrukade. Kanske borde jag låtit bli att säga det, men det är bättre att du hör det av mig. Sanningen kommer alltid fram till slut. Jag har älskat dig så mycket jag någonsin kunnat. Det är som man säger: Den riktiga mamman är den som uppfostrar barnet, inte den som föder det.

Alva satt tyst, överväldigad av allt. De hade dolt sanningen hela hennes liv.

Vart ska du? ropade mamma Karin när Alva gick mot dörren.

Jag måste vara själv en stund, sa hon tyst och drog på sig ytterkläderna innan hon gick ut.

Min mamma knarkare! Dör av överdos Det låter som en mardröm. Är pappa ens min pappa? Och om inte? Vem vet vad som kan ha hänt Vad säger jag ens? Hon är min mamma Eller? Hon lämnade mig för nästa sil. Hur kan det räknas? Men varför tar jag ens illa vid mig? Har jag inte haft det bra? Den bästa mamman har jag haft och pappa. Vad spelar det för roll vem som födde mig? Och den där, den andra, finns ju inte längre. Hon bar aldrig omkring på mig, satt aldrig bredvid min säng när jag var sjuk. Den som tagit hand om mig kunde ju ha lämnat bort mig också Jag kan inte ens säga mamma om någon annan. Hade jag fått veta det här förr hade jag inte klarat det. Nu är jag mest trött. När Alva frös, gick hon in.

Mamma Karin satt kvar precis som när Alva hade gått ut.

Förlåt mig. Du är min mamma. Jag älskar dig, viskade hon och kramade om henne hårt.

Och jag dig. Förlåt att jag varit tyst så länge.

Vad sitter ni och gör i mörkret? Saga kikade in från hörnet. Åh, en bild på mamma när hon var ung! Vad fin du var!

Mormor plockade raskt ihop bilderna och la dem i kartongen.

Men jag hann inte titta klart, protesterade Saga.

Det räcker nu. Ni får titta på oss medan vi fortfarande är här.

På natten kunde Alva inte sova. Mamma Karin låg och vände sig oroligt, sängen gnekade.

Alva klev upp och tassade fram.

Är du vaken?

Karin lyfte på täcket. Golvet är kallt, kom hit.

Alva smet ner intill mammas varma sida, som när hon var liten.

Tänker du fortfarande? oroade sig Karin.

Nej, nu gör jag inte det längre. Du är min familj, min mamma. Det har alltid varit så. Lisa är din syster.

De småpratade länge i mörkret. Till slut steg Alva upp igen.

Sov nu. Du är världens bästa mamma. Så har det alltid varit, så kommer det alltid vara. Hon bäddade om Karin, precis som mamman gjort när Alva var liten, och gick tillbaka till sin säng och somnade.

Nästa dag följde mamma Karin dem till bussen.

Mormor, bli inte ledsen, vi kommer snart igen! ropade Saga, kastade sig om halsen på sin mormor.

Alva kramade mamma en sista gång, och gömde doften av hennes hud djupt inom sig.

Spring nu, annars fryser du, ropade mamma.

Bussen var redan borta när Karin stod kvar, tårögd i kylan, blickande längs vägen.

Så först vid trettiotre års ålder fick Alva veta att hennes mamma dog när Alva ännu var en liten baby, och att det i själva verket var mammas äldre syster som fostrat henne.

Först kom sorgen och ilskan över lögnen. Men sedan tänkte Alva efter: båda systrarna var ju hennes släkt. Och ingen kunde vara närmare en mamma än Karin.

Närmare än så blir det inte.