14 mars
Idag satt jag och tänkte på hur livet har förändrats sen vi fick vår schäfer, Buster, förra året. Det var efter en månads träning som hundförare som vi hämtade honom. Buster var redan tre år och hade haft tre olika ägare innan oss. Tanken först var att han skulle ut till ett säkerhetsjobb någonstans utanför Västerås, men av någon anledning hamnade han i stället hos oss, eftersom ingen ville ha honom han var visst för envis och lät sig inte ledas speciellt lätt.
Det kom faktiskt på tal att bara låta honom sitta kvar i hundgården för det mesta och bara ta ut honom när det verkligen krävdes. Men eftersom både jag och min fru har flera släktingar som hållit mycket på med hundar, kände vi oss ändå rätt säkra på att vi skulle klara det!
Jag minns i början, hur vi matade honom: vi använde faktiskt en snöskyffel för att skjuta in matskålen så vi slapp få händerna för nära.
Men ett hundhjärta kan tydligen tina. Och det gjorde Busters också. Ett år senare var han som förbytt.
Vår yngsta son, Algot, var då bara ett och ett halvt år. Jag och Algot gick ut på gården för att ta tag i vårstädningen medan min dotter, Svea, var på förskolan. Och där ser jag en rätt lustig syn: Algot springer över de blöta rabatterna, och Buster hänger hack i häl. Så fort Algot snubblar och slår i backen, plockar Buster försiktigt upp honom i jackan och sätter ner honom på fötter igen.
Min fru är nykterist, men efter en säkerhetschef gått i pension från sitt jobb var det stor avskedsfest och rödvinet flödade. Min fru och hennes kollegor höll ställningarna på själva festen, men jag var hemma kvar med barnen och Buster.
Klockan blev elva på kvällen. Jag satt på verandan och försökte ringa min fru men fick inget svar. Jag blev rätt orolig, tänkte att hon kunde få för sig att gå över ån och halka ner i vattnet i det där tillståndet. När oron nästan tog över och jag funderade på att gå ut och leta, ser jag plötsligt grinden stå öppen. In lufsar Buster i full fart, och i kopplet hänger min fru, halvsovandes. Buster drar henne hela vägen upp på verandan, där hon nästan ramlar ihop i soffan. Han sätter sig bredvid henne och ser på mig, och jag har sällan sett så mycket ironi i en hunds blick.
Än idag skojar jag med min fru om att det var Buster som fick hem henne den natten. Jag har verkligen lärt mig att till och med en hund med ett fruset hjärta kan bli familjens tryggaste vän om man bara ger honom chansen.
