När Elin kom för att hämta sin son från förskolan rusade han fram till henne, kastade sig om hennes hals och viskade ivrigt i hennes öra:
Mamma, mamma, kan inte vi ta Wilhelms mormor hem till oss?
Va? Vilken mormor? Vad pratar du om? förstod inte Elin. Klä på dig nu, pappa väntar ute i bilen.
Där, den där mormorn! Arvid pekade tydligt ut en äldre dam som sakta förde en pojke mot utgången. Wilhelms! Jag har ju sagt!
Säg inte så tokiga saker. Hon är ju Wilhelms mormor, inte vår.
Men vad gör det? gnällde Arvid. Kan du inte fråga henne om hon inte kan vara min mormor också? Snälla.
Du har ju två egna mormödrar. Varför skulle vi ha en till? Nu räcker det, ta på byxorna.
Men mamma Arvid såg bedrövad ut medan han drog på sig överdragsbyxorna. Mina mormödrar är inte riktiga mormödrar. Wilhelms mormor är en riktig mormor.
Vad menar du? Våra mormödrar är ju så riktiga de kan bli! De har ju fött mig och pappa, och inte Wilhelms mormor.
Men det spelar ingen roll, suckade sonen. De blev aldrig riktiga mormödrar ändå.
Hur då inte? Du är ju vårt barn, så våra mammor är automatiskt dina mormödrar!
Jag vill inte att de ska vara automatiska! Jag vill att de ska vara riktiga, stod Arvid på sig.
Och vad betyder det, då? Vad måste en riktig mormor göra?
Vara som Wilhelms mormor.
Och på vilket sätt är hon annorlunda än dina egna? Jag förstår inte, Arvid.
Wilhelms mormor låter honom ropa Mormor! hur högt han vill. En av mina mormödrar vill bara bli kallad för Ingegärd, och den andra skäller på mig om jag ropar mormor på gården.
Vadå skäller?
Ja, hon säger att hon fortfarande är för ung för att kallas mormor. Att jag skämmer ut henne inför grannarna.
Är det min mamma som säger så?
Ja. Och hon har sagt att du hela tiden lämnar mig hos henne. Men Wilhelms mormor säger att Wilhelm är det bästa som hänt henne. Jag vill också vara någons bästa.
Jag kan inte tro att min mamma har sagt så Elin tittade sorgset på Arvid, mjuknade och sa: Kom, klä dig nu lilla vän. Pappa börjar snart undra var vi är. Och Ingegärd, är hon också dum mot dig för att du kallar henne mormor?
Nej, Arvid skakade på huvudet. Hon svarar bara inte när jag ropar mormor. Men säger jag Ingegärd, så berömmer hon mig. Och mamma, varför kan inte mina mormödrar laga riktig mat?
Vad menar du? Elin stirrade förvånat på sonen. Svälter de dig när du är där?
Ja, svarade Arvid bestämt. Nästan så.
Ska du ljuga nu? De lagar ju mat bara till dig och skämmer bort dig mer än de gjorde med oss. Jag har sett vad du får äta.
Jaha såg Arvid missnöjd ut. Korv, köttbullar, smörgåsar… Är det bästa maten, tycker du?
Vad vill du ha, då?
Plättar.
Plättar? upprepade Elin.
Ja. Eller pannkakor. Idag sa Wilhelms mormor till honom: när vi kommer hem får du nystekta plättar, med grädde och sylt. Kommer du ihåg när vi kokade sylt ihop i somras, sa hon. Och Wilhelm blev jätteglad och nickade. Men jag och mina mormödrar kokar aldrig sylt ihop.
Lilla Arvid. Elin såg med ömhet på sin son. Vet du, ikväll kan vi fika med te och sylt. Vi stannar till på ICA och köper lite.
Äh Köpsylt smakar inte gott
Hur kan du veta det?
Jag har ju bett dem, och de har köpt sylt men det smakar bara… köpt.
Har du bett dem steka plättar då?
Ja Arvid tog på sig jackan. De säger att det tar för lång tid, så vi går till kafé istället. Men där är plättarna kalla och sylten smakar bara socker. Wilhelms mormor säger att varma plättar från stekpannan är det godaste som finns.
Ja, det är det ju sa Elin drömmande, tog Arvid i handen och gick mot parkeringen där pappa Fredrik väntade. Medan de gick slog Elin numret till sin väninna.
Sofia, är du hemma? frågade hon med mjuk röst.
Ja, svarade väninnan.
Kan jag be dig om en sak? Men lova att inte skratta.
Vad då?
Du har ju sagt att du gör världens godaste plättar, och att din son äter hur många som helst.
Och?
Kan du ge mig receptet på smeten? När väninnan skrattade utbrast Elin: Men du lovade att inte skratta! Jag menar verkligen allvar.
Äsch, kom hit så lär jag dig istället. Ta med familjen så kan våra pojkar leka ihop. Jag väntar på er, sa Sofia och la på.
Nästa dag tog Elin ledigt från jobbet. Hon åkte hem till sin mamma och ville lära henne att steka plättar. Mamman blev först stött och klagade över att gamla kvinnor har så mycket annat nu för tiden, men Elin sade bestämt:
Mamma, vill du inte ha Arvid här längre, så säger du till. Men vet du egentligen vad en riktig mormor är? Och varför har du aldrig kokat sylt med honom på sommaren? Du är ju faktiskt mormor nu!
Mamman tänkte protestera, men när hon såg Elins beslutsamma ögon sa hon ingenting. Det är aldrig för sent att bli en riktig mormor, tänkte hon tyst.
Och ibland är det de små sakerna i vardagen som doften av nystekta plättar och att bli kallad mormor, högt och tydligt som betyder allra mest.
