När Vera kom för att hämta sin son på förskolan kastade han sig i hennes famn och viskade ivrigt i hennes öra:

När Elin kom för att hämta sin son från förskolan kastade han sig runt hennes hals och viskade ivrigt i hennes öra:
Mamma, mamma, kan vi ta hem Filips mormor till oss?
Va? Vilken mormor pratar du om? förstod inte Elin. Klä på dig nu, pappa väntar på oss i bilen.
Där borta! Olle pekade på en äldre kvinna som långsamt ledde en liten pojke mot dörren. Filips mormor! Jag säger ju det!
Prata inte sådär. Hon är någon annans mormor.
Men vad gör det? gnällde Olle. Be henne att vara min mormor också. Snälla.
Men du har ju egna mormödrar. Två stycken till och med. Varför behöver vi en till? Sluta hitta på nu. Dra på dig byxorna.
Men mamma… Olle såg olycklig ut medan han tog på sina varma byxor. Mina mormödrar är liksom fel mormödrar. Filips mormor är rätt. Hon är äkta.
Vadå, våra mormödrar är inte riktiga? Elin log lite osäkert. Jo, klart de är det! De har ju fött mig och pappa inte hon, inte Filips.
Och? Olle tittade sorgset på sin mamma. Jaha, de har fött er. Men mormödrar är de inte blivit ändå.
Hur då inte blivit? Det är klart de har. Du är vårt barn, alltså är våra mammor dina mormödrar automatiskt.
Men jag vill inte ha det automatiskt! Jag vill ha på riktigt, envisades Olle.
Jaha, hur då på riktigt?
Så som Filips mormor är.
Vad är så speciellt med Filips mormor jämfört med dina egna?
Hon låter Filip ropa henne mormor högt, började Olle förklara. Min ena mormor vill bara att jag ska kalla henne Annika, och min andra blir arg om jag ropar mormor när vi är ute bland folk!
Blir arg, hur då?
Ja, hon säger: Vadå mormor? Jag är fortfarande ung. Skäm inte ut mig inför grannarna!
Är det min mamma som säger så?
Ja. Och hon har också sagt att du bara lämnar mig hos henne för att bli fri. Och Filips mormor säger alltid att Filip är det bästa hon har i livet. Jag vill också vara någons bästa grej i hela livet.
Inte kan det väl vara så… Elin såg sorgset på Olle och sa lite mildare: Kom nu, på med jackan, pappa sitter ju och väntar. Men mormor Annika, hon blir inte arg om du kallar henne mormor?
Nej, skakade Olle på huvudet och såg trumpen ut. Hon bara svarar inte när jag ropar så. Om jag säger Annika, då blir hon glad. Och mamma, varför kan inte mina mormor laga riktig mat?
Va? Elin stirrade oförstående på sonen. Vad menar du? Svälter de dig när du är där eller?
Jo, svarade Olle prompt.
Hur då? Ljug inte nu. De skämmer ju bort dig med mat som vi aldrig fick när vi var små. Det godaste sparar de till dig. Jag har ju själv sett vad du får!
Jaha, muttrade Olle. Korv, köttbullar, sallad… Är det bästa mat eller?
Vad vill du ha då?
Pannkakor.
Pannkakor? frågade Elin.
Ja. Eller plättar. Filips mormor sa idag att de skulle hem och hon skulle steka varma plättar, med grädde och sylt. Minns du hur vi kokade sylt tillsammans i somras? sa hon också. Filip bara log och nickade. Men vi har aldrig kokat sylt hemma hos mina mormor.
Åh, Olle. Elin såg medlidsamt på sin son. Vill du att vi ska ta te med sylt ikväll? Vi kan köpa lite på ICA nu på vägen hem.
Neeej… Sylten från affären smakar aldrig lika gott…
Hur kan du veta det?
Jag bad mina mormor att köpa. De har redan gjort det…
Har du bett dem göra plättar någon gång?
Ja… Olle såg ned på sina skor och drog på sig jackan. De säger att det tar för lång tid. Tar mig i stället till café. Men där är pannkakorna kalla, och sylten så söt. Och Filips mormor säger att det godaste som finns är plättar direkt från pannan.
Ja, du… sa Elin drömmande, tog Olles hand och gick mot parkeringen. Det är verkligen det godaste. Jag minns hur min farmor alltid stekte såna till mig…
Medan de gick mot bilen där Olles pappa väntade, plockade Elin upp mobilen och ringde sin väninna.
Lisa, är du hemma? frågade hon lite försiktigt.
Ja, varför?
Kan jag be dig om en grej? Men lova att inte skratta.
Vadå?
Du har ju sagt att du gör världens godaste plättar. Din son älskar dem, visst?
Ja, vadå då?
Kan du ge mig receptet…? När Lisa skrattade utbrast Elin: Men jag sa ju, inte skratta! Jag menar allvar.
Äsch, kom över hit istället så visar jag dig i stället.
När då?
Nu med en gång!
Men vi kan inte nu, Elin blev stressad, Jag har precis hämtat Olle, och Anders väntar i bilen.
Ta med er hela högen! Då får vår pojkar dessutom leka ihop. Jag väntar! Och Lisa la på.
Nästa dag tog Elin ledigt från jobbet, åkte till sin mamma och började lära henne steka plättar. Mamma försökte först vara sur och klaga på det eviga jäktet och pratade lite syrligt om oss som aldrig är nöjda. Men Elin sa bestämt:
Mamma, om det är så jobbigt för dig, så tar jag aldrig hit Olle igen. Men vet du vad skillnaden är på en riktig och en oäkta mormor? Och varför kokar du aldrig sylt på somrarna nu när du faktiskt har barnbarn?
Hennes mamma ville säga emot men såg på Elins bestämda blick och teg. För säkerhets skull.