Margareta Lund vaknade klockan tre på natten av att hennes gamla Nokia envisades med att vibrera på nattduksbordet. Hon gnuggade yrvaket ögonen och försökte förstå vem som kunde tänka sig att ringa henne mitt i natten. När hon såg vem det var på displayen, hoppade pulsen upp i 140. Det var sonen.
Hallå Jesper, vad har hänt?! utbrast Margareta oroligt. Varför ringer du mitt i natten?
Förlåt mamma, jag ville inte väcka dig Men du förstår, jag var på väg hem från jobbet började Jesper trevande. Och så Alltså, jag vet inte riktigt vad jag ska göra
Vad då? Säg nu, innan du skrämmer vettet ur mig! Vill du ge din gamla mor hjärtinfarkt?
Jo alltså Det är en grej som ligger mitt i vägen här. Kanske kan du hjälpa mig? Jag har aldrig varit med om sånt här förut och blev helt paff.
Några sekunder av tystnad.
Vänta nu Säger du att du körde på någon? Och är de döda?! Margareta blev kritvit i ansiktet och mobilen höll på att glida ur hennes darriga händer.
Nej, alltså, inte död och det var inte jag som körde på Och förresten, det är ingen människa.
Ingen människa? Men vem då?
En hund. Typ schäfer ser det ut som. Den andas, men riktigt tungt. Vad ska jag göra, mamma? Det finns ju inga dygnet runt-öppna djurkliniker här i Jönköping, och du är ju ändå hela familjens djurguru
Jesper kastade en blick mot hunden som fortfarande låg på vägkanten i skenet från helljusen. Magens sakta rörelser var det enda livstecknet, och ögonen var så sorgsna att man kunde tro att vovven planerade sin egen sista dag.
Bara hon andas då finns det hopp, tänkte Jesper och tryckte luren tätare mot örat.
*****
Tre dagar tidigare.
Men mamma, har du inget bättre för dig? Kattskålen står inte och väntar på sig själv precis! sa Jesper, när han slank in hos Margareta för en snabbvisit och såg henne servera ett sortiment av fiskpaté till gårdens vildkatter. Förr om åren hade hans mor varit tämligen normal i frågan, men pensionen hade satt fart på hennes inre kattdame med besked.
Hej på dig, grabben! svarade Margareta och vinkade glatt. Skulle du har sagt att du skulle komma, så hade jag bakat kanelbullar.
Tänker du på bullar när du redan har matat halva innergården? skrattade Jesper.
Han förstod ärligt talat inte varför hans mor la sin pension och fritid på stadens samlade fauna. Att fyra katter redan bodde hemma hos henne kändes mer som djurhem än lägenhet. Mamma, lugna ner dig, ville han säga, men visste vid det här laget att det var lönlöst.
För Margareta tyckte att katter, de behövde henne och helst alla hundar och duvorna utanför ICA också. Hyresgästerna kallade henne Mamma Teresa bakom ryggen.
Jesper skämdes när grannarna pekade, viskade och log snett. Ibland snurrade någon på fingret mot tinningen subtil svensk passiv-aggressivitet.
Låt folk tänka vad de vill, Jesper, suckade Margareta när hon såg hans blick mot fnissande grannar. Det finns för lite godhet i världen. Man får ju försöka göra det lite bättre.
Hon såg drömmande ut när hon tittade på katterna kring hennes ben.
Vad ser de för gott i världen? Inte mycket. Någon måste visa lite kärlek, så de förstår de betyder något. Visst minns du vad mormor brukade säga?
Men räcker det inte med fyra katter i lägenheten? undrade Jesper.
Det går inte att räkna så, Jesper. Skulle jag ha haft råd och plats hade jag tagit hem hela innerstaden. Men nu får jag nöja mig med att mata och mysa lite. Är jag tokig för det, så får det väl vara så. Barn gör som vuxna visar så då får man väl visa vad som är rätt.
Rätt exempel ?
Ja, tänk om någon ser på och gör likadant. Vi är trots allt ansvariga för det vi tämjer. Och dessutom, vi är ju människor! Då får vi se till att vara det också.
Jesper försökte förstå henne, men ärligt talat han tyckte det var lite, ja, överdrivet. Visst, att hjälpa hemlösa vore något han kunde fatta, men att kalla socialt ansvar för matning av halvvilda katter nej, där gick nog en osynlig gräns.
Han var inte direkt djurfientlig tvärtom. Men, någon måtta får det faktiskt vara.
Men, som det brukar vara med livet tre dagar senare vändes allt på ända.
Den där natten då han sent omsider körde hem efter kaos på jobbet, extra timmar och oxveckor deluxe.
Han brukade inte överskrida hastigheten, men nu var vägen tom och det lockade lite. Men drömrallyt tog snabbt slut.
Jesper tvärnitade precis när han såg det som rörde sig på vägen.
I flera minuter stirrade han chockad rakt fram, vit i knogarna av att hålla ratten. När paniken la sig hoppade han ur bilen och rusade fram till hunden.
Han behövde bara ett ögonkast för att fatta någon hade kört på den. Nån fartdåre eller kanske någon som tog snapsvisan på alltför stort allvar.
Vem brydde sig om det nu? Det gällde att hjälpa till. Fast hur? Vad vet en man om hundar, dessutom mitt i natten?
Därför fick mamma rycka in igen.
*****
Hallå Jesper, vad har hänt?! Margareta lät ännu oroligare nu. Vad ringer du så här dags för?
Förlåt, jag vet att klockan är galet mycket, men Jesper förklarade hackigt. Jag var på väg hem och så Nu ligger det en schäfer på vägen. Vad sjutton gör jag, mamma? Inga nattöppna kliniker och du har ju svart bälte i kattdrama.
Jesper kollade ner på hunden som andades tungt. Ögonen såg ut som en svensk elräkning i mars bedrövligt ledsna.
Så länge det finns liv, finns det hopp, tänkte Jesper och höjde ljudet på mobilen.
Finns det ingen veterinär du känner? pep han.
Tyvärr, Jesper. Och du kan inte dra iväg till Linköping eller Göteborg mitt i natten med en skadad hund, det blir för riskabelt. Vet du vad? Kör hunden till mig.
Till dig?! Du har väl redan fyra katter du vet hur vresiga de är?
Ja, men de är katter, inte krokodiler. Det löser sig. Kom nu, och sluta snacka ihjäl tiden!
*****
En halvtimme senare bar Jesper hunden upp för fyra trappor till mammas lägenhet. Hela bilsäten och kläderna var täckta av hundhår och smuts, men för första gången i sitt liv var han helt likgiltig för sånt. Allt han tänkte var; Hoppas bara hunden klarar sig.
Lägg henne här, försiktigt, sa Margareta, och pekade på soffan som hon hastigt klätt med ett par urblekta lakan.
Margareta hade aldrig varit veterinär, men med några hundra YouTube-klipp och år av besök på kattkliniken kände hon sig ändå rätt erfaren. Jesper googlade febrilt på sin smartphone (Margareta höll fast vid sin Nokia som om den var ett släktarv från vikingatiden).
Och, ganska mirakulöst faktiskt, lyckades de stoppa blödningen och få hunden något bättre.
De fyra katterna deltog också i början skeptiska, men snart hoppade de upp och lade sig nära schäfern. De spann som ett motorgäng på elcyklar och till spannets bromsande toner somnade hunden. Inte av medvetslöshet, utan av lugn (något slags katthealing).
Mamma, tror du hon blir bra? undrade Jesper, handen på hundens rygg.
Jag är säker, log Margareta trött men lyckligt. Det är inga allvarliga skador. Och vet du, om den här hunden kunde väcka din empati, så fanns det nog ett syfte med alltihop.
Men du Jag kunde väl inte bara lämna henne där ute, sa Jesper, lite smågenerad. Det vore ju o-svenskt.
Precis! För tre dagar sedan muttrade du om mina katter, nu sitter du här sömnlös och vakar över en schäfer. Jag tror inte att du någonsin släpper ut henne på gatan igen, eller vad tror du?
Eh nej, verkligen inte, Jesper rodnade och kände sig konstigt mänsklig.
*****
Tidigt nästa morgon körde Jesper hunden till närmaste veterinär. Han var först i kön, men andra i väntrummet släppte genast fram honom ingen behövde säga ett ord, de förstod. Just där och då insåg Jesper plötsligt att inget är fel med att älska djur och bry sig om de svagaste. Att sådana människor blir lite bättre, lite snällare, lite mer folk.
Hunden, som han döpte till Ronja (för ja, det blev en tjejspinnande schäfer också), kom på benen efter några veckor. Nu hälsar Jesper på mamma varje helg och de promenerar tillsammans först var de tre, nu är de sex, för katterna ville följa med och ingen sa emot.
Grannarna tittar med uppspärrade ögon och snurrar diskret på fingret mot tinningen bakom gardinerna, men Jesper bryr sig inte om skvallret längre.
Tack Ronja, för att du dök upp exakt när du behövdes. Tack mamma för att du visat vägen.
Och tack för de där människorna på djurkliniken som flyttade på sig i kön.
Den där morgonen tänkte Jesper något djupt svenskt: världen kanske faktiskt blev lite vänligare just idag.
Nu spelar det ingen roll om det är katt, hund eller granne i trappuppgången Jesper har lärt sig hjälpa där det behövs.
Så kan det gå.
