Efter att vår son gifte sig vill han inte längre hälsa på oss. Han är alltid hos svärmor nu. Hon verkar alltid ha brådskande behov av hjälp. Jag kan knappt föreställa mig hur hon levde före det att hennes dotter gifte sig med vår son.
Vår son har varit gift i över två år. Efter bröllopet började barnen bo själva i den lägenhet vi köpte till honom när han började på universitetet i Uppsala. Sedan barndomen har vi stöttat och förstått vår son. Även innan han gifte sig bodde han ensam, eftersom hans lägenhet låg nära jobbet.
Jag kan inte påstå att jag inte tyckte om min svärdotter; hon kändes bara inte mogen för äktenskapet då, trots att vår son bara var två år äldre. Svärdottern, som heter Elvira, uppförde sig ofta som ett barn ibland bortskämd och nyckfull. Vår son, Gustav, är så vänlig och jag undrade hur han skulle klara ett liv med detta barn.
När jag lärde känna henne och hennes mamma, började jag förstå vilka de var. Trots att svärmor var i min egen ålder, betedde hon sig också som ett barn. Det finns sådana människor de förblir barnsliga fastän de är vuxna, helt hjälplösa. När Elvira gifte sig hade hennes mamma, Annika, redan varit skild sex gånger.
Vi hade inga gemensamma samtalsämnen hon levde i sin egen värld, men hon tog aldrig för mycket plats hos oss. Vår kommunikation var begränsad till att vi gratulerade varandra vid barnens bröllop och inget mer.
De första varningssignalerna kom redan före bröllopet: Elvira drog alltid med Gustav hem till Annika för att fixa något det var en droppande kran, ett trasigt eluttag eller en hylla som ramlat ner i köket. Första gången blundade jag för det; det fanns ju ingen man i deras hushåll, så hjälp behövdes nog.
Allt eftersom åren gick, minskade aldrig problemen hemma hos svärmor. Gustav började ignorera oss och sa att han och Elvira skulle till hennes mamma. Sedan började de fira alla högtider hemma hos svärmor, medan vi satt kvar bara jag, min far och svärfar.
Det var lite hemskt när vår son slutade komma till våra familjefester, men det blev värre när han började ignorera våra förfrågningar om hjälp.
När vi nyligen köpte ett nytt kylskåp i Stockholm bad jag Gustav om hjälp att bära in det. Han sa först att han skulle hjälpa till, men ringde sedan och sa att de måste till svärmor tvättmaskinen hade börjat läcka.
Min fru ringde honom och hörde Elvira säga: “Kunde inte dina föräldrar boka flytthjälp?” Gustav kom till slut, men han var rejält irriterad.
“Pappa, kunde ni inte bara ringa en firma? Nu måste jag bära själv!”
Jag tappade modet och tänkte varför inte svärmor ringde en hantverkare. Lever hon i en annan värld där sådana inte finns? Gustav sa att Annika behövde hjälp eftersom hantverkare ofta fuskade, tog betalt men lagade ingenting.
Då brast det för min fru och hon sa att kanske svärmor inte kan något om vitvaror men är skicklig på att fösa en fårskock hon är ju mästare på att leda sitt barn fram och tillbaka. Gustav blev direkt arg på sin far och gick därifrån. Jag ingrep inte; på sätt och vis hade min fru rätt, för våra nya släktingar levde på vår sons bekostnad. Han fungerar som reparatör och flyttgubbe åt dem, men för oss har han glömt vägen.
Efter grälet har Gustav inte talat med sin far på mer än två veckor. Och min fru vägrar vara den som tar första steget till försoning. Jag känner mig splittrad jag vet att min fru hade rätt, men kanske hade hon kunnat säga det mildare. Gustav är nu sårad och vill inte träffa oss, men jag tänker inte förlora min son för en sådan bagatell.
Vi fortsätter att vägra kontakta honom, och han har bestämt sig att inte prata med oss förrän vi ber om ursäkt. I den här situationen mår bara svärmor bra hon är nöjd!
Det finns ett uttryck i Sverige: “Man får ta seden dit man kommer.” Jag har lärt mig att ibland måste man släppa sitt eget egos stolthet. Relationer kräver tålamod, särskilt när man har barn som valt sitt eget liv och sin egen familj. Nästa gång ska jag försöka visa mer förståelse, istället för att låta irritationen styra.
