Sedan vår son gifte sig har han inte längre någon lust att komma och hälsa på oss. Nu hänger han bara med sin svärmor, den evigt nödsatte drottningen av småkatastrofer. Jag undrar ibland hur kvinnan överlevt innan hennes dotter gifte sig med vår pojk.
Vår son har nu varit gift över två år. När han började plugga på universitetet köpte vi en lägenhet åt honom, och barnen flyttade dit direkt efter bröllopet. Han har alltid kunnat lita på vårt stöd och förståelse. Han bodde själv tidigt, eftersom hans lägenhet låg smidigt nära jobbet.
Jag ska inte säga att jag ogillade min svärdotter, men redan från början kände jag att den här tjejen egentligen var för barnslig för att klara ett vuxet liv ihop med vår son, även om han bara är ett par år äldre än henne. Hon betedde sig ofta som om hon gick på lågstadiet och hade inte lärt sig att gilla grönsaker änbara för att sätta stämningen. Vår son är så gullig, och jag undrade stilla hur han skulle klara hela livet tillsammans med ett dagisbarn.
Efter att ha träffat henne och hennes mamma förstod jag allt. Svärmor är i min ålder men har aldrig kommit över sandlådestadiet. Ni vet den sortens människor: femtio år gamla på pappret och ändå omöjliga att skilja från trettonåringar i huvudet. Hon var redan skild för sjätte gången när vi möttes vid bröllopet. Och vi hade tja, vad ska man säga inga gemensamma samtalsämnen. Hon var alltid i sin egen värld och tog ingen större plats i vår, så det funkade ändå, så länge vi bara sa grattis till bröllopet och inget mer.
De första varningsklockorna ringde redan före bröllopet, när min svärdotter började släpa med sig vår son hem till svärmor. Det var en kran som läckte, ett eluttag som behövde bytas, och ett kökshyllplan som ramlat ner. Första gången tänkte jagnåja, de är bara kvinnor hemma, klart att ett par hjälpa-händer kommer till nytta.
Men med tiden blev det aldrig tyst på haverifronten hos svärmor. Vår son fortsatte ignorera oss och när vi frågade varför, undrade han bara vad vi ville eftersom de ändå skulle till hennes mamma och fixa saker. Snart firade de alla möjliga högtider hos henne, medan vi, min man, min mamma och jag, satt ensamma runt ett lagom svenskt trist köksbord.
Det var illa nog när sonen skippade våra samkväm, men värst blev det när han slutade hjälpa till helt. När vi behövde hjälp med att bära in ett nytt kylskåp tänkte vi att nu kanske vi kunde få lite assistans. Han tackade ja först men ringde snart tillbaka och sa, med den där svärdotrösten i bakgrunden: Nej, nu kan vi inte, mammas tvättmaskin läcker.
Min man ringde upp sonen och fick, till vår fasa, höra svärdottern i bakgrunden: Kunde inte dina föräldrar anlita en flytthjälp istället? Sonen dök sedan uppmen han var surare än en surströmming som legat för länge.
Pappa, varför kallade du inte en flyttfirma? Nu måste jag bära det själv!
Vid det här laget tappade jag sugen fullständigt. Varför i hela fridens dar har svärmor aldrig kommit på tanken att ringa en hantverkare? Bor hon på någon magisk plats där VVS-folk lyser med sin frånvaro? Sonen menade att det är omöjligt att hitta hederliga hantverkare eftersom alla bara blåser en på pengar nuförtiden.
Efter kylskåpet brast det för min man. Han muttrade (lagom högt för att höras): Jaja, din svärmor har noll koll på hushållsmaskiner, men får hon tag på ett får, så styr hon ett helt stängsel! Sonen blev förnärmad, mumlade något surt om fårskallar och gick hem.
Jag sa inget. Ärligt talat tyckte jag min man hade en poäng. Svärmors familj har liksom hängt på vår son som hungriga iglar, medan vi numera inte ens får honom att skruva ihop en Ikea-möbel åt oss.
Efter bråket ville sonen inte prata med sin pappa på två veckor. Min man vägrar ta första steget till försoning, och sonen är lika envis själv han kommer inte ringa förrän han får en ursäkt. Själv sitter jag otacksamt mitt emellan. Visst hade min man rätt, men han kunde kanske lagt fram det lite mildare. Sonen surar, men jag har inte alls lust att förlora honom över någon sådan här barnslig grej.
Maken vägrar mjuka upp, sonen kör kallt, och där sitter jag med fikat som kallnar. Den enda som verkar glida igenom hela spektaklet med glans är svärmor och hon får väl nästa gång börja bjuda på semlor också, om det är vad som krävs för att hålla sig i rampljuset!
