Dagbok, 14 april
Efter att vår son gifte sig vill han knappt hälsa på oss längre. Han är ständigt upptagen med sin svärmor, som märkligt nog alltid har något akut problem att lösa. Jag undrar ibland hur hon överlevde innan hennes dotter gifte sig med vår son.
Det är över två år sedan deras bröllop nu. Direkt när de var nygifta flyttade de till en egen lägenhet, som vi faktiskt köpte åt vår son när han började läsa på universitetet i Uppsala. Ända sedan han var liten har han haft vårt stöd och förståelse. Han bodde ensam redan innan han gifte sig, eftersom lägenheten låg nära hans dåvarande jobb.
Jag har aldrig sagt att jag inte gillade min svärdotter, men redan från början kände jag att den här tjejen, Sigrid, inte riktigt var mogen för det äktenskapliga livet, trots att vår son Erik bara var två år äldre. Sigrid verkade ibland som ett barn och var ofta ganska nyckfull. Jag oroade mig för hur Erik skulle orka med allt detta i längden.
När vi träffade hennes mamma, Ingrid, förstod jag ganska snart vilka de var. Hon är jämnårig med mig men beter sig som en tonåring. Har ni träffat vuxna som vägrar växa upp? Sådana människor är väldigt barnsliga och verkar sakna all praktisk förmåga. Vid dotterns bröllop var Ingrid dessutom redan skild sex gånger.
Vi hade aldrig gemensamma samtalsämnen hon levde i sin egen lilla bubbla. Kontakten mellan oss begränsades till artiga gratulationer på bröllopet, inte mer.
Ett första varningstecken kom redan före bröllopet, när Sigrid ständigt drog med sig Erik till sin mamma för att fixa saker: en droppande kran, ett eluttag som skulle bytas eller en hylla som ramlat ner i köket. Första gångerna blundade jag för det hela, tänkte att en hjälpande hand behövs väl när det saknas en händig man i huset.
Men med tiden tog aldrig problemen hos svärmor slut. Erik började prioritera dem framför oss och när vi ville ses sa han att han och Sigrid skulle till hennes mamma istället. Sedan började de dessutom fira alla högtider hos Ingrid, och hemma hos oss blev bara jag, min pappa och min fru kvar. Familjen krympte ihop till nästan ingenting.
Det gjorde ont när min son slutade komma på våra familjesammankomster, men det blev ännu värre när han också började ignorera våra förfrågningar om hjälp. Vid något tillfälle när vi köpt ett nytt kylskåp bad vi Erik hjälpa till att bära det. Först sa han ja, men ringde sedan och sade att han inte kunde deras tvättmaskin hos svärmor läckte och de måste hjälpa henne.
Min fru ringde upp honom och hörde tydligt Sigrid säga i bakgrunden: “Kan inte dina föräldrar skaffa flytthjälp själva? Erik dök ändå upp till slut, men han var ganska irriterad.
Pappa, du kunde väl bara ha ringt ett flyttföretag? Nu måste jag fixa det själv!
Jag blev faktiskt ledsen. Hur kan det komma sig att svärmors bekymmer alltid måste lösas av vår son? Kan hon inte ringa någon hantverkare i Stockholm? Erik sa att folk lurar henne på pengar, tar betalt men struntar i att laga det som är sönder.
Då tappade min far till slut tålamodet och sa ironiskt att Ingrid kanske inte kan något om hushållsapparater, men att hon är en mästare på att styra folk omkring sig någonstans i stil med ett riktigt fåraherde. Erik blev rasande och försvann direkt. Jag sa ingenting då, för på sätt och vis hade far rätt Erik blev ständigt utnyttjad, andras behov gick alltid före. För oss fanns ingen tid kvar.
Efter det här bråket pratade Erik inte med sin far på över två veckor. Ingen ville ge med sig först varken han eller jag. Jag stod där mitt emellan och var söndersliten av situationen. Visst förstod jag varför min man var arg, men jag önskar han hade tagit upp det lite försiktigare med Erik. Sonen är nu stött och vägrar lägga sig först jag vill ju inte förlora kontakten med honom över något så här trivialt!
Nu pratar far och son inte med varandra alls. Min man säger att han inte tänker ta första steget och Erik står fast vid att han väntar på en ursäkt innan han ger sig. Enda som verkar ha det bra i allt är svärmor.
Ibland måste man bara acceptera att familjemedlemmar kan hamna snett, och att stolthet får folk att glida ifrån varandra. Jag har lärt mig att försoning kräver ödmjukhet från båda håll. Och att hålla fast vid oförätter bara leder till onödiga sår särskilt i en familj där alla egentligen bara vill bli älskade och hörda.
