Semester saboterad av blivande svärmor
Men du förstår väl, det är läskigt att resa ensam med dottern två kvinnor, ingen av oss talar språket om något skulle hända… sa svärmor med en svepande gest. Men med er två känns det tryggare.
Och vi är ju nära om det skulle hända något.
Jag, Anton, antecknar detta i min dagbok nu för aldrig hade jag kunnat ana hur nära vår blivande släkt skulle bli på den där resan.
Det känns bittert. Jag suckade.
Jag och Malin, min flickvän, tillsammans med hennes bror Erik och hans fru Rebecka, hade planerat den här resan till Grekland i över ett halvår.
Erik och Rebecka var det där perfekta sällskapet man visste att det skulle bli trevligt oavsett om vi bara tog en öl tillsammans eller åkte på en tvåveckors charter. Våra intressen och tankar om semester gick alltid hand i hand.
Förra året reste vi två gånger tillsammans och båda gångerna hade det varit fantastiskt.
Men nu…
Nej, jag kunde förstås inte lägga skulden på Rebecka för att hon olyckligtvis blev sjuk precis innan vi skulle åka. Men besviken hade jag rätt att vara, eller hur?
Det är synd om det, verkligen, suckade Erik.
Erik var minst lika ledsen för den förstörda resan men självklart kunde han inte lämna sin sjuka fru och dra iväg på semester. Sånt gör man bara inte.
Och ingen krävde det heller. Snopet var ändå att pengarna för resan trettioåttatusen kronor i stort sett var förlorade, nu när bokningen inte gick att avboka i sista stund. Men mest var vi ledsna över våra krossade semesterplaner.
Och då, samma kväll, dök Malins mamma, Barbro Johansson, upp hemma hos oss med ett stort leende.
Det var inte alls ovanligt att hon hälsade på Malin och Barbro hade en nära relation. Barbro var i grunden en schyst människa, även om hon ibland hade sina små egenheter som att komma med husmorstips om hur man bäst handskas med hushållsarbete. Men sånt hörde nästan till bland min och Malins bekantas svärmödrar. Jag hade tvärtom fått intrycket att jag hade fått den mest “milda” varianten av alla.
Visst, Barbro hälsade på ungefär fyra gånger i veckan. Men det var sällan hon började föreläsa om hur vi borde hålla ordning hemma, och ibland kom hennes råd faktiskt till nytta. Jag uppfattade henne inte som något stort problem alls.
Så när Barbro föreslog att hon och Malins lillasyster Linnéa, nitton år gammal, kunde ta över de inställda platserna och följa med mig och Malin till Grekland, tyckte jag nästan det lät trevligt. Barbro ville gärna sola sina gamla leder, få nya intryck och vara lite äventyrlig.
Det är ju inte samma sak att resa själv med dottern men med er två känns det lugnt, upprepade Barbro. Och vi kan alltid hålla ihop om något händer.
Jag hade ingen aning om hur påträngande ihop vi alla skulle vara under semestern.
Hade jag anat, skulle jag definitivt ha sagt nej till sällskap av svärmor och svägerska.
Fast, i efterhand ser jag nästan på saken som tur i oturen bättre att se släktens och min blivande hustrus verkliga jag innan mitt namn står på vigselbeviset och allt blir ännu svårare att dra sig ur.
Man kan säga att jag klarade mig lindrigt undan.
När jag tackade ja till semester med svärmor fick jag många skeptiska blickar och kommentarer från vänner.
Hur kan du frivilligt semestra med Barbro? Hon kommer ju styra upp hela resan, se till att Malin och du måste passa upp, och dessutom vilja att ni roar Linnéa hela tiden.
Jag protesterade lite, sa att Linnéa är nitton år gammal och har aldrig haft något behov av att hänga med mig eller Malin till vardags heller. På sin höjd hälsar hon, säger hej då och ber någon skicka potatissalladen till middagen. Kan knappast tro att hon plötsligt skulle börja vilja umgås på grekiska stränder.
Och Barbro då… Jag var väl medveten om att semestern skulle behöva anpassas till att det fanns en dam i femtioårsåldern med, men hur svårt kunde det vara? Det handlar ju om två veckor. Och om det blev för jobbigt hade jag efteråt alltid chansen att neka fler framtida semestrar på ett diplomatiskt sätt.
Dessutom dömde alla Barbro på sina egna svärmödrar gnälliga och snåla, ett gäng riktiga ragator. Mot deras historier hade jag ju nästan vunnit på lotto.
Så varför bytte vännerna plötsligt åsikt och tyckte jag genast skulle avboka planen när det väl var dags?
Men hur skulle jag kunna säga nej när både Barbro blev så glad och Malin gick runt smålycklig för att kunna bjuda sin mamma till Grekland?
Första lilla orosmolnet dök upp redan på planet.
Linnéa satte sig vid fönsterplatsen ingen protesterade.
Jag flyger ofta i jobbet, så fönstret har tappat sin spänning för länge sen. Malin gillar ändå att sitta vid mittgången för att kunna ta sig till toaletten utan att störa någon, medan jag föredrar sätet mitt emot så vi har ögonkontakt.
Tvärs över gången från oss satt Barbro. Hon såg nervös ut. När vi hamnade i luftgropar blev hon nästan tårögd.
Jag kunde helt enkelt inte neka henne att byta plats så att hon kunde sitta bredvid sin dotter. Men konstigt nog, när turbulensen väl gått över, fanns det ingen tanke att byta tillbaka. Barbro verkade mycket nöjd där hon satt och började se film på Malins skärm, för att sedan luta sig mot dottern och sova.
Ta det lugnt, Anton, sa jag åt mig själv. Hon blev sannolikt riktigt rädd och vill ha trygghet. Dumt att störa någon som somnat, dessutom.
Fast en liten röst i bakhuvudet undrade varför hon råkade vakna precis när det började serveras mat och varför bytte hon inte plats tillbaka, till exempel med Linnéa, när nu dottern hade dragit ner gardinen och satt och såg film?
När vi kom fram till flygplatsen blev mitt småirriterade humör ännu mer påtagligt.
Malin tänkte inte ens på mig direkt när vi klivit av sprang hon för att hjälpa sin mamma först med bagaget, sedan att hitta vattenautomater.
Jag kände mig som en dekoration nästan osynlig. En femte hjul på vagnen, någon som lika gärna kunde varit hemma.
Men älskling, var inte så känslig. Ingen ignorerar dig, det är bara lite nervöst för mamma, första gången utomlands och du såg ju hur flygningen tog på henne
Jag höll tyst om den där svartsjuka känslan. Inombords hörde jag min egen mammas röst: Man ska ha tålamod med äldre, vara snäll mot dem och alltid tänka på andra före sig själv… Men ändå var det meningen att svärmor alltid skulle bli prioriterad framför mig?
Malin var förstås omtänksam mot sin mamma, och det var svårt att bli arg för det. Inget dåligt hände ju mig för att min tjej hjälpte sin mamma att bära väskorna och fråga om hon behövde något hela tiden.
Men jag anade inte att detta bara var början.
Redan kvällen därpå flyttade plötsligt Barbro in i vårt hotellrum, och det var startskottet för en riktigt prövande semester.
Min lärdom? Alla relationer, särskilt till kommande släktingar, behöver testas i verkligheten och man ska aldrig tänka att ett litet kompromissande under två veckor inte kommer märkas på djupet. Nästa gång sätter jag gränser från start även om jag måste göra någon besviken. För mitt eget välmåendes skull.
