Efter att vår son gifte sig, vill han inte längre besöka oss. Nu är han hela tiden hos svärmor. Hon har alltid någon akut situation som kräver hjälp. Jag kan knappt förstå hur hon klarade sig innan hennes dotter gifte sig med vår son.
Det har gått över två år sedan vår son gifte sig. Efter bröllopet började barnen bo själva, i en lägenhet som vi köpte åt honom när han började på universitetet i Uppsala. Redan som barn har han alltid fått stöd och förståelse från oss. Långt innan bröllopet flyttade han in själv eftersom lägenheten låg nära hans jobb.
Jag kan inte säga att jag ogillade min svärdotter, men jag tyckte då att hon inte riktigt var mogen för vuxenliv, trots att vår son bara var två år äldre än henne. Svärdottern, som heter Ylva, betedde sig ofta som ett barn, och ibland kunde hon vara riktigt nyckfull. Vår son Erik är så omtänksam, och ibland undrar jag hur han ska klara livet med någon så barnslig.
När jag lärde känna Ylva och hennes mamma Anna, förstod jag mer vilka de var. Trots att svärmor är i samma ålder som mig, uppför hon sig som ett barn hon med. Har du varit med om att möta vuxna som beter sig helt barnsligt? Sådana människor känns så hjälplösa. Vid tiden för bröllopet var Anna nyseparerad – för sjätte gången.
Vi hade aldrig något att prata om, för hon lever i sitt eget universum, men hon trängde inte heller på. Våra kontakter sträckte sig till artiga gratulationer på bröllopet och inte mycket mer.
De första oroande tecknen kom redan före bröllopet, när Ylva började dra med Erik hem till Anna hela tiden det var en kran som droppade, eller ett eluttag som behövde bytas ut, eller en hylla i köket som ramlat ner. Första gången tänkte jag att det var förståeligt, de saknar ju en vuxen man i hemmet, så vår sons hjälp behövs nog.
Men med tiden minskade inte antalet problem hos svärmor. Erik började ignorera våra behov, och förklarade att han och Ylva behövde åka till Anna istället. Sedan började de fira alla svenska högtider hos svärmor medan vi satt kvar hemma, bara jag och min man och min egen svärmor.
Det kändes smärtsamt när Erik slutade komma till våra familjefester, men det blev värre när han började strunta i våra önskemål om hjälp.
Under den här perioden köpte vi ett nytt kylskåp och bad Erik om hjälp att bära det hem. Han sa först ja, men ringde sedan och sa att han inte kunde eftersom han och Ylva skulle till Anna; hennes tvättmaskin läckte.
När min man ringde Erik hörde han Ylva säga i bakgrunden: Kunde inte dina föräldrar anlita en flyttfirma? Erik kom till oss till slut, men han var irriterad.
Pappa, varför bokade du inte flytthjälp? Nu måste jag bära själv!
Jag tappade helt modet och undrade varför Anna inte själv kunde anlita en fackman? Det känns som om hon lever i en annan verklighet där det inte finns hantverkare. Erik förklarade att Anna behövde hjälp eftersom folk fuskar och tar betalt men inte lagar något.
Då höll min man inte tillbaka längre och sa att kanske Anna inte kan något om vitvaror, men hon är skicklig på att leda en fårflock ironiskt, eftersom hon är så bra på att styra vår son. Erik blev genast sur på sin pappa och gick iväg. Jag lade mig inte i, för jag tyckte att min man hade rätt de nya släktingarna hänger hela tiden på Erik; han är deras elektriker och rörmokare, och oss har han glömt.
Efter detta bråk pratade Erik inte med sin pappa på över två veckor. Min man vägrar att vara den som tar första steget. Jag känner mig kluven, mitt emellan hammaren och städet. Visst har min man rätt, men han borde ha varit lite snällare mot sonen; nu är Erik sårad och vill inte se oss, och jag tänker inte förlora honom över en sådan bagatell.
Min man vägrar att ta kontakt, och Erik är likadan han säger att han inte hör av sig förrän hans pappa ber om ursäkt. I denna situation är det tydligen bara svärmor som har det bekvämt.
