Tvillingar?! utbrast Irina Andersson.
Kvinnan försökte dölja sitt missnöje, men misslyckades. Åsa visste väl att från svärmor kunde man aldrig förvänta sig någon äkta värme. Irina hade aldrig tyckt om Åsa och ansåg alltid att hon inte var rätt för hennes son. Fastän deras omgivning menade att det snarare var Karl som var för enkel för en så fin tjej som Åsa.
Åsa var söt och välutbildad. Vid 23 hade hon läst ekonomi på universitetet och fått ett bra jobb på en privat läkarklinik. Hon kom visserligen från en liten svensk stad, men hennes pappa var fabrikschef och hennes mamma lektor på lokala högskolan. Det gick verkligen inte att säga att Åsa var obildad eller ohyfsad. Men Irina såg henne ändå som simpel.
Ja, jag gratulerar! Vilken lycka! Dubbel lycka! mumlade svärmodern, utan någon värme.
Och delta i denna lycka tänkte Irina Andersson minsann inte. Åsas graviditet blev krånglig, läkaren talade om risk för missfall och senare risk för förtida födsel. Åsa låg mycket på sjukhus. Karl hälsade på nästan varje dag, men hans mamma, som bodde bara två buss-stationer bort, besökte aldrig sin svärdotter.
Inte dök Irina Andersson upp på BB heller, även om Karl ringde och bad snällt. Första sextio dagarna ville hon inte komma.
Sånt är inte brukligt! Tänk om jag för över en smitta! Nej, när de blivit starkare då kan de träffa farmor.
När tvillingarna var tre månader mötte Åsa svärmor utanför ICA. Irina Andersson log ansträngt och frågade snabbt:
Hur har ni det, tjejer?
Åsa log på riktigt.
Vi är ute och går! Barnvagnen tar halv trottoaren, men frisk luft är viktigt.
Svärmor nickade och skulle gå, men då dök hennes gamla väninna upp. Hon vinkade ivrigt mot dem.
Men Irina! Hej! Är det här dina barnbarn?
Ja, Gunilla… Min största rikedom!
Åsa mindes Gunilla. Hon hälsade blygt.
Två på en gång! Åsa, hur klarar du det? Du ser så späd ut!
Åsa är en kämpe! instämde Irina Andersson.
Åsa stirrade förundrat på sin svärmor, som nyss ville fly från barnvagnen och nu spelade ömsint farmor. Gunilla och Irina samtalade vidare, och Åsa snappade upp fraser om hur tvillingar var en gåva, hur Åsa klarade sig tack vare svärmors hjälp… Så mycket märkligt om hennes eget liv att hon blev stum.
När Gunilla bråttom skulle till banken, stod Irina tyst i trettio sekunder, lade sedan bort sitt leende, sa bara hej då till Åsa och gick.
Samma kväll berättade Åsa historien för Karl. Han ryckte på axlarna.
Åsa, det är sån mamma är. Hon brukade säga att hon hjälpte oss med allt. Men egentligen satt hon och såg serier, och jag skötte både läxor och passade min lillasyster Lisa. Mamma påstod att hon var ute flera timmar i parken med Lisa, när det i själva verket var jag. Lägg inte energi på det!
Åsa hade hört allt förr, men blev ändå paff varje gång det hände henne själv.
***
Åren gick, men Irina Anderssons sätt förändrades inte. Så råkade hon ut för en olycka en halkolycka utanför en taxi, benet gick av.
Jag kommer att bo hos er medan jag läker! sa hon till Åsa och Karl.
Karl och Åsa såg på varandra. De visste vad det skulle innebära. Men kunde inte neka.
De fick flytta in i barnrummet medan Irina tog över sovrummet. Hon blev som ett tredje barn behövde hjälp med mat, städning, dusch och ständigt något från Konsum.
Tvillingarna, Alva och Tyra, var två och ett halvt, och Åsa försökte börja jobba deltid. Flickorna började på förskola. Varje morgon var en kamp tjejerna grät när de skulle väckas, Åsa och Karl skyndade sig för att lämna dem.
En morgon, när de precis var på väg ut, ringde Irina från sovrummet:
Karl? Varför ringer du? Du är i rummet bredvid!
Jag kan inte gå, mitt ben
Mamma, du har krycka.
Tyst, Karl! Jag behöver inte stå upp för att säga det här!
Okej, säg det snabbt då, mamma
Jag står inte ut med att ni väsnas så på morgnarna. Ni väcker mig. Och era barn skriker konstant!
Röd i ansiktet kastade Karl upp dörren:
Då kanske vi kan lämna barnen här hos dig när vi går?!
Svärmodern tystnade. Några dagar senare hade hon lämnat deras lägenhet, innan gipset var borta. Karl var mest lättad, men Åsa kände sig ändå skyldig. Hon ville ju helst hålla sams i familjen men vad mer kunde hon göra?
***
På fredagar brukade Åsa sluta jobbet tidigare, handla något gott och se film med flickorna. Denna fredag var inget undantag. Barnen låg i kuddhög framför projektorn när det ringde på dörren.
Utanför stod Irina Andersson, med sitt barnbarn Max i handen, sonen till dottern Lisa.
Åsa, Lisa lämnade Max hos mig, men jag måste iväg på ett ärende. Passa honom, bara en och en halv timme. Tack!
Åsa hann knappt svara förrän svärmor var borta. Max var ett drygt halvår yngre än tvillingarna, tyst och blyg. Åsa satte sig ner och log mot honom.
Max, vill du leka med oss?
Han nickade. När Åsa tittade upp, var svärmor redan på väg ner med hissen.
När är ni tillbaka?
Max två timmar!
Och så var hon borta, utan ord till varken barnbarn eller svärdotter.
***
Karl kom hem vid sju och såg Max vid köksbordet, smaskande på köttbullar.
Hej Max! Hur är läget? Är du på besök? Och var är Lisa?
Åsa suckade tungt, det var jobbigt att alltid bli den som hamnade mitt i familjens konflikter. Men hon berättade ändå allt. Man kan inte dölja sanningen.
Din mamma kom med Max i eftermiddag, skulle va gone någon timme
När kom de?
Fem timmar sen nu…
Karl blev tyst.
Och Lisa?
Jag har inte skrivit till henne. Vill inte skapa problem för din mamma, det var ju henne Lisa lämnade Max hos.
Karl blev upprörd.
Åsa, du är för snäll Men det här är ju sjukt! Och mamma sa inte ens vart hon gick?
Åsa skakade på huvudet. Karl ringde direkt till Lisa, som blev chockad och lovade hämta Max så fort hon kunde.
***
Klockan närmade sig halv nio. Barnen lekte på rummet, Åsa, Karl och Lisa satt i köket.
Ska vi verkligen sitta och vänta på henne? Barnen måste lägga sig snart…
De får lägga sig sent för en gångs skull. Vi behöver prata med mamma.
Just då ringde det på dörren. Åsa öppnade.
Sådär! Jag hämtar Max nu! sa Irina Andersson.
Åsa svalde och ut bakom henne kom Karl och Lisa.
Mamma, hur tänker du egentligen?
Hur talar ni till er mor!?
Mamma, du kan inte skylla ifrån dig. Det var dig jag lämnade Max till, inte Åsa Vad håller du på med?
Irina Andersson flinade.
Herregud, Lisa! Vad spelar det för roll? Åsa har ju två själv. Hon klarar ju barn fint. Jag hade bråttom!
Karl tog ett steg fram.
Mamma! Vilka är dina så viktiga ärenden? Tycker du själv att det är schysst? Frågade du ens Åsa?
Herregud, behöver man fråga om sånt!
Och var har du varit egentligen? återupprepade Karl frågan.
Nu brast Lisa ut i nervöst skratt.
Vår kära mamma var nog först på frisör för håret var längre i morse, nu är det klippt. Sen har hon väl fått naglarna fixade manikyren är ny och nu rosa, innan var det rött…
Irina blev förlägen, men hade inget svar.
Skäms du inte?! sade Karl ännu en gång.
Svärmodern teg och bara betraktade sina barn.
När du någon enstaka gång blir tillfrågad om hjälp, smiter du och vältrar över det på Åsa. Tänk om hon också vill gå till frisören? Eller på manikyr?
Irina Andersson rodnade, satte armarna i kors och fräste:
Karl, vad skulle hon dit för? Hon kommer ju ändå från en håla på landet! Hon har alltid varit en ingenting och förblir det!
Tystnaden var kompakt i någon sekund, sen dånade ett:
Ut härifrån!
Karl tog sin mamma under armen och visade henne bestämt ut genom dörren. Han stängde den med en smäll, drog ett djupt andetag och såg tårar rinna nedför Åsas kinder. Både han och Lisa rusade fram för att trösta.
Det gjorde ont för Åsa men samtidigt såg hon tydligt att Irina inte hade respekt ens för sina egna barn. Det gav tröst: det var inte henne det var fel på. Man kan önska vara den goda, men för en som inte vill se dig, räcker det aldrig ändå.
Efter det avtog kontakten med svärmor drastiskt. Karl och Lisa hjälpte ibland sin mamma med saker, men i familjens vardag deltog Irina Andersson knappt alls. Hon sårade länge över barnens avstånd, men hennes vilja att ändå “vara nära” tog till slut över, och en sorts vapenvila uppstod. Dock, Irina hjälpte fortfarande aldrig med barnbarnen.
Vid ett tillfälle såg Åsa en statusbild i svärmors Messenger: ett collage av alla tre barnbarn med texten: Grattis på Mor- och Farmors dag! Alla som fostrat barnbarn! Åsa log bittert, och på kvällen drev Lisa och Karl med sin mamma om saken. Åsa tyckte först det kändes fel att skratta med, men det blev svårt att låta bli.
En livsläxa stod ändå klar för Åsa: Det hjälper inte hur mycket man försöker vara till lags om den andre inte vill se ditt värde. Det viktigaste är att aldrig låta någon annan få dig att tvivla på ditt eget. Bara du vet vem du är, och det räcker.
