Maja stod vid diskhon och diskade i köket när Henrik kom in. Innan han gjorde det, släckte han lampan.
Det är fortfarande ljust ute. Vi behöver inte slösa el, muttrade han buttert.
Jag tänkte köra en tvätt sa Maja försiktigt.
Ta det i natt, svarade Henrik kort. Då är elen billigare. Och dra inte på så mycket vatten när du diskar, du använder alldeles för mycket, Maja. Alldeles för mycket. Fattar du inte att det är våra pengar som rinner bort där?
Henrik vred ner vattenkranen till minimum. Maja såg sorgset på sin man. Hon stängde av vattnet, torkade av händerna och satte sig vid köksbordet.
Henrik, har du någonsin sett dig själv utifrån? frågade hon.
Jag gör inget annat än att betrakta mig själv utifrån, snäste Henrik tillbaka.
Och vad kan du säga om dig själv då?
Som människa? undrade Henrik.
Som make och pappa.
Make som make, sa Henrik. Pappa som pappa. Helt okej. Varken bättre eller sämre än andra. Vad vill du egentligen?
Menar du att alla män och alla pappor är som du? frågade Maja stilla.
Vad försöker du få fram nu? Vill du gräla? Henrik såg på henne med sammanbitna käkar.
Maja visste att det inte fanns någon väg tillbaka. Den här samtalet måste fortsätta, tills Henrik förstod att livet med honom kändes som ett straff.
Vet du, Henrik, varför du ännu inte lämnat mig? frågade Maja.
Varför skulle jag göra det? Henrik svarade med motfråga och log snett.
Kanske för att du inte älskar mig, svarade Maja. Och du älskar inte heller våra barn.
Henrik öppnade munnen för att invända, men Maja höjde handen.
Säg inget emot nu. Vi behöver inte slösa tid på det. Jag vill prata om varför du ännu är kvar. Och vet du vad? Det är för att du är snål, Henrik. Så snål att bara tanken på att skiljas från mig är en ekonomisk katastrof för dig. Hur många år har vi varit gifta nu? Femton år? Och vad har vi fått ut av dem, förutom våra gemensamma barn?
Vi har ju hela livet framför oss, sa Henrik.
Nej Henrik, det stämmer inte. Det som är kvar är det som finns framför oss. Men på alla dessa år har vi inte ens rest till havet en enda gång. Jag pratar inte ens om utlandsresor. Vi har inte ens lämnat Stockholm på semestern. Vi har aldrig plockat svamp i skogen. Och varför? Allt är alltid för dyrt.
Vi sparar ju, sa Henrik. För framtiden.
Gör vi? sa Maja förvånat. Eller är det bara du som sparar?
Jag gör det för vår skull! svarade Henrik.
Menar du verkligen för mig och barnen? I femton år har du varje månad lagt undan både mina och dina pengar, för vår skull?
För vem annars? Henrik såg oförstående ut. Tack vare mig har vi redan en hel del på sparkontot, ska du veta.
Vi? sa Maja ännu mer förvånad. Nog har du pengar på DITT konto, men inte jag. Vet du vad? Vi testar det här. Ge mig pengar så att jag kan köpa nya kläder till mig och barnen. Jag har gått i samma kläder i femton år, och mina svägerskors avlagda plagg använder jag fortfarande. Barnen likaså, de får ärva allt från sina kusiner. Och viktigast av allt: jag flyttar till en egen lägenhet. Jag orkar inte bo kvar i din mammas gamla lägenhet längre.
Mamma gav oss ändå två rum, sa Henrik. Du ska vara tacksam. Vad gäller barnens kläder, varför köpa nytt? När min brors barns kläder fungerar alldeles utmärkt.
Och jag då? Vems gamla kläder passar för mig, din brors fru?
Varför skulle du klä upp dig? svarade Henrik irriterat. Du är mamma till två barn, du är trettiofem! Kläder borde vara det sista du tänker på.
Vad ska jag tänka på, då?
På livets mening, svarade Henrik. På att det finns viktigare saker än kläder och kvinnosaker, mycket större värden än så.
Vad menar du nu? Maja rynkade pannan.
Jag menar att man måste utvecklas som människa, att man måste höja sig över allt detta materiella och vardagliga.
Så därför behåller du alla pengar på ditt konto och ger oss inget? För vårt eget bästa? Så vi kan utvecklas andligt, är det det du menar?
Jag kan inte lita på er! ropade Henrik. Ni skulle bara göra slut på allt direkt. Vad skulle vi leva på om något händer? Har du tänkt på det?
Vad vi skulle leva på om något händer? svarade Maja lugnt. Bra poäng, Henrik. Men när börjar vi… leva egentligen? Ser du inte att vi redan nu lever som om katastrofen du är så rädd för redan har hänt?
Henrik satt tyst och stirrade bistert på Maja.
Du snålar till och med med tvål, toalettpapper och servetter, fortsatte Maja. Du tar hem tvål och handkräm från jobbet.
Många bäckar små, mumlade Henrik. Det är så man sparar. Att slösa på dyra saker är bara löjligt.
Kan du ge mig ett slutdatum? Hur länge måste vi leva så här? Tio år till? Femton? Tjugo? När tror du att vi kommer få råd att köpa riktigt toalettpapper? Jag är trettiofem nu, du verkar inte tycka att tiden är inne?
Henrik svarade inte.
Kanske vid fyrtio? fortsatte Maja. Är det då du tänkt att vi kan börja leva?
Henrik fortsatte vara tyst.
Nej, fyrtio är väl fortfarande för tidigt, nickade Maja ironiskt. Om vi råkar köpa för bra toalettpapper då kanske vi måste tigga på gamla dar. Femti då? Kan vi börja leva vid femtio? Vad tror du?
Henrik var fortfarande tyst.
Självklart, suckade Maja. Hur kunde jag tänka så? Femti är väl inget att börja med, då kan ju vad som helst hända och så står vi där Kanske vid sextio? Då kommer det finnas gott om pengar på kontot. Då får jag väl äntligen köpa nya kläder till mig och barnen?
Henrik svarade inte.
Vet du, Henrik, Majas röst började darra, jag kom precis på en sak tänk om vi inte lever tills vi är sextio? Tänk om vi dör innan dess, av att vi hela tiden äter billig, dålig mat för att spara, eller av att vi aldrig unnar oss något som gör oss glada? Vi har ju ständigt dåligt humör här hemma. Sånt tär också på hälsan, vet du det?
Om vi flyttar hemifrån och börjar slösa på mat och annat så kan vi glömma sparandet, sa Henrik dystert.
Visst, höll Maja med. Det är just därför jag tänker gå nu. Jag är trött på att spara. Du tycker det är viktigt, jag inte. Det är så enkelt.
Hur ska du klara dig då? frågade Henrik i chock.
Jag klarar mig utmärkt, svarade Maja. Jag hyr en lägenhet till mig och barnen. Min lön är lika stor som din. Och det blir över till både mat och kläder. Framför allt slipper jag höra dina eviga predikningar om el och vatten. Jag använder tvättmaskinen när jag vill, och glömmer jag lampan på så gör det inget. Och jag kommer köpa det bästa toalettpappret och alltid ha servetter hemma. I butiken köper jag vad jag vill, när jag vill.
Men då sparar du ju inget! utropade Henrik.
Nej, kanske inte, sa Maja. Eller så sparar jag lite till barnen på dina underhållsbidrag. Men ärligt talat, jag har bestämt mig. Jag tänker inte spara till “sen”. Jag tänker använda pengarna nu. Vi kommer leva från lön till lön. På helgerna får du och din mamma ta barnen, och jag går på teater, restaurang och utställningar. Till sommaren tar jag barnen med till havet. Jag har inte bestämt mig för vart ännu, men jag ska också resa, Henrik, så snart jag gjort mig fri från dig.
Det svartnade framför Henrik. Han blev rädd. Inte för Maja. Inte ens för barnen. Nej, för sig själv. Han räknade snabbt ut hur mycket han skulle ha kvar efter att ha betalat underhåll. Det som skrämde honom mest var tanken på Majas resekostnader. Enligt Henrik var detta inte bara pengar i sjön, det var hans pengar.
Det viktigaste har jag inte sagt, fortsatte Maja. Ditt sparkonto, Henrik, delar vi på mitten.
Hur menar du nu? frågade Henrik förvirrat.
Hälften var, svarade Maja. Allt vi sparat på femton år delar vi. Och den summan tänker jag också använda. Jag kommer inte spara till livet, Henrik. Jag tänker leva livet nu.
Henrik öppnade munnen men fick inte fram ett ord. Skräcken lamslog honom.
Vet du vad min dröm är, Henrik? sa Maja. När min tid är ute vill jag att det inte ska finnas ett öre kvar på mitt konto. Då vet jag att jag har använt allt mitt liv gav mig, till det som gjorde mig och mina nära lyckliga.
Två månader senare var skilsmässan ett faktum.
Livet lär oss att pengar inte kan ersätta närhet, glädje eller meningsfulla stunder. Det viktigaste är att leva nu inte bara att planera för ett “sen” som kanske aldrig kommer.
