**Dagboksinlägg**
Att vara sjuk är aldrig trevligt. Men det känns ännu värre när man har någon bredvid sig som borde vara en stödjande hand, men istället verkar helt likgiltig. Så kände jag mig när jag låg där, svag och febrig, medan min man, Henrik, valde att sätta sig bekvämt i soffan och titta på tv. Jag darrade av feber, kämpade för att nå min tekopp, medan han inte ens tittade upp från skärmen för att fråga om jag behövde vatten. Inte ens en enkel fråga som “Hur mår du?” kom över hans läppar.
Jag kommer från en liten stad nära Uppsala, där vi alltid tog hand om varandra i familjen. Mina föräldrar höll alltid i varandras händer, även när de blev äldre. Om någon blev sjuk blev hela hemmet till ett litet sjukhus. Varmt te, kalla omslag, kycklingsoppa – allt fanns där. Jag trodde att det var så det skulle vara. Nu ligger jag här som en främling i mitt eget hem. För att inte dö av törst tvingas jag släpa mig till köket, medan min man inte ens verkar märka det. Inte av elakhet, utan för att han helt enkelt inte bryr sig.
När han är sjuk är det en helt annan historia. Då kan han väcka mig mitt i natten och be om termometern, vatten eller medicin. Och jag springer. Inte för att jag måste, utan för att jag älskar honom. För att det känns rätt. Jag ringer till doktorn, kokar saft, försöker laga något lätt som han orkar äta. Jag är där. Men han? Han kan bara fråga: “Ska du gå till jobbet idag?” Och om jag säger nej, vänder han bara ryggen till och går. Ingen hjälp, ingen medicin, inte ens en fråga om det finns mat hemma.
Jag har försökt prata om det. Flera gånger. Men han gör alltid till en skämt eller så blir han sur som ett barn. Påstår att jag överdriver, hittar på, gör en stor sak av ingenting. Och ibland har jag undrat – har han rätt? Kanske är jag bit för känslig? Men då kommer jag ihåg när jag stod i köket, knappt orkade stå upp, och han kom in, ställde en smutsig tallrik i diskhon och gick. Som om jag inte var hans fru, utan någon slags tjänsteflicka.
Så jag bestämde mig – jag skulle göra likadant. Inte av elakhet, utan i hopp om att han skulle förstå. När han blev sjuk brydde jag mig inte. Inget te, ingen filt, ingen omtanke. Han började genast klaga – huvudvärk, inget att äta, inget att dricka. “Det finns allt i köket,” sa jag lugnt. Och han? Han fattade ingenting. Springer mellan kylskåpet och mikron, suckar högt, stönar så hela lägenheten hör, hoppas att jag ska ge med mig. Men jag gav mig inte. Jag trodde han skulle förstå.
Men nej. Nästa gång jag var sjuk ignorerade han mig igen. Jag låg där med feber och värk i lederna, och han gick bara förbi utan en blick. Jag försökte prata igen. Påminde honom om alla år jag vårdat honom och den enda gången jag inte gjorde det. Då sa han bara: “Du brydde dig inte då, så varför ska jag nu?” Det var allt. Ett tillfälle suddade ut alla år av omtanke. Då insåg jag – han kan inte uppskatta det man gör för honom. Han minns bara när det passar honom.
Jag exploderade. Jag mådde redan dåligt, men inuti kokade jag. Jag sa allt som legat och växt inom mig. Och då blev han sårad. *Han* blev sårad! Inte jag, som lämnats ensam i sjukdom, utan han – den stora, starka mannen som inte fått en klapp på huvudet när han ville.
Jag måste ha gjort ett misstag. Ett stort misstag. Han är inte den jag vill bli gammal med. Inte den som kommer hämta vatten åt mig när jag är svag. Inte den som ska stötta mig. Och det gör ont – mycket värre än någon sjukdom.
