När servitören kom springande och erbjöd sig att ta bort kattungen, reste sig en två meter lång man, lyfte försiktigt upp den gråtande lilla dunbollen och satte honom på den lediga stolen: “En tallrik till min kattvän! Och det bästa köttet ni har!” — Ska vi inte ta på oss något kaxigt, nästan som unga nymfer, och gå till stans dyraste restaurang? Visa upp oss och spana in männen… Så självsäkert föreslog en av de tre väninnorna – rektorn för en exklusiv och dyr privatgymnasieskola i Stockholm. Hennes yrke krävde alltid rätt mängd smarta ord. De här “nymferna” var trettiofem. Enligt dem själva den optimala åldern för korta kjolar och blusar som framhävde snarare än dolde allt positivt. Djupa urringningar, perfekt makeup – full festutrustning. Restaurangen de valde var annars: flott, statusmässig och riktigt dyr. Men det var inga problem för dem. De bokade bord, satte sig bekvämt och började genast få beundrande blickar av män – och ogillande sådana från deras respektive. Deras samtal kretsade, som vanligt, kring det viktigaste – män. Drömmar, förväntningar, krav. Alla väntade på sin egen idealman: lång, vältränad, attraktiv och självklart förmögen. Som skulle bära dem på händerna, uppfylla varje önskan, inte pladdra för mycket och aldrig kräva hjälp hemma. Om han var av adlig släkt — desto bättre. — Fast inte som de där… Väninnorna sneglade mot ett annat bord – tre glada, lätt rundlagda män med hårfäste på tillbakagång som skålade med öl, chips och berg av steaks. Pratet handlade om fotboll och fiske, skrattet var högt, hjärtligt och utan minsta tillgjordhet. — Herregud. — Vilken smaklöshet. — Usch. Domen var enhällig: ovårdade, burdusa, utan ett uns adel i sig – och totalt olämpliga för så välklädda damer. Det var då kvällen tog en oväntad vändning. In i restaurangen kom Han – en man som precis parkerat sin brandröda Ferrari utanför. — Greve Gustav Ludvig Bernadotte af Stockholm! — annonserade portieren högtidligt vid dörren. Väninnorna skärpte sina sinnen, som jakthundar som fått spår. Lång och välbyggd, respektabel grå tinning och en kostym som tydligt kostat en förmögenhet. Diamantmanschetter och en kritvit skjorta fullbordade stilen. — Ah… — Wow… — Mmm… Urskärningen lutade sig ännu djärvare fram, blickarna vädjade öppet. — Där har vi honom, viskade en av dem. — Greven, snygg och stenrik, sa den andra. Jag har faktiskt alltid drömt om Maldiverna… sedan barnsben. Den tredje var tyst, men hennes blick talade för sig själv. Efter mindre än tio minuter bjöds damerna till grevebordet. De gick dit med självsäker hållning och ett föraktfullt ögonkast mot övriga restauranggäster, särskilt mot öltrion. Greven visade sig vara charmig, började berätta om gamla släkten, slottet i Skåne och konstsamlingen. Spänningen växte bland väninnorna; bara en av dem visste att hon skulle få kvällens vidare inbjudan. För stunden distraherades de av lyxig mat – hummer, skaldjur och exklusivt gammalt vin. De åt och skickade trånande blickar mot greven, i tankarna redan långt bort från restaurangen. Rödblommiga kinder, ovanligt vackra. Greven höll låda – berättade historier från överklassen, skämtade, och damerna brydde sig mindre och mindre om vad inbjudan skulle leda till. Restaurangen hade en liten trädgård. Den ljuvliga doften från maten letade sig ända dit och ut kom plötsligt en liten grå kattunge. Magrande, hungrig. Han smet genom salongen och satte sig lydigt vid grevens fötter, i hopp om lite uppmärksamhet. Hoppet var förgäves. Grevens ansikte förvreds av avsmak. Han stötte till kattungen med skon. Den lilla krabaten flög iväg och slog in i benet på det andra bordet – öltrion. Tystnad. — Kan inte tåla smutsiga, okända djur, röt greven. Jag har ju renrasiga jakthundar och fullblodshästar på slottet! Servitören skyndade genast fram: — Ursäkta, vi ordnar, förlåt så mycket… Han gick mot öltrion, men där hade en av männen redan rest sig. En enorm karl, nära två meter lång, med rött ansikte och knutna nävar. Vännerna försökte hejda honom. Han sa inget. Städade upp kattungen och satte honom på en stol. — En tallrik till min lurviga vän! mäktade han. — Det bästa köttet, genast! Servitören bleknade och rusade till köket, applåder bröt ut i restaurangen. En av “nymferna” reste sig, gick fram till jätten och sa: — Flytta på dig. Och beställ en whisky till damen. Greven tappade målföret. Kort därefter anslöt de två andra väninnorna till sällskapet, gav greven en genomträngande blick och log. Borta från restaurangen gick de nu inte längre tillsammans. I ett sällskap fanns tre – man, kvinna och en grå kattunge. Tid gick. Idag är den första väninnan gift med just jätten – ägare till ett stort investmentbolag. De andra två med hans vänner, kända advokater. Bröllopen ordnades på samma dag. Nu har gamla “nymferna” helt andra liv: blöjor, matlagning, städning, och i princip samtidigt föddes tre små döttrar. När de ibland vill gå ut på restaurang igen, skickar de männen på fotboll eller fiske, ringer barnvakt och samlas – för att prata om sitt. Tjejsnack. Om män. Och greve Gustav Ludvig Bernadotte af Stockholm blev ett år senare gripen. Stor skandal – en sol-och-vårare som lurade godtrogna kvinnor. Riktiga män berörs som tur är inte. Jag menar de där tre – med små magar, tunnare hår, utan ytliga manér, men med äkta, stort hjärta. Så är det. Annars – aldrig.

Den raskt framrusande servitören erbjöd sig att ta bort kattungen. Men den två meter långa karln lyfte den jamande, lurviga lilla krabaten och placerade hen på en stol bredvid sig:
En tallrik till min kattvän! Och det bästa köttet ni har!

Nu tar vi på oss något kaxigt, snudd på så utmanande att till och med yngre nymfer skulle rodna, och går till en svindyr restaurang. Dags att visa framfötterna och spana in karlarna
Så deklarerade självsäkert en av de tre vännerna Ingrid Lundqvist, rektor på en samhällsfin skolor med lika hög terminsavgift som prestation. Hennes uppdrag krävde kvicka, intelligenta uttalanden och lagom mycket pondus.

De här “nymferna” hade passerat 35 års-strecket, vilket de ansåg vara absolut rätt ålder för korta kjolar och blusar som lyfte fram snarare än doldes. De klev in med djupa urringningar, perfekt smink och fulla uppsättningen av charm.

Restaurangen matchade ambitionerna: dyr, elegant och nästan larvigt pretentiös. Men det var ingen större utmaning för dem att betala; de bokade bord, slog sig ned med pondus och började omedelbart torska in beundrande blickar från herrarna, och avundsjuka sådana från deras sällskap.

Som vanligt snurrade samtalsämnet snabbt in på det allra viktigaste män. Drömmar, förväntningar och krav dryftades. Alla jagade sin egen version av idealet: högrest, sportig, snygg och absolut välbärgad. Handkysning, hämta prosecco, ingen ställd diskmaskin och absolut inga tråkiga vardagskrav. Ädel börd? Perfekt.

Bara inte sådana som de där killarna
Väninnorna sneglade i riktning mot ett gäng glada herrar, alla med lite mage och tydlig begynnande flint. På bordet fanns öl, chips och berg av kött. De bubbla och bröt ut i gapskratt grov, äkta och helt otillgjord.

Fruktansvärt,
Men usch,
Vilken samling!
Domen var enhällig: ovårdade, burdusa och inte en tillstymmelse till adligt blod. Totalt odugligt för riktiga powerkvinnor. Sedan hände något som slog helt om på stämningen.

In promenerade Han mannen som anlände i en purfärsk röd Volvo Polestar (Ferrarin säljer förvånansvärt dåligt i Vasastan).
Greve Staffan Folke von Ulvås! ropade servitören högtidligt i dörren.
Väninnorna vaknade omedelbart och sträckte på sig likt jaktlabradorer med vittring.

Höglång, vältränad, med stilfull silverstänk i kalufsen och en kostym som luktade lika dyrt som Östermalms Skor gatan. Manschettknappar med diamanter och skjorta vit som vinterns första snö.

Oj oj oj
Ja jisses
Mmm…
Ur djupa urringningar lutade de sig än längre fram och radade upp sina mest intensiva inviter.

Där har vi mannen! väste Elvira.
Greve, stilig och miljardär, inflikade Märta. Själv har jag drömt om Maldiverna sen dagis!
Tredje väninnan, Siv, var tyst men hennes blick talade för hela bordet.

Det dröjde inte tio minuter innan damernas närvaro bjöds in till det grevliga bordet. De klev fram med kunglig pondus och en djup suck för alla andra restauranggäster särskilt de med ölglasen.

Greven visade sig vara lika skicklig på konversation som på slottsförvaltning; gammal släkt, herrgårdar och konstsamlingar avhandlades. Och spänningen steg: alla förstod att kvällens VIP-fortsättning skulle bara omfatta en av dem.

Tillfällig avväpning kom med maten: humrar, skaldjursfat och vin som nästan fått etiketten antik. Damerna åt, sneglade på greven och drömde om något långt bortom restaurangen. Röda kinder var kvittot på att plan A gick som smort.

Greven briljerade och drog vitsar, slängde ut stories från Båstad och barndomen på Gotland. Väninnorna brydde sig inte längre om vart kvällen skulle ta vägen. Bara att det blev något.

Restaurangen hade en liten trädgårdstäppa. Den fantastiska matdoften smög ut och lockade snart fram en liten grå kattunge, mager och hungrig. Kattungen slank in mellan borden och satte sig så hoppfullt vid grevens fötter.

Tyvärr.

Greven rynkade näsan och såg ut som någon petat honom med surströmming. Med en tydlig rörelse skuffade han undan kattungen med foten. Lilla krabaten for iväg och landade vid herrarnas chipsbord med ett pip. Hela salen tystnade.

Avskyr sådana där odugliga djur, förklarade greven högt. Hemma har vi bara raskatter och varmblod.
Servitören försökte tysta katastrofen:
Vi ska omedelbart reda upp detta, tusen ursäkter

Han skyndade mot ölbordet, men där hade en av karlarna redan rest sig. Bengt, gigantisk, nära två meter, ansiktsfärgen i faluröd och knytnäven stenhård. Kompisarna försökte lugna honom.

Han lyfte kattungen och satte den på stolen.
En tallrik! Till min lilla vän! skrek han. Det bästa ni har. Direkt!
Servitören blev spökvitt och stormade mot köket. Restaurangen exploderade i applåder.

En av de stumma nymferna, Märta, reste sig och marscherade fram:
Flytta på dig, och beställ in whisky till kvinnan!

Greven såg ut som ett rådjur som just sett både varg och finansinspektören på samma dag.

En minut senare satt övriga väninnor med vid herrbordet och gav greven sin bästa blick som tål att bli tapetserad på baksidan av Rödluvan.

Sällskapet splittrades. En trio lämnade restaurangen; en man, en kvinna och en grå kattunge.

Tiden gick. Idag är Märta gift med Bengt, finansbaron med firmanamnet på hissarna i Stockholm City. Ingrid och Elvira gifte sig med hans bästa vänner proffsiga advokater bägge två. Alla bröllop på samma dag, såklart.

De forna “nymferna” lever ett nytt liv: blöjor, vardagsmat och disktrasor. Alla har fått döttrar nästan samtidigt.

Och för att ibland ta sig till favoritkrogen, skickar de männen till fotbollen eller fisket, hyr in barnvakt och samlas igen för att snacka om sitt. Kvinnligt. Lite om män.

Greve Staffan Folke von Ulvås då? Ett år senare griper polisen honom. Stor rubrik: romantikbedragare, expert på att lura blåögda damer på deras slantar.

Men riktiga män, de går fria.

Jag menar dessa tre lite mage, lite flint, inga diamanter på manschetterna, men hjärtan stora som grannens Volvo.

Så är det.

Och så får det vara.