Saga kommer förbi ikväll, runt sju. Det gör väl inget?
Karin la ifrån sig borsten och vände sig mot sin man, som satt och fipplade med fjärrkontrollen. Johan nickade utan att slita blicken från skärmen.
Självklart, det är bara trevligt.
Karin log och gick tillbaka till spegeln. Hon tyckte om att hennes man och yngre syster kom så bra överens. Saga var ofta förbi, ibland flera gånger i veckan, satt kvar långt in på småtimmarna och fyllde lägenheten med skratt och prat. Karin lyssnade på deras ivriga diskussioner om någon tv-serie eller när de smått elakt grälade om politik. Ibland slog det henne hur lyckligt lottad hon var. Trygg man, älskad syster, en familj som i en film fast på riktigt.
Fast något skavde ibland, små saker bara. Hur Johan lutade sig nära Saga när hon drog någon historia från jobbet. Hur Saga rörde vid hans axel och skrattade högt åt hans skämt. Hur de viskade på köket och tystnade när Karin kom in. Men hon slog bort de där tankarna. Dumheter. Det var ju Saga, hennes egen lillasyster som Karin tagit hand om sedan gymnasiet. Och Johan hennes Johan, de hade varit gifta i fem år nu. Snart var det dessutom bröllopsdag.
Den kvällen slutade hon tidigare på jobbet. Hon ville hinna handla något gott till middagen nästa dag ville att det skulle bli riktigt speciellt.
Nyckeln gled ovanligt lätt i låset. Karin klev in i hallen och hejdade sig. Tystnaden var tjock, nästan klibbig, som om luften stod still. Från vardagsrummet hördes dämpade röster.
Hon gick långsamt genom hallen och öppnade dörren.
Saga satt i Karin’s fåtölj. Hon satt där med en självklarhet som om den alltid varit hennes. Johan stod vid fönstret, och när Karin kom in såg han ändå mer ut som om han ville smälta in i väggen.
Vad står på? Karin försökte le, men läpparna lydde henne inte. Har det hänt något?
Saga såg upp. Karin kände inte igen sin syster. Var fanns den osäkra, lite blyga Saga som alltid bad henne om råd, som gråtit så många gånger på hennes axel efter ännu ett kärlekskraschtat förhållande? Nu satt en annan kvinna där: kyla, triumf i blicken.
Ja. Jag är gravid med din man, sa Saga lugnt. Du får packa ihop, det är jag som ska bo här nu.
Hon la handen på magen än så länge platt under den lösa skjortan.
Karin stod orörlig. Ute på gatan tutade en bil. Hos grannen hördes ett mumlande från tv:n. Världen fortsatte som om inget hänt, men hon kunde inte dra efter andan.
Vad sa du? Rösten lät raspig och trasig.
Du hörde. Saga lutade sig bakåt. Jag och Johan har redan bestämt oss. Det räcker nu.
Karin såg på sin man. Han undvek ännu hennes blick, axlarna fallna, händerna knutna så hårt runt fönsterbrädan att knogarna vitnade.
Johan… Hon tog ett steg mot honom. Se på mig, Johan.
Han vände sig långsamt om. Och i hans ögon såg hon inget ånger, ingen skam. Bara trötthet och en skymt av lättnad.
Karin… Han ryckte på axlarna. Så blev det. Förlåt.
Så blev det? Karin hörde sin egen röst långt bortifrån. Fem år tillsammans och du säger bara så blev det?
Inget behöver bli drama, suckade Saga. Vi är vuxna. Kärleken tar slut, så är det ibland. Men Johan och jag, det är på riktigt nu.
Johan. Hon kallade honom Johan precis som Karin brukade.
Hur länge? frågade hon hest. Hur länge har ni hållit på?
Saga och Johan utbytte en blick. Saga skrattade till.
Ett år. Kanske mer. Vad spelar det för roll?
Ett år. Alla de där kvällarna när Saga blivit kvar sent. Alla skratt, hemliga blickar. Karin hade tolkat det som syskonkärlek.
Jag trodde att du var min syster, rösten var oväntat stadig. Att du älskade mig.
Det gör jag, Saga ryckte lätt på axlarna så Karin blev yr av ilska. Men jag älskar mig själv mer. Och Johan. Du har alltid varit så tråkig, Karin så ordentlig, så perfekt. Det blir faktiskt jobbigt i längden.
Karin rusade fram och grep tag i Johans skjorta så att han tvingades vända sig mot henne.
Säg att hon ljuger! Säg att det här är ett sjukt skämt!
Johan försökte backa, men Karin höll honom så hårt att tyget nästan sprack.
Släpp, Karin. Du vet ju…
Jag vet ingenting! Hon knuffade honom så han slog i fönsterbrädan. Fem år! Jag tog hand om din mamma när hon låg på sjukhus, tackade nej till nytt jobb i Göteborg för din skull, och du…
Hon grep en kudde från soffan och kastade med full kraft mot honom, Johan hann precis ducka.
Med henne i vår säng! Din ynkrygg!
Lugna ner dig, Saga reste sig och slätade demonstrativt ut blusen. Du låter galen.
Då vände Karin sig mot systern, slet åt sig ett foto från hyllan deras gemensamma från förra julen, alla tre framför granen. Karin skrattade på bilden, då hade hon trott att hon hade allt.
Jag har uppfostrat dig! Hon kastade bilden över hela rummet, ramen slog mot väggen, glaset kraschade i tusen bitar. Gjort läxorna med dig när mamma jobbade kväll, försvarat dig mot skolans mobbare och du betalar så här?!
Men herregud, nu börjar hon igen, Saga himlade med ögonen. Hur många gånger ska jag faktiskt behöva höra om dina uppoffringar? Johan tyckte alltid du var tråkig men stod ut med dig av medlidande. Jag är åtminstone ärlig, inte smygande.
Uppriktig? Karin skrattade till, ett ljud så skarpt att t.o.m. Johan ryggade tillbaka. Ett helt år av svek bakom min rygg och det kallar du ärlighet?
Karin fick fatt i en tung kristallaskkopp på soffbordet en gåva från svärmor vid inflyttningen och höjde den över huvudet.
Karin, ställ ifrån dig den! Johan rusade fram, men det var för sent.
Askkoppen slog i vitrinskåpet och glas slogs i bitar på golvet.
Inte nog, Karin flämtade, kallsvettig i pannan. Det är bara början.
Hon tog sig an bokhyllan och svepte ner böcker, fotoalbum, småprylar från deras gemensamma semestrar. Allt i golvet.
Sluta! Johan försökte greppa hennes arm.
Rör mig inte! Rör mig aldrig mer!
Saga drog sig mot dörren för första gången anade man oro i hennes ansikte.
Allvarligt, vi får prata om det. Du borde gå, vi behöver lägenheten vi väntar barn, Karin. Börja packa och…
Jag ska gå? Karin tvärstannade mitt i kaoset och såg på Saga med sådan vildhet att systern backade ett steg till. Jag?
Någonting kyligt, knivskarpt gled genom chocken och sorgen.
Ni verkar ha missat en sak, Karin rättade till sitt rufsiga hår och såg dem båda i ögonen. Lägenheten är min. Köptes året innan vi gifte oss, står på mig. Det har väl Johan inte nämnt?
Saga och Johan möttes i en skrämd blick. Han bleknade, slog ner blicken.
Vad spelar det för roll? Saga ryckte på axlarna. Vi ska ju ha barn, starta familj klart vi har mer rätt till lägenheten än du!
Familj? Karin log hånfullt. Ni kan starta er lilla familj någon annanstans. Ut med er ur mitt hem.
Du kan inte kasta ut oss! Saga höjde rösten. Jag är gravid, är du helt hjärtlös?!
Du borde tänkt på det innan du gick i säng med någon annans man, Karin öppnade ytterdörren på vid gavel. Ut.
Johan gick fram och tog henne försiktigt om armen.
Karin, snälla, kan vi inte lösa det? Jag får ingenstans att ta vägen, mina saker är kvar jag kan gå till domstol!
Gör det. Lägenheten är min, du har ingenting att vinna. Dina prylar kan du hämta sen jag ringer och säger när.
Men…
Försvinn, Karin sa det tyst och kallt, men det slog till. Ni båda: din gravida älskarinna och du. Lämna mitt hem.
Saga tog väskan och passerade dörren med ett ilsket utrop:
Mamma ska få veta hur du behandlat mig! Hon kommer aldrig förlåta dig.
Det återstår att se.
Karin slog igen dörren och lutade pannan mot den. Tårarna rann och kroppen skakade.
Tre dagar senare ringde hennes mamma. Karin höll andan när hon svarade.
Älskling, mammas röst var trött. Saga har berättat allting. Sin version, förstås.
Mamma, jag…
Låt mig prata. Jag lyssnade på henne. Sedan sa jag att hon inte är välkommen hit igen. Inte förrän hon förstår vad hon gjort och ber dig om ursäkt på sina bara knän.
Karin drog efter andan.
Är du… på min sida?
Självklart. Saga har handlat oetiskt och din man är inte ett uns bättre. Håll ut, älskling. Skilj dig från det aset och börja om. Du har din lägenhet han får ingenting. Håll dig stark. Du klarar det.
Karin sjönk ihop på golvet, tårarna sprutade. Den här gången var hon inte ensam. Hon hade sin mammas stöd stöd hon aldrig hade vågat hoppas på.
