Är det här du letar efter? sa jag och räckte honom brevet.
Niklas bleknade i ansiktet.
Elin, du måste inte tro… Markus… Det här är…
Vad är det jag inte ska tro, Niklas? Att min mans mamma lever och sitter i fängelse? Att ni båda tror att jag är alldeles blåögd?
Vadå, en månad? Elin, vi kom ju överens om att det var till hösten i alla fall!
Min lille kille har precis börjat på förskolan, och jag har äntligen hittat ett jobb här i närheten…
Vad har hänt?
Vi betalar hyran i tid, stör aldrig…
Det är inte på grund av er, sa jag och försökte hålla rösten stadig. Jag måste bara flytta tillbaka till min egen lägenhet.
Varför då? Är ni ovänner?
Snälla, ställ inga fler frågor.
Exakt en månad från idag!
Jag gör om hyresberäkningen och betalar tillbaka depositionen.
Förlåt…
Jag la på och huttrade till fast det inte var kallt. Skulle det här någonsin få ett avslut?
***
Blicken gick gång på gång till kuvertet som låg på köksbordet.
Ett helt vanligt brev, bara det att jag nyss hade hämtat posten, bland alla reklamlappar och räkningen från Tele2.
Det brukade vara Niklas som hämtade posten, men idag hade jag gjort det själv.
Stämpel. Avsändaradress. Kriminalvården anstalt Hinseberg.
Och så avsändarens namn: Margareta Nilsson.
Det var så Niklas mamma hette. Svärmor, som jag aldrig träffat jag trodde hon var död.
Jag hade aldrig fått någon hint om att kvinnan som fött min man faktiskt var vid liv.
Jag har ingen kvar, Elin, hade Niklas sagt på vår tredje dejt när vi värmde oss med kaffe efter en lång promenad i regnet. Pappa drog innan jag föddes, jag har aldrig sett honom.
Och mamma… hon dog när jag var tjugo. Hjärtat la av. Så jag är liksom ensam.
Helt ensam? Jag var beredd att gråta av medlidande. Inga syskon? Någon moster eller morbror?
Bara någon släkting långt uppe i Lappland men vi har ingen kontakt.
Du vet, det är ganska enkelt så här. Inga släktdramer, inga obligatoriska söndagsmiddagar hos svärmor. Bara du och jag.
Jag tänkte då: Gud, vad stark han är. Har gått igenom så mycket men är fortfarande varm och god.
Jag kompenserade genom att överösa honom med kärlek, som för att fylla det tomrum hans mamma lämnat.
Sen blev det bröllop, enkelt och bara för de närmaste.
Mina föräldrar och ett par vänner från min sida, från hans bara barndomsvännen Markus, som knappt sa ett ord och undvek min blick hela kvällen.
Då trodde jag han bara var blyg. Nu vet jag bättre: Markus vågade inte försäga sig.
Men var är hon begravd? hade jag frågat Niklas ett halvår efter bröllopet. Vi borde åka dit och göra fint. Hon var ju ändå din mamma…
Niklas ryckte till, vände sig bort och började greja med skjortkragen.
Det är långt bort, Elin. Någon gammal kyrkogård ute på landsbygden.
Jag åker dit själv någon gång, släpp det bara. Det känns tungt där, du behöver inte följa med.
Tänk hellre på de levande, okej?
Och jag trodde honom. Dum som jag var!
***
Ytterdörren öppnades plötsligt. Jag slängde snabbt in kuvertet i skrivbordslådan, övertäckt av ICA-kuponger.
Hej älskling! Niklas röst egde samma ljus och värme som alltid. Hur har det gått med vår lille busunge?
Han kom in i köket, böjde sig för att pussa mig på pannan men jag drog mig undan.
Vad är det? Är du trött? blev han orolig. Har Sixten hållit dig vaken igen?
Jag kan byta om och ta honom så får du vila lite.
Jag fixar middagen också.
Det behövs inte, jag är inte hungrig. Niklas, posten kom idag
Han stannade i en sekund. Bara en blinkning, men jag såg det.
Jaså? Vad kom? Räkningar igen?
Ja. Räkningar och reklam. Inget annat.
Han slappnade av, skrattade till, och andades ut.
Skönt! Ska bara tvätta händerna och gå till Sixten. Saknat honom så!
Jag såg hans rygg. Mannen jag delade hem, tid och ett helt liv med stod där och ljög rakt av.
Ljög så fräckt att det gjorde mig illamående.
Jag är som föräldralös, hade han sagt.
Samtidigt skriver Margareta Nilsson från Hinseberg.
Vad satt hon för? Var det grova brott? Stöld? Bedrägeri? Hur länge till skulle hon sitta kvar?
Jag såg tydligt framför mig hur det om ett år skulle ringa på dörren och på tröskeln står en kvinna med hårda ögon och ett förflutet bakom lås och bom.
Och skulle säga:
“Goddag, son. Hej Elin. Var är mitt barnbarn? Jag tänkte bo här nu.”
Jag oroade mig inte för min egen skull. Jag tänkte mest på Sixten.
Hur skulle han kunna växa upp intill en farmor som suttit inne?
Hur kan man låta en kriminell komma nära ett barn?
Elin, vill du ha te? ropade Niklas från vardagsrummet. Det är rea på blöjor på ICA, hittade ett reklamblad.
Jag svarade inte. Jag öppnade bankappen istället och kollade saldot på mitt privata konto.
Pengarna skulle räcka de första månaderna. Lägenheten i Hisingen… det skulle bli bra.
Hyresgästerna skulle vara ute om en månad. Bara att bita ihop och inte avslöja sig.
***
Niklas gick till jobbet på morgonen. Han pussade länge på Sixtens kind och lovade komma hem tidigt.
Jag såg på dem båda, men bara kände mer avsky. Hur kan man ljuga så kallt? Får man hålla undan sådant för någon som man lever med?
När han gått tog jag fram brevet. Fingrarna kliade efter att öppna, men jag fegade ur.
Tänk om jag ångrar mig när jag väl läst det? Tänk om det står nåt jag aldrig kan släppa?
Nej, sade jag tyst till mig själv. Det spelar ingen roll vad det står. Han har ljugit i två år!
Då ringde det på dörren. Jag ryckte till. Vem?
Mina föräldrar brukar alltid förvarna. Kanske någon kompis från jobbet? Jag kikade genom titthålet Markus stod där ute på trappan. Han såg nervös ut och kastade hela tiden blickar mot hissen.
Jag öppnade.
Markus? Niklas är på jobbet.
Ja, jag vet, Elin… Markus såg bort och stack händerna i jackfickorna. Jag… råkade bara vara i området. Niklas sa han kanske glömt garagenyckeln hemma?
Han nämnde den skulle ligga på hallbordet.
Nyckeln? Jag höjde ögonbrynet. Det ligger inga nycklar där. Och inget i hallen. Är du säker på det?
Det var vad han sa… Du, Elin, Niklas bad mig också hämta nåt från postfacket. Såg efter men det var tomt. Har du hämtat posten idag?
Ja. Varför undrar du?
Markus svalde.
Inget speciellt. Vi väntar på ett paket med reservdelar, Niklas ville bara se om avin kommit.
Jag gick till köket, tog kuvertet och kom tillbaka.
Är det detta du letar efter? Jag räckte honom brevet.
Markus bleknade.
Elin, du… du får inte tro nåt… Niklas… Han…
Vad är det jag alltså inte ska tro, Markus? Att min mans mamma lever och sitter på Hinseberg? Att ni tror jag är nån naiv duva?
Att jag fått barn med en man vars bakgrund är en total hemlighet?
Elin, han ville bara ert bästa! viskade Markus fort och lågmält. Han vill leva normalt, slippa allt det där.
Hans morsa… Hon är komplicerad. Niklas har fått kämpa hårt.
Han menade inget illa, förstår du? Han ville bara skydda dig.
Skydda mig? Jag skrattade bittert. Hur kan man skydda genom att ljuga om sin mamma? Han tog ifrån mig rätten att veta vilken familj jag gifte in mig i!
Familj och familj… Markus viftade bort det. Hon är helt ensam. Och har bara… gjort dumheter.
Elin, ge mig brevet. Du har inte öppnat det? Jag ger det till Niklas så får han berätta allt för dig.
Gå nu, Markus, sa jag lugnt. Och brevet får du aldrig av mig. När Niklas kommer hem får han själv hämta det direkt från mig.
Och med det slog jag igen dörren rakt framför näsan på en mycket paff Markus.
***
Hela dagen gick i en dimma. Jag gav Sixten mat, klädde på honom, var ute på gården men huvudet gick runt, runt.
Vad ska jag ta med först? Barnvagnen, Sixtens säng, mina papper. Möblerna det kvittar.
I min lägenhet ute på Hisingen finns en gammal bäddsoffa och en garderob. Det räcker.
Klockan sex på kvällen var jag helt lugn.
Dukade bordet, lagade middag, lade Sixten. Och satte mig att vänta på Niklas.
Oj, vad gott det luktar! sa han när han kom hem. Han spelade oberörd. Kolla, jag köpte en ny mobil till Sixten, med lugnande musik.
Jag satt bara tyst med kuvertet framför mig. Niklas såg det och blev stel.
Hittade Markus hit? frågade han tyst.
Jag fann brevet. Markus kom och försökte hämta det åt dig, men jag gav honom inget.
Niklas sjönk tungt ner vid bordet.
Varför, Niklas? Varför sa du att din mamma var död?
För att för mig blev hon det, för tolv år sen, när hon åkte in första gången. Sen var hon ute ett halvår, och så in igen.
Elin, din familj är vanlig. Pappa ingenjör, mamma lärare. Du skulle aldrig förstå min mamma, hon är en mästare på bedrägerier.
Och därför tog du dig friheten att ljuga? I över ett år? Jag stirrade på honom. Kan du fatta att hela mitt förtroende försvann?
Jag var rädd att förlora dig! ropade Niklas. Du hade dragit direkt. “Mamma är kriminell, vad finns i blodet?” Jag ville att Sixten skulle växa upp normalt. En pappa utan föräldrar verkar bättre än att vara tjuvens son!
Nu blir din son barn till en frånskild pappa, svarade jag kallt.
Niklas blev stel.
Va? Vad menar du? På grund av ett brev? Av att jag dolde sanningen?
På grund av att jag inte känner dig. Om du kan hitta på din mammas död, vad mer har du ljugit om?
Vem är din pappa egentligen? Sitter han också kanske inne?
Elin, nu är du orättvis…
Jag har redan sagt upp hyresgästerna. Om en månad flyttar jag. Imorgon skickar jag in pappren till tingsrätten om skilsmässa.
Niklas bad på sina bara knän. Han tiggde, grät att det var en nödvändig lögn.
Men jag lyssnade inte. Mitt beslut var fattat.
***
Hyresgästerna flyttade ut och nu bor jag och Sixten på Hisingen. Skilsmässan gick igenom och Niklas försöker än idag vinna tillbaka mig. Han fattar inte vad han gjort fel han ville ju bara skydda oss.
Han träffar Sixten som han ska, betalar allting. Men min tillit och närhet får han aldrig tillbaka. Jag kommer inte ge oss en andra chans, hur ensam han än må vara.
Jag ska aldrig mer lita blint på någon, inte ens den jag älskar. Man måste få välja sitt eget liv utifrån sanningen, inte någon annans rädsla.
