Linnea växte upp i en välbärgad familj. Pappa såg till att hon fick allt hon pekade på prylmässigt, alltså men stunder tillsammans var svårare att hitta än en solig novemberdag i Göteborg. Han drev ett företag och jobbade så mycket att till och med hans lunchrast var en affär. När han väl dök upp hemma, var det mest för att hälsa på någon av sina specialvänner. Ryktet inom familjen sa att en av dem var några år äldre än Linnea själv. Linnea började plugga till lärare, trots att pappa hellre såg henne med en tandborre än en kateder han ville att hon skulle bli tandläkare. Men Linnea stod på sig, envis som en full sommaräng.
Under uppväxten ville Linnea inte ta emot en krona från pappa, utan levde på CSN och stipendier. Sommaren spenderade hon på kollo istället för att glassa på solig charter, även när pappa erbjöd en sista-minuten till Mallorca. Linnea tackade nej barnen var viktigare. En kväll ankom ett gäng barn från ett barnhem med bussen. De föll snabbt in i stugan, men sist ut steg en liten flicka. Hon var smal som ett lingon, och ögonen var allt annat än barnslycka. Snart började barnen klaga på en konstig doft i huset.
Misstankarna riktades mot en flicka, och Linnea gick in i huset för att se vad som stod på. Det visade sig att flickan gömde kotletter under kudden efter middagen. Och nog blev de surare än en feljäst inlagd sill.
Flickan såg på Linnea, ja, med mer skuld än när någon glömmer fikat på personalrummet, och sa tyst:
De är till min bror.
Och var är din bror? undrade Linnea.
Han är på ett barnhem.
Efter de orden plockade Linnea fram mobilen och ringde pappa. Hon bad om pengar.
Äntligen ber min dotter om pengar, jag trodde hon blivit sur, tänkte pappa för sig själv.
Vad ska du ha så mycket pengar till, Linnea? Ska du köpa bil?
Nej, pappa. Jag vill köpa mat mycket mat till barnen på barnhemmet.
Du har hjärtat på rätta stället, Linnea! sade pappa, och hans mun sken upp som en stekt fisk på fredag.
