Jag har varit tillsammans med min pojkvän Sebastian i två år. Han friade till mig självklart tackade jag ja. Men jag blev förvirrad av att han inte hade någon brådska att flytta ihop.
Sebastian bor i sina föräldrars rymliga trea i Göteborg, medan jag bor i studentkorridor. Jag tycker att det är viktigt att man lever tillsammans före bröllopet, så att man verkligen lär känna varandra och ser om det fungerar. Jag försökte förklara det för Sebastian, men han avfärdade det och låtsades inte förstå vad jag menade. Men plötsligt klaffade det hans föräldrar skulle resa bort i två veckor, och vi fick chansen att bo tillsammans under den tiden.
Jag ville verkligen vara en drömflickvän, så jag lagade mat, städade och såg till att allt var snyggt och prydligt. Varje dag försökte jag överraska honom med svenska klassiker prinsesstårta, köttbullar, raggmunk och göra honom nöjd.
Men där fanns ett problem som skavde. När jag bad honom dammsuga, sa han bara att det där var kvinnogöra och att män i hans familj ska stå för tryggheten, inte hjälpa till med hushållet. Jag blev tyst, tänkte att när vi väl bor ihop på riktigt så skulle han ändra sig.
När hans föräldrar väntades hem, hade jag skrubbat hela lägenheten så att den riktigt blänkte. Jag ville göra ett gott intryck. Jag bakade kanelbullar, fixade middag och åkte sedan hem till mig.
Dagen efter berättade Sebastian att hans mamma inte var nöjd med mig. Tydligen hade jag misslyckats som värdinna. Jag blev chockad första gången jag var där var det mycket smutsigare, och nu fick jag ändå kritik? Hon tyckte inte ens om mina svenska bakverk, kallade dem tråkiga. Jag kände mig verkligen sårad och förnedrad.
Jag tror att hon helt enkelt inte vill släppa iväg sin son och därför inte tycker om mig. Kanske har hon någon annan på lut för honom. Varför tror jag det? Jo, efter att de kom hem har Sebastian blivit distanserad, och nu ses eller pratar vi knappt alls. Jag börjar tvivla på att det ens kommer att bli något bröllop.
Vad tror du?
