Jag befann mig i en relation med min pojkvän Erik i två år. En natt under ett märkligt, blinkande norrsken, friade han till mig och jag sa förstås ja, rösten sprakande som ett vinterljus. Men sedan blev allt underligt. Han verkade inte ha någon brådska att börja bo tillsammans.
Erik bodde med sina föräldrar i deras tre-rumslägenhet i Göteborg, medan jag bodde i studentkorridoren bland kaffekoppar och suddiga anteckningar. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att pröva livet ihop innan man gifter sig, som när man provar ett par skor i butiken för att se om de passar ens steg. Jag talade med Erik om detta, men han verkade inte förstå, som om han lyssnade på vinden i tallarna istället.
Plötsligt, i den drömmen av sammanflätade händelser, fick hans föräldrar lov att resa till Österlen för två veckor. Och plötsligt fick vi vara ensamma i lägenheten, som om universum öppnat en port.
Jag ville vara den perfekta hushållerskan lagade köttbullar, städade, dammade noggrant och höll allt skinande rent. Varje dag bjöd jag Erik på små svenska godbitar som semlor, försökte göra honom nöjd. Allt var som en saga i en ljummen juninatt, förutom en enda liten detalj som störde drömbilden.
Jag bad honom dammsuga, men Erik sa att han inte tänkte göra kvinnogöra. I hans familj hade männen ansvaret för pengar och arbete, inte att hjälpa sin partner i hemmet. Jag teg, som om jag blev en tyst fjäder; tänkte att när vi väl bodde ihop på riktigt skulle allt förändras.
När föräldrarna kom hem från Österlen, hade jag städat lägenheten tills den blänkte som havet i Bohuslän. Jag bakade kladdkaka, lagade middag och gick hem, svävande som en dimma.
Nästa dag berättade Erik att hans mamma, Agnes, inte var nöjd med mig. Jag blev så förvånad; när jag först besökte dem var lägenheten täckt av damm och gamla tulpanblad. Varför talar hon illa om mig? Hon uppskattade inte mina svenska godsaker, tyckte att de var besvärliga och fadda. Jag blev så sårad, som om någon dragit bort en filt en kall höstmorgon.
Jag tror helt enkelt att hon inte vill att Erik ska lämna sitt barndomshem kanske har hon sett ut en bättre fest för honom, någon som passar in i hennes dröm om vävda väggbonader och precis lagad sill. Jag märker det tydligt, för efter föräldrarna kom hem blev Erik sval som en vintervind. Vi ses eller talar knappt någonsin. Jag känner på mig att det inte blir någon bröllopsfest på Skansen.
Vad tror du?
