Vet du, efter att jag fick höra den här grejen av min kompis Emma, så ändrades min syn på folk ganska mycket, och min man märkte nog det också. Vi började hålla lite mer distans till våra vänner och berättar inte längre lika mycket om vårt privatliv. Det är inte för att vi inte litar på dem, vi har fortfarande en bra relation till dem, men vi låter liksom ingen släppas in för nära inpå. Och allt det här hände på grund av en ganska jobbig grej som Emma och hennes man råkade ut för.
Såhär var det: Emma och hennes man hade varit tajta med ett annat par länge. Deras män jobbade tillsammans, och Emma och hennes vän Lisa hade pluggat ihop på universitetet. Sen gifte sig Lisa, och året efter fick de barn. Emma presenterade henne för en kollega till sin man, och det klickade direkt, så de började dejta.
Sen bytte Lisas man jobb, han hittade något bättre betalt. Lisa själv fixade också en bra tjänst. De började umgås lite mer sällan som par. Emma fick barn, var sjukskriven mycket, och till slut tröttnade cheferna och sparkade henne på någon konstig anledning.
Hennes man fick slita hårt för att försörja Emma och deras fyra barn. Men i stort sett gick det ändå rätt bra för dem de köpte ett stort hus utanför Västerås, höll på i trädgården och med huset. Ekonomin blev bättre med tiden, men de var aldrig några lyxlirare.
Det andra paret hade inga barn, de fokuserade på karriären och reste ofta till södra Europa och levde exakt som de ville.
En sommar bjöd Emma och hennes man över sina vänner till landstället de hade i Dalarna. De tänkte att det vore kul med en helg på landet grilla, bada i sjön, plocka svamp, och njuta av solen. Emma ringde Lisa och föreslog det. Lisa blev glad, men sa att hon skulle snacka med sin man och återkomma om det funkade. När hon lagt på la hon mobilen på bordet, men glömde stänga av samtalet.
Och det var då Emma av misstag fick höra allt möjligt om sig själv och sin familj Grejer som verkligen slog henne hårt.
Lisa och hennes man snackade skit. De tyckte att Emma och hennes kille var helt hopplösa, som inte fattade nåt om livet. De tyckte att fyra barn var galenskap, att de säkert gick back varje månad och suckade över deras fallfärdiga hus. Barnen var tydligen ouppfostrade, och varför så många ungar? Hälften borde lämnas bort. Emma själv ansågs vara en trist morsa som aldrig pratade om något annat än barn.
Hennes man var tydligen en bufflig tölp som det inte gick att snacka med. Sen bröts samtalet, och Emma och hennes man var helt tagna, de övervägde faktiskt att dra över till deras lägenhet i Uppsala och konfrontera dem direkt. Men precis då ringde Lisas man upp, lät som vanligt och sa glatt att de kommer över på helgen. Emmas man svarade ja, försökte låta normal och la på.
De pratade igenom allt och bestämde sig för att ändå träffas som bestämt. På lördagen dök Lisa och hennes man upp med någon billig sylt och sliskiga smågodisar till barnen. Lisas man såg sig omkring och frågade direkt:
Alltså, vad har ni för låg lön egentligen, ni har ju inte ens råd med ordentliga grejer! Men aja, vi bjuder på riktig mat, vi har laddat upp med en schysst middag. Ät nu, sen får ni hjälpa till här ute det är mycket att göra.
Emma och hennes man satt bara där, chockade. Och Lisa fyllde i:
Varför har ni inga egna barn då?
Vi känner oss inte riktigt redo än, vi har gott om tid, sa kvinnan.
Ja, men jag fattar. Bara bonnläppar skaffar barn, smarta människor lever för sig själva, eller hur?
Och då blev det helt iskallt. De båda fattade ju såklart att Emma och hennes man visste, men ingen sa något om samtalet. Vännerna ursäktade sig rätt snabbt och drog hem tidigare än planerat.
Vad tycker du egentligen? Gjorde Emma rätt som var artig, eller skulle hon ha mött dem mer direkt? Och själv då, hur hade du hanterat det där? Jag bara undrar, för det gjorde verkligen att vi blev lite mer försiktiga med vilka vi släpper in på riktigt.
