Det var länge sedan nu, men ibland tänker jag fortfarande på den där veckan när min man kom hem med sin vän och invaderade vårt lilla hem i Sundsvall.
Jag minns hur Leif, min man, kom in genom dörren med pigg röst:
Kom igen nu, Peter, slå dig ner och känn dig som hemma! Anna, vi är här nu har du hunnit ställa fram något på bordet? Vi tajmade visst perfekt!
Jag stod i köket med slev i handen och blev som stel. Det var absolut ingen gäst jag väntade tanken var ju en stillsam fredagskväll vid tv:n, den sortens lyx som bara infinner sig efter en seg vecka på skattekontoret. I stället la jag sakta ner sleven, torkade händerna på handduken och gick mot hallen.
Och där stod de, Leif med ett brett leende och Peter en storväxt man med rödblommig näsa och bleka kinder. Hans hoppressade sportbag tryckte ut mot sömmarna, och jag insåg med ens att här skulle det inte bli någon lugn kväll.
Där är du ju, Anna! Leif log med hela ansiktet. Kolla, känner du igen Peter? Vi pluggade ju ihop Umeå! Gitarr-Peter, du vet!
Vagt mindes jag Peter. Ljudlig typ från föreläsningarna, alltid med cigg och lånad kurslitteratur. Men nu hade åren lagt sig hårt på honom; Peter verkade ha vuxit både på bredden och fått mindre hår, och ögonen svepte rastlöst omkring i lägenheten.
Hej, frun, muttrade Peter och sparkade av sig skorna rätt in på skohyllan. Fint place. Gott om plats.
God kväll, svarade jag torrt och kastade en blick på Leif. Hans rygg spände sig han visste att jag inte var nöjd.
Leif tryckte mig åt sidan och viskade, så Peter inte hörde där han försvunnit mot badrummet,
Du, Anna, saken är den Peter har det tufft. Utslängd av frun. Lägenheten ägs av svärmodern, han var aldrig skriven där. Han behöver bara bo här en vecka tills han hittar något annat eller kanske patchar ihop det med hustrun. Jag kunde inte bara säga nej. Han har ingen annanstans!
Det där var så typiskt Leif. Han är snäll, men hans vänlighet glider ofta över i brist på ryggrad. Aldrig kunna säga nej, särskilt inte om någon hänvisar till gamla tider.
En vecka? viskade jag. Tänker du att han ska ligga i vardagsrummet? Var ska vi vara om kvällarna då?
Men Anna, det är väl inget en vecka är snabbt över. Vi får väl ta kvällsteet vid köksbordet. Han kommer knappt märkas.
Just då kom Peter ut från badrummet och torkade sig på min nya, vita ansiktshandduk.
Blir det käk snart eller? ropade han och gluttade in i köket. Inte fått i mig något på hela dagen, fan.
Middagen blev en föreställning med Peter i huvudrollen. Han kastade i sig ärtsoppa och makaronipudding som om han sparade på mat inför vintern. Medan han åt kommenterade han för full hals:
Soppan duger, men det saknas senap. Min exfru brukade ha så tjock ärtsoppa att skeden stod rakt upp. Det här är rätt vattnigt.
Jag pressade bara ihop läpparna. Leif log nervöst och fyllde på hans tallrik.
Jaja, Anna lagar riktigt bra mat.
Jo, för att vara stadsbo, liksom. Vi som jobbar med händerna är vana vid riktiga portioner. Har du ingen öl, Leif? Det där går inte att äta till sprit.
Resten av kvällen dominerades av tv:n, så högt att glasen skallrade i vitrinskåpet. Peter uppkrupen i soffan, brölade kommentarer till actionfilmernas slagsmålsscener, och Leif satt bredvid och hämtade mer te och smörgåsar. Jag slog igen sovrumsdörren bakom mig och försökte läsa, men ljudet trängde igenom väggarna.
Nästa morgon blev inte bättre. Köket såg ut som spåren efter ett vikingaslag disk i drivor, ketchupfläckar, brödsmulor, en tom flaska mellan pannkaksrester. Peter låg och snarkade på utfälld bäddsoffa, doften av gammal alkohol och smutsiga sockar låg tjock över hela lägenheten.
Leif kom ut, rufsig.
Förlåt Anna, vi hann inte städa igår Jag tar det efter jobbet ikväll.
Och frukost då? Ni har inga rena tallrikar.
Jag sköljer några snabbt.
Jag drack mitt kaffe under tystnad, klädde mig och gick. På jobbet kunde jag bara tänka att hemmet inte längre var mitt, utan istället någon annans tillhåll.
När jag kom hem var det halvhjärtat diskat fettiga ränder kvar. Doften av stekt mat låg tung, och Peter satt iklädd linne och rökte ut genom köksfönstret trots att jag sagt till Leif otaliga gånger att man inte röker inne.
Tjena Anna! Vi stekte potäter på flott! Leif fick springa och handla, kortet mitt ligger spärrat. Slå dig ner.
Jag såg fettstänket på spisen och skalet på golvet.
Jag är inte hungrig. Leif, följ med hit.
Vi gick in i sovrummet.
Vad håller han på med? Och varför röker han inomhus? Du lovade han skulle knappt märkas.
Anna, han är pressad Vi tar hand om det, lovar! Han håller på att söka bostad, frågade folk idag! Var lite schysst, va? Vänner ska hjälpa varandra i nöd.
Nästa tre dagar blev rena plågan. Peter tog över hela hemmet, åt upp all mat på nolltid och gick ständigt omkring halvklädd. Vardagsrummet ockuperat, badrummet vått och smutsigt efter varje besök. Ständigt närvarande, för han var ju permitterad från jobbet.
Men det värsta kom på fredagen.
Jag kom hem tidigare och såg redan i hallen: extra skor, högklackat och herrdojor på rad. Inne i vardagsrummet låg röken tjock, hela bordet täckt av öl och snacks. Peter i mitten, bredvid honom en skrattande man och en dansant, tungt sminkad kvinna. Leif såg ut som ett skamsen barn.
Tjena! Frun är hemma! Leif, dags för en skål! Anna, känn dig som hemma här är Karl och Linda och vi har lite fredagsmys!
Jag såg brännmärket av en kaffekopp på mitt nya ekbord och ett cigarettstump i mammas gamla glasskål. Och Leif, röd i ansiktet, som undvek min blick.
Men jag varken skrek eller gjorde något dramatiskt. Istället infann sig ett märkligt lugn.
God kväll, sa jag stilla. Jag lämnar er till festen.
Jag gick till sovrummet och låste. Efter någon timme, när musiken dämpades lite, packade jag min stora väska snabbt och effektivt: morgonrock, tofflor, baddräkt, några klänningar, böcker och nödvändiga saker. Tacksam att jag hade outnyttjad semester, och än mer tacksam att jag sparat egna pengar.
Jag bokade en vecka på ett fint spa-hotell utanför Östersund lyxsvit med parkutsikt, helpension, spa-behandlingar. Allt betalt med egna pengar. Avresa nästa morgon.
Jag gick och la mig. Satte öronproppar i öronen. Lät festen förvandlas till avlägset brus.
Morgonen därpå var det dödstyst. Jag tog en dusch, klädde mig, plockade upp väskan och gick genom köket. Där, bland matrester och burkar, la jag en lapp:
Har åkt till kurort. Tillbaka om en vecka. Det finns inte mat i kylen. Betala hyran själv.
Taxin väntade utanför. När bilen rullade norrut genom vinterljuset tyckte jag nästan att jag kunde andas igen.
Första dagarna på spa-hotellet gick i ett rus. Jag promenerade längs snötäckta stigar, drack fläderblomssaft, badade och läste. Mobilen hade jag på ljudlöst.
Så började Leif ringa. Först ett antal missade samtal. Sedan sms:
Anna, var är du?
Anna, det här är på riktigt inget kul längre, var är du?
Du är bara borta, ingen mat kvar.
Vi har inget att äta! Du kunde ju åtminstone lagat soppa innan du drog
Jag log när jag läste det, och gick till min dubbelbehandling i chokladinpackningen.
Tredje dagen ändrade tonen sig.
Anna, svara! Var finns rena strumpor?
Hur fungerar tvättmaskinen? Den blinkar rött.
“Peter undrar var du har extra handdukar.”
“Tvättmedel och toapapper är slut. Var har du gömt mer?”
Jag svarade bara:
Manualen finns online. Tvättmedel och papper köper ni i affären. Ni verkade ju hitta pengar till öl.
Fjärde dagen, när jag satt vid baren och sippade örtte, ringde Leif. Denna gång svarade jag.
Anna! Till slut! När kommer du hem egentligen? Det här går inte!
Vad är det som inte går, Leif? Jag vilar upp mig. Har behandling.
Det är kaos! Peter tog hit folk att kolla fotboll, de skrek till två på morgonen. Grannen under, fru Karlsson, ringde polis jag fick prata med dem och det blev böter! Och nu nu finns ingen mat och Peter kräver middag! Han säger att jag är usel värd
Men Leif, din vän sa ju att mina kunskaper inte dög. Han kunde väl vikariera för mig i köket? Stek lite fläsk med honom.
Anna, jag kan inte kasta ut honom, det är pinsamt Vi är ju vänner!
Det är ditt val. Din vän, ditt hem, dina regler. Om lägenheten inte är tillbaka i ursprungsskick när jag kommer hem på söndag och han är kvar så åker jag till mamma. Och då skiljer vi oss. Det är inget hot, det är fakta.
Jag lade på och gick till ansiktsmassagen. En sällsam lätthet infann sig. Aldrig mer skulle jag tiga och härda ut.
Resten av veckan bara flög fram. Jag sov ut, huden blev slätare, och oron mellan ögonbrynen försvann.
När jag tog taxin tillbaka hem på söndagskvällen kände jag mig ny. Jag gick upp till lägenheten utan rädsla redo för vilket svar som helst.
Inne doftade det klorin, citron och grillad kyckling. Men på ett trevligt sätt. Inga främmande väskor eller skor i hallen. Leifs skor stod fint bredvid mina.
Leif tittade ut från köket, utmattad men nyrakad och i ren skjorta.
Hej viskade han.
Jag gick runt: skinande rent i alla rum, soffan ihopvikt, bordsytor blanka. Öppet fönster, fräsch januari-luft.
Var är Peter? frågade jag och tog av mig kappan.
Leif suckade djupt.
Jag kastade ut honom. Torsdag eftermiddag, efter ditt samtal.
Hur då? Det var väl jobbigt?
Något brast inom mig när han krävde att jag skulle springa och köpa öl för det var matchstart, medan jag stod där med hans disk. Jag sa att han fick packa och dra. Han gormade, kallade mig hunsad och svikare. Ville ha pengar som “skadestånd”. Jag gav honom ett tusenlappar till taxi, tog nycklarna och ställde ut hans väska. Det tog två dagar att få rent allt. Jag gick till fru Karlsson med blommor och bad om ursäkt.
Han tog mina händer. De var sträva efter allt skrubbande.
Förlåt, Anna. Jag var dum. Jag insåg hur lätt jag tagit allt du gjort. Allt bara fanns mat, rent, lugn. Nu vet jag hur tungt det är. Hur har du orkat?
Jag såg på honom. Något nytt fanns i hans blick inte bara ånger, utan en förståelse för vad jag bar på.
Leif, jag gör det av kärlek. Men jag ansvarar inte för fräcka gäster.
Jag har fattat nu. Det blir inga fler sådana gäster, aldrig igen. Peter har jag blockerat efter hans sista fula sms.
Sätt dig, annars bränner kycklingen, log jag.
Middagen blev tyst, men av den bra sorten. Leif tog fram de finaste bitarna, fyllde på tevattnet, mjuk och närvarande.
Hur var det på spa:t? mumlade han försiktigt.
Fantastiskt. Dit ska jag åka varje halvår nu. Och du? Du får lära dig laga något mer än korv. Man vet aldrig när jag drar igen!
Lovar, sken han upp.
Nästa dag hörde jag från Majken på jobbet att Peter boade in sig hos svärmor, startade dunderbråk, och nu riskerade att tvingas flytta av domstol. Dessutom var han sedan länge avstängd från jobbet för fylleri, så hela historien om “utsparkad av frun” var mest ett sätt att tigga sig till gratis boende.
Leif skakade bara på huvudet då han hörde det, och kramade mig. Det blev läxa för oss båda. Nu var vår gräns tydlig. Nästa gång en släkting ringde om “några nätters bäddsoffa” svarade Leif vänligt men bestämt med adressen till närmaste billiga vandrarhem.
Jag såg honom le mot mig genom köksdörren när han nekade, och tänkte: visst är spa fint, men hemmet när någon uppskattar och respekterar det är ändå bäst av allt.
