När min man och jag var fattiga levde min svärmor som en drottning – hon köpte pälskappa och ny TV, medan vi kämpade för att få vardagen att gå ihop. Men år senare slog hon tillbaka med en “comeback”! När jag var 18 år blev jag gravid och utan stöd från mina föräldrar, då min man just ryckt in i lumpen. Båda våra mormödrar sa samma sak: “Barnet är ert problem.” Min mamma sa: “Jag har ingen lust att ta hand om ditt barn nu”, och min svärmor vägrade prata med mig alls. Jag fick flytta in hos min pappas syster, min faster. Hon var 38, barnlös och dedikerade sitt liv åt arbetet. Hon dömde varken min mamma eller pappa: – Jag förstår dem – det var en tuff tid när du föddes. De slet för att ge dig mat, ibland fanns inget att äta. Din pappa lastade tåg på nätterna för att få ihop pengar. Nu har de det välordnat, bra lön och tvåa i stan. Mamma jobbar också. Och snart ska jag få barn. Kommer de verkligen inte bry sig? frågade jag min faster. – De vill leva för sig själva nu. Du ska inte döma dem. Kanske tänker de om längre fram. Ingen hjälp från dem. Jag packade ihop och flyttade in hos min faster. När min man kom hem från lumpen var vår son 1,5 år. Under tiden hade min svärmor aldrig besökt sitt barnbarn, och mina föräldrar kom bara två gånger. Min man tog jobb som bilmekaniker, ville plugga men klarade det inte. Vi bodde kvar hos min faster. När sonen började förskola och jag fick jobb, var min faster tvungen att flytta – då flyttade vi till hyresrätt. Kort därpå dog min mans farmor. Svärmor sålde farmors lägenhet och fixade allt själv – köpte det hon ville ha, renoverade. Min man bad att få köpa tillbaka den, erbjöd sig till och med att betala av den, men nej. – Varför ska jag offra mina intressen och mitt liv? Jag har länge velat renovera. Vill ni göra det åt mig? svarade svärmor. Fem år senare föddes vår dotter. Vi insåg att vi behövde ett eget hem, så min man tog jobb utomlands. Att spara ihop till en egen bostad var svårt, så jag bodde kvar i hyresrätt med barnen. Min mamma, ensam i en trea efter skilsmässa för två år sen, hade inte plats för mig och barnen. Inte heller svärmor ville ta emot oss – hon fortsatte renovera och hjälpte inte till. Efter några år utomlands lyckades vi äntligen köpa egen lägenhet – utan någon hjälp. Nu går vår äldste ut åttan, dottern går i tvåan. Vi kan pengars värde och har fått kämpa för allt. Idag har vi inga problem ekonomi längre, båda har bil och vi reser varje sommar till havet. Den enda vi verkligen är tacksamma mot är min faster, som alltid är välkommen att be om hjälp. Våra föräldrar har haft det tufft på äldre dar. Mamma blev arbetslös och ringde nyligen och bad om hjälp, men jag tackade nej. Svärmor har det likadant – gick i pension, ville inte leva sparsamt och har gjort av med allt från lägenhetsförsäljningen. Min man vägrade hjälpa henne och föreslog att hon skulle sälja den stora, nyrenoverade lägenheten och köpa en etta. Vi står inte i skuld till någon. Vi behandlar våra egna barn annorlunda än vi själva blev behandlade. Vi kommer alltid stötta dem – och jag tror vi också kommer kunna lita på deras hjälp när vi blir gamla.

För länge sedan, när min make och jag levde fattigt, köpte min svärmor sig en päls, en ny TV, och levde som en riktig drottning.

Men åren gick, och hon fick smaka på livet från en annan vinkel.

Jag var bara arton år när jag blev gravid. Mina föräldrar ställde sig emot mig, de tyckte att jag var alldeles för ung för att skaffa barn. Min make, Erik, blev inkallad till värnplikten. Båda farmor och mormor var rörande överens:

Barnet är ditt ansvar.

Jag vill inte passa ditt barn nu, sade mamma rakt ut.

Min svärmor, Birgitta, ville knappt prata med mig alls.
Till slut flyttade jag in hos min faster från pappas sida.

Hon hette Margareta, var 38 år och hade inga egna barn. Hela sitt liv hade hon ägnat åt jobbet, aldrig dömt mina föräldrar:

Jag förstår dem. Det var tufft när du kom till världen. Dina föräldrar slet hårt för dig. Det fanns kvällar då det knappt fanns mat på bordet. Din pappa lastade av godsvagnar på nätterna för att tjäna in några kronor extra.

Men nu har de det ordnat. Pappa har ett bra jobb och en tvåa på Södermalm. Och mamma jobbar, hon med. Själv är jag på väg att bli mamma.

Bryr de sig verkligen inte? frågade jag Margareta.

De vill nog bara göra något för sig själva för en gångs skull. Döm dem inte för hårt. De kommer nog till sans, förr eller senare.

Jag fick aldrig något stöd från föräldrarna. Plockade ihop mina saker och stannade hos Margareta.

När Erik avslutade lumpen var vår son redan ett och ett halvt år. Under hans frånvaro kom aldrig Birgitta, svärmor, för att träffa sitt barnbarn. Mina egna föräldrar kikade in blott två gånger på hela tiden.

Erik började arbete som bilmekaniker, försökte plugga vidare samtidigt men det höll inte. Vi bodde kvar hos Margareta. När vår son började på förskolan och jag fick ett jobb, tvingades Margareta flytta till en annan del av staden. Då tog vi vårt pick och pack till en hyresrätt.

En tid därefter gick Eriks farmor bort.

Birgitta sålde direkt den lilla lägenheten farmor lämnat efter sig, renoverade loss och köpte allt hon ville ha. Erik bad henne spara lägenheten, han erbjöd sig till och med att betala hyra och köpa tillbaka loss den senare, men inget hjälpte.

Varför ska jag offra mina egna intressen? Jag har alltid drömt om att fixa till hemma. Vill ni hjälpa mig istället? svarade hon.

Fem år passerade och vi fick en dotter, Elvida. Behovet av ett eget hem växte. Erik tog arbete utomlands men att spara ihop till kontantinsatsen visade sig vara svårt. Jag bodde kvar i hyresrätten med barnen.

Min mamma, Helena, blev ensam kvar i en trea efter att pappa gått ifrån henne för två år sedan, men ändå fanns inget utrymme för vare sig mig eller barnen. Birgitta, svärmor, höll ständigt på med sina renoveringar och hjälpte aldrig till.

Erik slet vidare utomlands och efter några slitiga år lyckades vi till slut köpa en lägenhet, helt för egna pengar och utan någon annans hjälp.

Nu när sonen går i åttan och Elvida är i andra klass, vet våra barn precis vad pengar innebär. Vi har kämpat för varje krona. Idag har vi varsitt fordon och reser varje sommar ner till västkusten på semester.

Den enda person vi alltid kunnat räkna med är faster Margareta. Henne hjälper vi i allt eftersom hon hjälpte oss.

Våra föräldrar har däremot haft det svårare på ålderns höst. Min mamma blev uppsagd, ringde nyligen och bad om hjälp, men jag tackade nej.

Svärmor Birgitta har liknande bekymmer. Hon gick i pension, men ville inte dra ner på levnadsstandarden, och gjorde snabbt slut på pengarna från lägenhetsförsäljningen för länge sedan. Erik vägrade hjälpa till och föreslog att hon skulle sälja det stora, nyrenoverade boendet och flytta till en mindre etta.

Vi står vår familj skuldfria. Våra barn behandlar vi annorlunda än vad våra föräldrar gjorde med oss de kan alltid räkna med vår hjälp. Jag hoppas att vi i ålderns höst också får barnbarnens stöd, så som vi själva varit där för våra egna barn.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
När min man och jag var fattiga levde min svärmor som en drottning – hon köpte pälskappa och ny TV, medan vi kämpade för att få vardagen att gå ihop. Men år senare slog hon tillbaka med en “comeback”! När jag var 18 år blev jag gravid och utan stöd från mina föräldrar, då min man just ryckt in i lumpen. Båda våra mormödrar sa samma sak: “Barnet är ert problem.” Min mamma sa: “Jag har ingen lust att ta hand om ditt barn nu”, och min svärmor vägrade prata med mig alls. Jag fick flytta in hos min pappas syster, min faster. Hon var 38, barnlös och dedikerade sitt liv åt arbetet. Hon dömde varken min mamma eller pappa: – Jag förstår dem – det var en tuff tid när du föddes. De slet för att ge dig mat, ibland fanns inget att äta. Din pappa lastade tåg på nätterna för att få ihop pengar. Nu har de det välordnat, bra lön och tvåa i stan. Mamma jobbar också. Och snart ska jag få barn. Kommer de verkligen inte bry sig? frågade jag min faster. – De vill leva för sig själva nu. Du ska inte döma dem. Kanske tänker de om längre fram. Ingen hjälp från dem. Jag packade ihop och flyttade in hos min faster. När min man kom hem från lumpen var vår son 1,5 år. Under tiden hade min svärmor aldrig besökt sitt barnbarn, och mina föräldrar kom bara två gånger. Min man tog jobb som bilmekaniker, ville plugga men klarade det inte. Vi bodde kvar hos min faster. När sonen började förskola och jag fick jobb, var min faster tvungen att flytta – då flyttade vi till hyresrätt. Kort därpå dog min mans farmor. Svärmor sålde farmors lägenhet och fixade allt själv – köpte det hon ville ha, renoverade. Min man bad att få köpa tillbaka den, erbjöd sig till och med att betala av den, men nej. – Varför ska jag offra mina intressen och mitt liv? Jag har länge velat renovera. Vill ni göra det åt mig? svarade svärmor. Fem år senare föddes vår dotter. Vi insåg att vi behövde ett eget hem, så min man tog jobb utomlands. Att spara ihop till en egen bostad var svårt, så jag bodde kvar i hyresrätt med barnen. Min mamma, ensam i en trea efter skilsmässa för två år sen, hade inte plats för mig och barnen. Inte heller svärmor ville ta emot oss – hon fortsatte renovera och hjälpte inte till. Efter några år utomlands lyckades vi äntligen köpa egen lägenhet – utan någon hjälp. Nu går vår äldste ut åttan, dottern går i tvåan. Vi kan pengars värde och har fått kämpa för allt. Idag har vi inga problem ekonomi längre, båda har bil och vi reser varje sommar till havet. Den enda vi verkligen är tacksamma mot är min faster, som alltid är välkommen att be om hjälp. Våra föräldrar har haft det tufft på äldre dar. Mamma blev arbetslös och ringde nyligen och bad om hjälp, men jag tackade nej. Svärmor har det likadant – gick i pension, ville inte leva sparsamt och har gjort av med allt från lägenhetsförsäljningen. Min man vägrade hjälpa henne och föreslog att hon skulle sälja den stora, nyrenoverade lägenheten och köpa en etta. Vi står inte i skuld till någon. Vi behandlar våra egna barn annorlunda än vi själva blev behandlade. Vi kommer alltid stötta dem – och jag tror vi också kommer kunna lita på deras hjälp när vi blir gamla.