Mamma har alltid varit väldigt sträng mot mig. Pappa reste ofta på affärsresor, och mamma fick ta hand om mig själv. Pappa älskade mig, men varje gång han kom hem fylldes det av massor av presenter till mig. Mamma visade inte lika mycket kärlek. En dag åkte pappa iväg och kom aldrig tillbaka.
I skolan hade jag aldrig några nära vänner. Jag gick klädd som en tiggare, i en gammal skoluniform som mamma hade hittat på gatan. Hon brukade säga: Ta det du har. Jag måste först bringa ordning i mitt liv, och har inte pengar till dig. Så jag bar den där fula uniformen hela femte klass, utan att klaga.
Senare gav vår granne mig hennes dotters gamla uniform när hon tog studenten. Jag bar den tills jag själv tog studenten. Skorna tog jag det som fanns till hands och de höll några år, innan de tillslut blev alldeles för små. Till slut tog jag studenten med höga betyg och bestämde mig för att plugga vidare. Jag valde ekonomi som inriktning. På campus fortsatte jag att använda kläder som mina kompisar skänkte när de tröttnat på dem.
En dag träffade jag Emil, som tagit examen några år tidigare. Vi började gå ut tillsammans, och så småningom presenterade han mig för sina föräldrar. När jag skulle hälsa på blev jag genant över mina gamla, slitna skor. Jag fick våta fötter, men hans mamma låtsades inte märka det. Nästa dag bjöd hon hem mig och gav mig ett par nya skor i present.
Jag var rädd att Emils föräldrar inte skulle gilla mig, men snart började de behandla mig som en i familjen. Jag har ingen aning om vad jag gjort för att förtjäna det, för de gav oss även ett hus i bröllopsgåva och efter examen fick jag jobb i min svärmors företag där jag hade riktigt bra lön, i svenska kronor. Äntligen kunde jag köpa allt jag behövde. Jag kommer aldrig sluta tacka Gud för att han hjälpt mig att klara livets utmaningar.
När min mamma hörde att jag var gift, hade bra arbete och eget boende, kom hon genast för att be om ekonomiskt stöd. Men vårt samtal hördes av min svärmor. Hon kallade genast hem sin man och min make. Till sist förklarade min man för min mamma att hon inte skulle förvänta sig något mer från mig. Han sade att han är tacksam att ha en dotter, men att hon aldrig skulle dyka upp i vårt hem igen. Sedan dess har min mamma inte hört av sig och nu väntar jag ivrigt på att mitt barn ska komma till världen.
Jag har lärt mig att även om livet kan vara tufft och ibland ensamt, finns det människor som ser ditt värde och hjälper dig att hitta hem. Och ibland måste man släppa taget om det förflutna för att verkligen kunna gå vidare.
