10 juni
Det var sent, klockan var redan tio på kvällen när det knackade på min dörr. Jag stod själv i köket och diskade efter en lång dag och längtade bara efter tystnad. När jag öppnade stod min granne Erik där ute i trapphuset och såg fundersam ut. Han höll fram en nyckel mot mig.
Är inte det här din nyckel? frågade han.
Jag granskade metallnyckeln i hans hand. Den var identisk med min.
Nej, min ligger här, svarade jag och visade honom den.
Han rynkade pannan.
Varför kan den då låsa upp din dörr?
Först trodde jag att han skämtade, men det var allvar i hans blick.
Vad menar du?
För en halvtimme sen, sa han långsamt, såg jag en kvinna gå in i din lägenhet. Trodde det var du, men så såg jag dig på balkongen senare.
Mitt hjärta slog hårdare. Jag har bott själv sedan skilsmässan för två år sen. Efter det bestämde jag mig aldrig mer främmande vanor, ljud och absolut inga fler nycklar i omlopp.
Hur såg hon ut? frågade jag.
Mörkt hår runt fyrtio bar på en väska.
Jag rös. Ingen annan än jag har haft nyckel hit ingen, förutom en person. Min före detta man. Han flyttade ut för två år sen och lämnade tillbaka nyckeln, trodde jag i alla fall.
Är du säker på att hon gick in här? frågade jag lågt.
Jag såg det tydligt, svarade Erik. Hon tryckte ner handtaget och klev in.
Jag vred mig om mot dörren bakom mig. Det var tyst. För tyst.
Vänta här, sa jag.
Men Erik skakade på huvudet.
Inte en chans att du går in själv.
Vi gick in tillsammans, långsamt. Vardagsrummet såg ut som vanligt. Lampan lyste, precis som jag lämnat den. Fast på bordet stod nu ett glas.
Mitt glas.
Med vatten.
Jag stannade till.
Jag har inte druckit vatten, viskade jag.
Erik tog glaset i handen.
Det är ljummet.
Då hördes en svag rörelse från hallen. Likt ett föremål som dras undan.
Vi frös till.
Är det någon där? ropade Erik.
Inget svar.
Han gick före längs hallen. Jag stod tätt bakom honom. Sovrumsdörren var på glänt.
Mitt hjärta dunkade så hårt att jag knappt hörde något annat.
Erik öppnade dörren tvärt.
Rummet var tomt.
Men garderoben stod öppen, kläderna låg i oordning. På sängen låg ett kuvert. Jag gick fram på skakiga ben. På framsidan stod bara ett namn mitt.
Jag öppnade försiktigt. Inuti låg en lapp. En enda rad.
När du är redo att prata, vet du var du hittar mig.
Handstilen var så välbekant.
Min före detta make.
Erik tittade på mig.
Har han nyckel?
Jag skakade på huvudet, långsamt.
Han ska inte ha det.
Jag sjönk ner på sängkanten, försökte samla tankarna. Sista gången jag såg honom var utanför tingsrätten. Han var lugn nästan för lugn.
Han sa till och med: Vi hörs en dag.
Jag tänkte då bara att det var tomma ord.
Men nu Någon hade varit i mitt hem. Suttit vid mitt bord. Druckit ur mitt glas. Letat bland mina kläder.
Erik stod kvar vid dörren och såg på lappen.
Det här är inte normalt.
Jag vet.
Plötsligt slog det mig. Jag gick till skåpet vid ytterdörren. Där jag brukar ha min extranyckel.
Den var borta.
En kall insikt kom över mig. Han hade aldrig gjort en kopia. Han hade bara aldrig lämnat tillbaka min nyckel. Och jag hade litat på honom.
Erik sa stilla:
Det är nog dags att byta lås.
Jag såg på lappen igen. Rev den mitt itu.
Nej, sa jag. Det är nog dags att byta något annat.
Jag kommer aldrig mer ta för givet att folk menar vad de säger, hur vänliga de än låter. Vissa saker måste man ta tag i själv. Och ibland är trygghet viktigare än gamla löften.
