De senaste tjugo åren har jag bott tillsammans med min dotter och hennes man, men nu känner jag att orken håller på att ta slut.
Jag är 65 år och farmor till sju barnbarn. Visst, många tycker nog jag borde känna mig lyckligt lottad, och det skulle jag kanske också ha gjort om det inte hade varit för att jag måste ta hand om dem hela tiden och lyssna på oljudet dagarna i ända. Min dotter verkar helt enkelt inte inse hur många barn hon faktiskt har
När mitt sjätte barnbarn, lilla Linnea, föddes satte jag mig ner med min dotter, Elvira, och hade ett allvarligt samtal med henne. Jag trodde aldrig att jag, vid 65 års ålder, skulle behöva prata preventivmedel med min 35-åriga dotter. När de sedan bestämde sig för ett sjunde barn kändes det nästan som att världen snurrade. Vårt hus här i Västergötland har fem rum, och nu bor det nio människor under samma tak.
Elvira har tur som har föräldrar som jobbade hårt i hela sina liv för att bygga upp en större gård och köpa mark. Nu arbetar min svärson på den där jorden och kallar sig bonde. Dottern min är med honom ute nästan jämt, och jag står i köket större delen av dagen någon måste ju laga mat till hela “klassen”. Barnen växer snabbt och verkar alltid vara hungriga. Ingen vill ha gårdagens mat, nej, allt ska vara nytt och fräscht.
När lilla Linnea kom till världen hoppades jag att Elvira skulle förstå mig och ge mig åtminstone en chans att vila från allt barnskrik och ständig blöjbyte, men det blev inte alls som jag hoppats på. Allt fortsatte i samma takt, kanske till och med mer intensivt.
Under alla dessa år har jag haft kontakt med min bror, Oskar, som numera bor själv i Göteborg sedan hans dotter flyttat utomlands.
En kväll ringde han och bad mig komma, eftersom han hade fått problem med hälsan. Självklart blev jag orolig, men innerst inne kände jag också en lättnad över att få lämna ekorrhjulet för en stund. Nu har Oskar blivit bättre, och jag vet inte om jag orkar åka tillbaka hem efter de här veckorna hem till barnskriket och ansvar som aldrig tar slut. Under tiden hos min bror har jag påmint mig själv om hur mycket jag faktiskt älskar att läsa, lyssna på musik och se på film. Jag kan för första gången på många år njuta av min ålderdom, istället för att bara vänta på att barnbarnen ska bli stora. Men hur ska jag säga allt det här till min familj?
Nu ringer Elvira igen och vill att jag ska komma tillbaka hem, för hon orkar inte ensam. Vad ska jag ta mig till?
