PÅ LIV OCH DÖD…
I den här familjen levde alla sina egna liv.
Pappa Anders hade, förutom sin fru, flera älskarinnor ibland växlade de från vecka till vecka. Mamma Birgitta, som misstänkte Anders otrohet, var inte heller särskilt oskyldig och tillbringade gärna kvällarna med en gift kollega från kontoret. De två sönerna, Samuel och Daniel, fick klara sig mycket själva. Ingen orkade riktigt bry sig om deras uppfostran eller vardag, så de drev mest omkring och fördrev tiden. Birgitta hävdade alltid att skolan borde vara helt ansvarig för barnens utbildning och fostran.
På söndagar samlades familjen runt köksbordet bara för att snabbt och tyst äta middag innan alla skyndade iväg åt varsitt håll, för att återgå till sina egna intressen. Så rullade livet på i ett litet, trasigt och själviskt universum tills en dag när något oförutsägbart skakade om allt.
När yngsta sonen Daniel var tolv år beslöt Anders att ta med honom till verkstan på gården som hjälp. Medan Daniel undersökte alla okända verktyg, gick Anders bort till grannarnas garage för att prata bilar. Plötsligt vällde svart rök och lågor ut från Anders garage. Ingen förstod någonting. (Det skulle senare visa sig att Daniel av misstag tappat en påslagen blåslampa på en bensindunk.) Alla stod handlingsförlamade. Elden rasade.
Någon slängde en hink vatten över Anders, och han rusade in i elden. Några sekunder senare kom han ut, sotig och darrande, med Daniel i sina armar. Den lille pojken var svårt bränd, hela kroppen svedd, bara ansiktet verkade oskadat troligen hade Daniel skyddat det med sina händer. Kläderna var borta, förkolnade.
Någon hade redan ringt brandkåren och ambulansen. Daniel kördes i ilfart till Sahlgrenska i Göteborg. Han var vid liv! Läkarna lade honom genast på operationsbordet. Efter flera timmars ångestfyllt väntande kom överläkaren ut och sa torrt:
Vi gör allt i vår makt. Nu ligger er pojke i koma. Hans chanser är en på miljonen. Om han har en ofattbar vilja att leva, kan det ske ett mirakel. Men förbered er på det värsta.
Utan att tveka rusade Anders och Birgitta till domkyrkan i spöregnet. För första gången i sina liv gick de in i ett lugnt och dimhöljt kyrkorum. Där möttes de av Ove, den stillsamma och egensinniga prästen.
Fader Ove, vår son håller på att dö! Vad ska vi göra? grät Birgitta.
Prästen betraktade dem under tystnad och sa sedan:
Jaha, nog tänker ni på Gud när nöden är som störst, va? Hur har ni älskat varandra? Inte mycket, ser jag. Kärleken verkar ligga död mellan er… Mellan makar ska det vara så starkt att inte ens en sytråd ryms emellan. Mellan er skulle man kunna lägga en hel stock utan att ni rör vid varann!
Be för er sons hälsa! Men kom ihåg: Allt ligger i Herrens händer. Han ger ibland prövningar för att väcka oss ur vår likgiltighet. Bara kärlek räddar.
Där stod Anders och Birgitta, genomblöta av regn och tårar, och insåg sanningen i prästens ord. Ove pekade på Sankt Nikolaus-ikonen, och knäböjande bad de, snörvlade och lovade förbättring.
Alla utomäktenskapliga äventyr fick ett fröjdigt slut och raderades ur minnet. Varje händelse i livet vändes och vred på, inga undanflykter återstod.
Nästa morgon ringde läkaren: Daniel hade vaknat ur koman. Anders och Birgitta satt orörliga vid hans säng. Daniel öppnade sakta ögonen och viskade, med en orubblig smärta i blicken:
Mamma och pappa, snälla… skilj er inte.
Men lille vän, vi håller ju ihop! viskade Birgitta och lade försiktigt sin varma hand i hans. Daniel grimaserade till av smärta, och hon ryckte genast tillbaka handen.
Jag såg det, mamma. Och när jag får barn ska de ha era namn, fortsatte Daniel.
Föräldrarna utbytte blickar och tänkte att sonen yrat i febern. Vadå barn? Han var för svag för att kunna röra ett finger!
Från den stunden återvände dock hoppet tillsammans med Daniel. Alla resurser och sparade kronor kastades in för att hjälpa honom. Anders och Birgitta sålde familjens sommarstuga på Västkusten. Tyvärr hade verkstaden och bilen försvunnit i elden, annars kunde de gett mer pengar till läkarvård. Men viktigast var att deras pojke fått fortsätta leva hela släkten ställde upp.
Kriser svetsade samman familjen som aldrig förr.
Även den längsta dagen har sitt slut, och tiden gick. Daniel hamnade så småningom på rehabiliteringscenter utanför Borås. Han kunde redan ta sig fram själv, duscha och klä på sig hjälpligt.
Där blev Daniel vän med Linnea, en jämnårig flicka som också blivit svårt bränd i en eldsvåda i Linneas fall hade ansiktet tagit den största smällen. Hon hade genomgått flera operationer och skydde speglar, rädd för vad hon skulle se.
Daniel fann snabbt en värme och styrka hos Linnea. Hennes klokhet och sårbarhet gjorde att man ville hjälpa och skydda henne. De två ungdomarna tillbringade mycket tid tillsammans, pratade om allt som ingen annan förstod smärtan, rädslan, sprutorna och de obevekliga läkarrockarna. De blev oskiljaktiga.
Så småningom gifte sig Daniel och Linnea i en stillsam ceremoni i Västra Frölunda kyrka. Först kom dottern Saga, tre år senare sonen Viktor.
När familjens sår till sist hade börjat läka, kom beslutet: Anders och Birgitta bestämde sig för att gå skilda vägar. Alla sorger och slitningar hade slitit ut dem. Prövningen med Daniel hade tömt dem på kraft, och ingen kunde längre hitta glädjen hos varandra.
Birgitta reste ut till sin syster i Partille och gick innan dess förbi domkyrkan en sista gång. Hon ville tacka Ove, som visade vägen när det var som svårast. Ove svarade som alltid:
Tacka Gud, Birgitta! Men vila gärna ut. Ensamhet kan vara läkande, men återvänd hem man och hustru är menade att hållas ihop, min vän.
Anders blev ensam kvar i lägenheten i Majorna. Sönerna och deras familjer bodde på olika håll. De före detta makarna besökte barnbarnen, alltid vid olika tider för att slippa mötas.
På sitt sätt hade nu alla funnit ro i sina liv.
Slutet på denna historia visar att ibland krävs det en katastrof för att påminna oss om vad som verkligen är viktigt. Det är familjens enighet, värme och återupptäckten av kärleken som bär oss igenom livets svåraste stunder om vi bara vågar se sanningen i vitögat och börja om från början, tillsammans eller var för sig.
