Jag minns den där sommardagen i Småland så tydligt. Bussen krängde fram på grusvägen utanför mormors och morfars gård, och jag Albin släppte fotbollen direkt och sprang mot hållplatsen så snabbt benen bar mig. Min skjorta gled upp över magen och de ljusa håret fladdrade för vinden.
Mamma, mamma har kommit, hann jag tänka, medan jag flög fram över den varma sanden. Men mamma Linnea klev av bussen tillsammans med en storväxt man i ljusgrå kostym. Han såg ut som någon kontorschef från Växjö, viftande med en portfölj bredvid mamma. Jag kastade mig om halsen på henne, lycklig och förväntansfull.
Hej min lillkille, sa hon och lutade sig ner för en snabb puss på hjässan.
Tja, grabben! mullrade mannen med kraftig handskakning så att jag nästan tappade balansen.
Mormor Ingrid bjöd genast in alla till det dignande bordet i köket.
Varsågoda och slå er ner, bjöd hon med sin vänliga röst.
Tack, tack snälla Ingrid, svarade mannen, som jag fått veta hette Urban Nilsson, och mönstrade all husmanskost på bordet.
Det här är verkligen landet! sade Urban nöjt. I stan är det ransonering på allting, men här lever folk på det egna. Eget kött, mjölk, potatis och jordgubbar.
Och grädden! Och sylt från egna bär, avslutade mormor nästan sjungande.
Morfars, Arne, torra röst blandade sig i samtalet.
Så länge vi orkar, håller vi igång vårt, sade han. Han var entledig, smal som en gärdsgård och hade kört tröskan åt kooperativet sedan han var ung.
Och vi har ju våra kanaler! fortsatte Urban och drog handen genom det glesnande håret. Får tag i en del delikatesser via min syster på grossisten. Det får Linnea ta del av ibland.
Jag betraktade Urban, den främmande mannen, medan jag letade efter något att säga. Hemma i Göteborg brukade jag titta på mina kompisars pappor och undra vem min pappa kunde vara. Jag drömde att vi skulle gå på Liseberg eller spela fotboll tillsammans.
När Urban nu satt där bredvid mamma, tänkte jag att kanske, kanske, skulle han bli min pappa. Jag tog fram träskeppet som morfar hade snidat i snickarboden med vingar slipade så att det nästan liknade ett riktigt flygplan och gick fram.
Titta vilket plan jag har! stammade jag försiktigt och räckte fram leksaken.
Oj då, sa Urban och slog till propellern så hårt med fingrarna att hela biten for iväg på golvet. Den var ju svajig, den här! Han tryckte skeppet tillbaka i min hand.
Jag plockade upp den bortslagna propellern och slängde en blick på morfar.
Vi lagar den, sa morfar lugnt.
Urban är arbetsledare på Linneas fabrik, berättade mamma och försökte byta ämne.
Urban lät nöjd och poserade nästan: Jo, man gör ju sitt.
Mamma, Linnea, arbetade som sömmerska och såg Urban som start på ett nytt liv någon som både var stabil och klok. Hon log förväntansfullt, plockade på hans tallrik: stekt strömming, potatis, pannkakor med jordgubbssylt och grädde, allt.
Ute på farstukvisten sträckte Urban ut armarna och utbrast:
Är inte det här fantastiskt! Och vilken luft!
Gillar du det, Urban?
Ja visst, du skojar väl! Jag älskar det.
Då vilar vi ut några dagar här, och imorgon åker vi till Göteborg vi ska fixa skoluniform till Albin också.
Men Linnea, varför tar du med grabben till stan? Finns väl skola här?
Bara lågstadiet här.
Det gör väl inget, låt honom gå här ett år. Vi gör i ordning hemma, skaffar möbler, du har ju bara gammalt skräp. Dessutom har vi båda fullt upp, så han har det bättre här ett tag med dina föräldrar. Eller hur, Linnea? Vad säger du?
Morfar Arne började röra på mustaschen och sa barskt:
Det där är inget förslag det är ett krav.
När mamma nästa dag förklarade sitt beslut för mig, bara nickade jag tyst. Senare, när Urban och mamma hade gått för att ta bussen, kunde ingen hitta mig. Mormor letade överallt, men jag hade gömt mig i vedboden, med trasigt plan i handen. Jag lät tårarna komma, fastän jag aldrig brukade gråta.
Till sist for bussen och mormor fann mig. Han är här! utbrast hon. Inte gråta, pojk, mamma kommer om en månad, vi köper uniform här i byn så länge, du tycker ju om att vara här.
Jag böjde huvudet, minns kompisarna i Göteborg och längtade så det nästan brände. Visst hade jag vänner här också, men det var ändå skillnad. Sommaren här, och sen tillbaka till stan så var det alltid.
Veckan rann iväg. Till slut, när vi sprang förbi köksdörren, tappade nästan mormor vattenhinken när mamma oväntat kom tillbaka.
Du skulle ju stanna länge! sa mormor.
Mamma satte sig trött på bänken:
Skulle komma om en månad, men tog bussen redan efter två veckor. Jag åker hem med Albin nu.
Men Urban då? undrade mormor.
Det var jag som ändrade mig, mamma. Urban har ju börjat springa till Susanne på kontoret, bär kassar dit istället, hon har ju inga barn alls. Urban kallade Albin för ett “betingelse” han skulle stanna i byn om han och jag skulle gifta oss. Nej tack.
Mormor såg sorgset på mamma, men hon log svagt:
Kanske bäst så, lilla vän.
Ja, mamma, det är det. Vi klarar oss, Albin och jag, precis som förut. Det var ju aldrig hans smörpaket jag ville ha, utan en familj. En pappa till Albin, en man till mig.
När Albin dök upp på gården och såg sin mamma, glömde han all gammal sorg och kastade sig om halsen på henne.
Mamma!
Älskade barn, vad jag har saknat dig! Jag hämtar hem dig, skolan börjar ju snart.
Jag stirrade lyckligt på min mamma.
Vi lever som vi alltid gjort. Du jobbar med skolan, jag hjälper dig med läxorna, du får börja på fotboll, allt blir som du ville.
Jag försökte trycka ner så mycket som möjligt i min ryggsäck för att mamma inte skulle behöva bära tungt.
Det räcker, pojk, du orkar inte!
Orkar visst, jag är stark!
Morfar och mormor följde oss till hållplatsen. Bussen svängde in, dörrarna öppnades. Jag satte mig vid fönstret och vinkade tills de var borta.
I handen kramade jag träplanet som morfar lagat och tjuvblickade ibland på mamma. Vi var på väg hemåt, och just då visste jag ibland behöver man bara lyssna på sig själv och lita på att det finns en plats, där man verkligen hör hemma.
