Selma tog med sig sin fästman till byn, men han satte upp ett villkor…
Simon såg den gula bussen komma skumpande på den dammiga landsvägen med rullande hölass och blommor bredvid diket. Han lät snabbt sin fotboll rulla iväg och sprang så fort benen bar mot busshållplatsen. Skjortan fladdrade, det ljusa håret stod nästan rakt upp i vinden.
Mamma, mamma kommer nu det var allt Simon hann tänka när han rusade. Men Selma klev inte av ensam bredvid henne gick en rundlagd man, klädd i ljusblå linneskjorta och välpressade tygbyxor. Med portfölj i handen spatserade han bredvid mamman, som om han vore chef på postkontoret i Karlstad. Simon högg tag om mammans hand, skrattade och log upp mot henne.
Hej på dig, grabben, sa Selma, och böjde sig ned och kysste sitt barns blonda hjässa.
Tjena, lille man! mullrade mannen och rufsade till Simons kalufs så han nästan vinglade till av hälsen.
Kom in nu, sätt er till bords! Nanna Maj, Selmas mamma, vinkade dem in i köket.
Tackar, tackar! svarade Lennart Gustavsson, Selmas fästman, och såg belåtet ut över det bastanta bordet med sill, gravlax, kantarellpaj och hemkärnat smör.
Jamen hörni, det är så här det ska se ut! han pekade självbelåtet på bordet. I storstan är det ransonering, folk snackar om lågkonjunktur, men här, här lever ni gott på eget vis eget kött, egenskördat potatis.
Och mjölken är ju från egna korna, och grädden, och bären från trädgården, sjöng nästan Nanna Maj.
Så länge vi orkar, håller vi fast vid gamla sättet, sa Gösta, Selmas far, tystlåten och mager, med händer som bar spår av många år vid tröskan ute på fälten vid Degerfors.
Vi är ju inte födda igår vi heller ransoneringskuponger till trots, men ibland kan jag norpa åt mig en ost eller lite kaffe på lagret hos syrran, skrockade Lennart och strök sig över sitt tunnhåriga huvud, så Selma får delikatesser ibland!
Simon satt tyst och studerade den okända farbrorn, undrade hur det skulle vara att ha en pappa. I förorten där han och mamma bodde, brukade han se andra pojkars pappor spela bandy eller gå till parkleken, ibland låtsades han i tanken att någon av dem var hans egen. Han drömde att kanske hans pappa såg ut precis så eller kanske inte det minsta.
Nu, när denne rundkindade Lennart satt bredvid mamma, tänkte Simon: Kommer han med till byn, kanske han är min pappa?
Simon smög bort till Lennart med det träskepp som morfar Gösta snidat omsorgsfullt; vingar och propeller var utskurna så det såg ut som ett riktigt plan.
Titta, vilken fin! sa Simon och räckte över planet.
Oj, oj vad du kan, killen! Lennart klappade till propellern med fingret så den lossnade och rullade iväg in under kökssoffan.
Lite skranglig pryl det där, sa han och räckte tillbaka planet till Simon.
Simon skyndade att plocka upp propellern och sneglade på morfar.
Det ordnar vi till, mumlade Gösta.
Jaa, Lennart Gustavsson är chef, han är maskinmästare på bruket! försökte Selma lättare på stämningen.
Lennart spärrade ut kinderna och log brett: Jo, jo, det stämmer nog det!
Selma, som varit sömmerska på fabriken, hade äntligen bestämt sig för att gifta sig glad över att hennes blivande var både bestämd och äldre, kanske klokare, med god ställning. Hon sköt laxen och strömmingen närmare Lennart, bjöd på varma pannkakor med hjortronsylt och nyslungad grädde.
Efter kaffet steg Lennart ut på farstubron, bredde ut armarna och ropade: Men hörni, vilket himla paradis ni bor i! Och den här luften!
Gillar du det, Lennart?
Skämtar du eller? Helt fantastiskt.
Bra då. Vi stannar här, vilar ut lite, men imorgon åker vi in till stan igen och tar med Simon. Han behöver skolkläder.
Men hör du Selma, varför dra med grabben till stan? Har ni ingen skola här ute?
Jo, men det är bara lågstadiet här
Låt honom gå ett år till i byskola, sedan hämtar vi honom. Vi gör ju om hemma; tapetserar, köper nya möbler hemma hos dig är det ju bara gammalt. Så han får bo här så länge…
Nanna Maj såg förskräckt på Gösta vars mustasch darrade.
Men… Lennart, vi har ju redan bestämt…
Det går fort att packa lite saker för en grabb! Titta vilken idyll: mjölk, bär, frisk luft han blir stark som en björn! Vi har ju fullt upp inne i stan ändå, så bättre för honom att stanna här tills allt är klart.
Nåja, det var inte mycket till förslag, det där. Mer ett krav, muttrade Gösta med sin morrande mustasch.
Nästa dag, medan Selma broderade ut argumentet om varför Simon inte skulle med hem, nickade han bara stillsamt. Men när Lennart och Selma gick iväg för att ta bussen till Karlstad, var Simon spårlöst borta. Nanna Maj letade på vinden, i snickarboden ingen Simon.
Men han var ju här nyss? Cykeln står kvar.
Äsch, han kommer nog – leker väl tafatt någonstans, viftade Lennart.
Selma granskade med oroliga ögon gården, och klev till sist ut genom grinden.
Simon hade gömt sig i vedboden och spanade genom springan. Han ville kasta sig fram, springa till mamma och hålla hennes hand, men han höll sig undan; något i honom förstod att nu var han plötsligt utanför, sedan denne skallige farbror dykt upp.
Han höll det trasiga träskeppet hårt. Tårarna rann, fast Simon aldrig brukade gråta inte ens när morfar dragit honom i örat för att han olovandes stuckit ut med ekan på älven.
Då visste Simon att det aldrig var orättvist, det var bara så det skulle vara.
Men nu, när ingen ens rörde honom, kom tårarna ändå, och han gnuggade bort dem mot kinden, ville inte känna detta våta i ansiktet.
Nu fann vi dig allt! utbrast Nanna Maj när Lennart och Selma redan åkt. Var inte ledsen, gubben. Mamma kommer tillbaka om en månad, och vi fixar skolkläder åt dig här i Åmål. Du trivs ju hos oss, visst?
Simon sänkte huvudet, det ljusa håret föll ner mot ögonen. Han tänkte på sina klasskamrater, alla vännerna i stan. Plötsligt längtade han hetsigt hem. Han hade ju alltid vetat att somrar var hos mormor och morfar; på hösten återvände han alltid till lägenheten vid Stenbron, med asfalterade skolgårdar och simskolans klorlukt.
En vecka gick fort. Simon glömde nästan allt när han sprang med grabbarna över ängarna, jagade boll eller bandy, och tänkte mindre och mindre på att hans mamma åkt hem ensam.
Nanna Maj tappade nästan foten när hon fick se Selma bakom grinden.
Men barn, vi väntade dig ju inte.
Selma sjönk trött på farstubänken.
Jag hade ju sagt: en månad men det gick två veckor, så åkte jag hit igen. Jag ska ta hem Simon.
Hur så? Vi hade ju bestämt
Det var jag, mamma, som ändrade mig. Ingen annan ska bestämma över mitt barn. Lennart? Han har visat sitt rätta jag, springer nu till byns ekonomitjej med sin basmat. Hon har inga barn. Och jag jag behöver ingen villkorad familj. Lennart sa: Du får inte ta Simon från byn. Men jag tänker inte lämna bort mitt barn.
Nanna Maj såg tyst på sin dotter. Ville henne lycka, ja men inte på det viset, inte med Lennart.
Kanske är det bäst, mitt barn.
Ja, bäst. Jag tar Simon hem, köper nya byxor, ryggsäck, han får börja i tvåan vi får det bra, mamma. Vi har alltid haft det bra. Jag letade efter en make till Simon och en pappa åt mig själv. Men det var nog inget för oss, ändå.
Då dök Simon upp på gårdsplanen. Han stannade, såg mot mamma så överraskad att han glömde sin sorg och sprang rakt i hennes famn.
Mamma!
Min älskling! Vad jag har saknat dig! Jag har kommit för att ta dig hem igen skolan börjar snart.
Simon såg ofattande på mamma.
Vi lever som förr, du och jag. Du får börja på fritids, och gå med i fotboll, precis som du ville.
Simon försökte packa sin väska så full att mammans kasse skulle kännas lättare.
Det räcker, älskling, den blir för tung.
Det blir den inte! Jag är stark!
Morfar och mormor följde dem ut till vägen. Bussen svängde in, dammet yrde, och Simon satte sig vid fönstret och vinkade tills morfar och Nanna Maj dolde sig bakom björkarna vid kurvan.
Han höll sitt lagade träskepp i händerna, sneglade på mamma med lättat hjärta. Nu for de hemåt och den känslan sträckte sig genom hela kroppen, starkare än något annat, medan han satt där bredvid den allra käraste människan i världen.
