Katten satt tyst och betraktade henne. Med en djup suck och lite mod sträckte jag ut handen efter honom, i förhoppningen att ärmarna på min skinnjacka skulle skydda mina händer från klorna hos denna lurviga fripassagerare…
Skiftet var slut och jag gick längst bak i bussen, noggrant synandes under varje säte.
Bussen var nästan som mitt hem, och hemma hos mig var det alltid skinande rent. Kanske för att det inte fanns någon där att stöka till?
Annika, nu är det väl dags för dig att hitta en karl, brukade tant Agneta från trafikledningen säga. Du fyller snart trettio, fortfarande ensam. Och så kör du buss, det är väl ändå ingen kvinnosyssla! Karlar orkar inte med passagerarna ibland, vilka besvärliga typer man får ha ibland!
Jag har bara trevliga passagerare, brukade jag svara. Och jag trivs med jobbet. En man är ju ingen katt eller hund som man bara “skaffar”!
Tanterna himlade med ögonen. De visste ju att det var mycket mer jobb med en karl än med en fyrbent vän.
Då får du skaffa dig en katt, föreslog de. Så är du åtminstone inte ensam!
Jag brukade bara le och sucka:
Än har det inte blivit någon katt, svarade jag medlidsamt och gick hem, satte på musik, lagade mat till mig själv, läste ett tag och gick till sängs…
Dagarna liknade varandra som syskon. Jag var inte förtjust i helgerna då öppnade sig alltid så mycket fritid. Ofta åkte jag ut och tog en sväng med bussen, som en passagerare den här gången.
Jag gillade att känna mig som någon annan förde mig ut mot ett lyckligare, vackrare liv
Denna dag var som alla andra. Skiftet var slut, och jag började städa salongen.
När jag kikade under det bakersta sätet hoppade jag till. Två lysande ögon stirrade på mig!
Vad har vi här då? Kiss-kiss! Hur har du hamnat där? Jag hukade mig ner. Har du gått vilse?
Katten sade ingenting, bara tittade.
En gång till tog jag mod till mig och sträckte ut handen, och hoppades mina skinnjackearmar skulle klara klorna från pälsbollen.
Till min förvåning lät katten mig dra fram honom från under sätet, och nu kunde jag titta närmare.
Vilken ståtlig en! Jag är ingen kattkännare, men något med ansiktet och fluffigheten sa att det här var en perser. I halsbandet dinglade ett märke.
Merlin, läste jag högt, vred lite på katten, Jaså, är du den stora trollkarlen själv?
Katten gäspade stort, som för att inte motsäga.
Vad ska man ta sig till med dig då, Ers Magiska Höghet? Jag bestämde mig för att åtminstone tilltala honom artigt. Vart ska vi leta efter din familj nu då?
Katten tittade mot mig och gäspade igen. Ville han hem? Eller bara ha något att äta och sova?
Jag insåg snabbt att valet var mitt. Visst, man kunde lämna honom ute men hur kan man göra så mot en fripassagerare!
Så här får det bli, sade jag bestämt. I natt får du stanna hos mig. Imorgon skriver jag ut lappar med bild på dig. Någon saknar dig säkert!
Katten hade inget emot det. Men när jag vände mig mot utgången krånglade han plötsligt sig ur armarna och kilade prompt tillbaka under sätena. Han kom tillbaka med något i munnen.
Vad har du fått tag i nu? frågade jag och lutade mig ned.
Katten släppte ner ett trisslott i min hand.
Nämen titta! sade jag förvånat. Så inte nog med att din ägare tappat bort dig, tappade de lott också?
Katten stirrade, gäspade lite till som för att fråga om vi inte borde skynda oss hem.
Jag oroade mig redan borde jag nämna lotten på lappen? Tänk om någon försökte luras och sade att katten och lotten var deras?
Nej, bättre vara listig! Men först behövde jag köpa något gott till min gäst.
“Duger det här?” frågade jag i djuraffären, osäker framför kattmats-hyllan.
Merlin spanade bland påsarna och stuck nosen mot en särskild sort så tydligt att jag var tvungen att ta fram den.
Den här alltså?
Han knep fast påsen i tänderna, svaret var klart.
Du är en smart katt! berömde jag.
Han gjorde ett läte som betydde ungefär: “Jag vet väl själv!” När jag hade handlat det vi behövde gick vi hemåt.
Gör dig hemmastadd! släppte jag ner honom på golvet hemma.
Merlin tog genast ett varv genom lägenheten. Jag gick ut i köket och delade på två assietter en till vatten, en till mat.
När han ätit färdigt, tog jag en bild av honom och skrev ut affischer. Varken namn eller trisslott stod med.
När jag väl skrivit ut affischen visade jag den för Merlin.
Titta vad fin du blev! Imorgon åker den upp på bussen. Vem vet, kanske din familj hör av sig! Men…
Plötsligt kom jag på att jag hade arbetsdag imorgon. Och ingen att lämna Merlin hos.
Ta honom med? Omöjligt. En distraherad busschaufför är en farlig busschaufför. Lämna ensam? Stackars katt han hade ju redan gått vilse en gång!
Då kom jag på Erik, grannen rakt över. Frilansade hemifrån, behövde bara dator och kaffe.
Vi brukade ses när han köpte mat. Lång, lite klumpig, glasögon. Vi hälsade, men alltid på väg åt olika håll.
Men Erik skulle säkert kunna titta till en katt.
Med lite pirr gick jag över och plingade på. Han öppnade, rufsigt hår, tofflor, mjukbyxor och förvånad min.
Jag förklarade så gott jag kunde och till min förvåning behövdes ingen övertalning han nickade bara och tog emot reservnyckeln.
En sekund blev jag lite besviken inte ett spår av intresse. Men jag suckade, gick hem och ropade:
Kiss-kiss! Merlin, var är du?
Merlin satt redan vid balkongdörren, tydligt redo för en kvällspromenad.
Efter någon tvekan öppnade jag och vi klev ut tillsammans.
Merlin hoppade lätt upp på räcket. Jag flämtade och rusade fram för att hålla i honom.
Han såg stolt och förvånad på mig, men vände huvudet mot himlen. När jag också följde hans blick såg jag stjärnorna.
Himlen glittrade med tusen ögon. En stjärna föll över natten som en tår.
Merlin strök sig mot min hand, som om han ville påminna mig kom igen nu, önska dig något! Och jag gjorde det
Jag somnade så fort jag la mig den kvällen. Kanske för att en lurvig Merlin spann vaggvisor bredvid?
Morgonen därpå, efter att ha instruerat en trött Erik, gick jag till jobbet.
Hela dagen körde jag runt i stan med anslaget i bussen, men ingen reagerade på var katten blivit av.
Jag skämdes lite för att jag var så lättad för jag längtade hem som aldrig förr.
I min lägenhet doftade det nybryggt kaffe, något helt annat än det vanliga snabbkaffet.
Jag tog mig friheten, erkände Erik. Inget illa menat, men du har bedrövligt kaffe hemma. Jag tog med mitt eget! Vill du ha en kopp?
Gärna! sade jag. Men var är Merlin?
Då kom katten självsäkert in i hallen, såg nöjd ut, och strök sig mot mitt ben.
Din Merlin mår bra, Erik böjde sig för att klappa honom. Vet du, jag har inte varit så avslappnad på länge. Fastnade vid datorn som vanligt, men insåg att jag hellre ville skriva något annat för en gångs skull
Skriver du berättelser? frågade jag nyfiket.
Det blev en saga om en katt, faktiskt, han log snett. Skoj att någon faktiskt bryr sig.
Jag gillar sagor! Speciellt fantasy det är nästan samma sak!
Och så visade han mig sin text.
Vi drack kaffe och läste sagan, och bredvid satt Merlin och övervakade oss, med blicken hos en förälder till två busiga kattungar.
Jag tyckte väldigt mycket om sagan. När Erik gick hem blev det lite tomt igen. Men jag hade fortfarande katten.
Då ringde det på dörren. Merlin reste sig omedelbart och spatserade dit. Jag ropade:
Vem där?
För annonsen, kom det från hallen.
Först ville jag inte öppna, men det var ju inte rättvist. Så jag öppnade och där stod en lång äldre herre i svart rock och log milt:
Oroa dig inte. Jag har verkligen kommit för att hämta katten, och för att du ska veta att det är på riktigt så heter han Merlin visst?
Katten for genast till honom och hoppade upp i hans famn, så inte fanns det något tvivel.
Varsågod och stig in, sade jag lite dämpat.
Det kändes som att det skulle kunna vara tårar på väg. Så snabbt kan man fästa sig vid en katt! Den äldre mannen och katten utbytte blickar, nästan som en tyst konversation.
Får jag be om en kopp kaffe? frågade han.
Jag bryggde kaffe åt honom tack Erik för att du hade lämnat mer efter dig. Den äldre mannen såg på Merlin, som om de förstod allt om varandra.
Förresten, sade han efter ett tag. Hittade du något mer?
Jag rodnade och gav honom trisslotten. Men han skakade på huvudet:
Den behåller du, sa han vänligt.
Men det är ju din, protesterade jag.
Men du hittade den, och Merlin har inget emot, log han stort.
Tänk om det är vinst på? undrade jag försiktigt.
Ska man alltid tacka nej till ett litet hopp om lycka? sa han bara.
Jag tittade ner. Det var ju det där jag önskat mig när stjärnan föll bara lite, lite mer lycka.
Man ska ge lyckan chansen, kära du, log han. Och vi ses nog igen. När du kommer tillbaka
“Vart ska jag återvända ifrån?” hann jag tänka innan han redan stängt ytterdörren försiktigt bakom sig.
Nyckeln vreds av sig själv i låset, och huvudvärkdimmig kröp jag ner i sängen och drömde om sagan Erik skrivit.
Om en mäktig trollkarl som bara tänkte på sig själv, vars magi aldrig gjorde någon lycklig. Som straff fick han leva som katt, tills förtrollningen bröts.
Nästa morgon gick jag till jobbet igen men det kändes som solen sken starkare, passagerarna log mer och bussen rullade gladare än vanligt.
Och ja, jag skrapade trisslotten och vann en resa till havet. Men det var chefens leende som överraskade mig mest:
Ta semester nu, Annika. Du har förtjänat det. Gubbarna kör så länge!
Sen blev det havet, stjärnorna och känslan av att vara alldeles ny igen.
Jag kom hem fylld av glädje, med snäckor och havsluften brusande inuti.
När jag skulle gå in mötte jag Erik i trappan. Lång, rufsig, lite klumpig.
Det var någon som letade efter dig igår, sade han. Du bad mig hälsa han tystnade och granskade mig. Du ser annorlunda ut nu. Och väldigt vacker.
Tack, log jag. Men vad skulle du hälsa?
Erik slog sig för pannan och försvann in. Han kom tillbaka med en grå, fluffig liten kattunge i famnen. Med mycket välbekant min.
Nå, alla perserkatter ser ju lite stolta ut.
Det är din katts son Jo, alltså katten du hittade i bussen. Han heter Artur.
Den äldre mannen sade att bara du kunde få ta hand om honom, här blev han lite röd om kinderna. Egentligen sade han oss.
Oss? hjärtat bultade i bröstet.
Ja han menade nog att vi skulle ta hand om honom, erkände Erik och kikade blygt på mig.
Mjau! stödde kattungen Artur, och sträckte sig efter min hand.
Jag tog hans lilla tass och samtidigt Eriks stora, varma hand. Och där, mitt i verkliga livet, blev världen lite snällare, lite varmare, och mycket lyckligare.
