När du verkligen älskar, tappar du huvudet
Alva, ska vi flytta tillbaka till byn? Jag klarar inte av stadslivet längre. Det har gått tre år och jag känner mig främmande här. Där är luften friskare och kanske kan du få barn där, föreslår Erik till sin fru.
Erik, du tror det inte, men igår tänkte jag också på det. Jag ska börja undervisa igen på skolan, och kanske blir en flytt verkligen bra för oss?
Älskling, bestämt!
Erik och Alva gifte sig för fyra år sedan. Efter att ha avslutat universitetet flyttade hon till deras hemby och började undervisa i den lokala grundskolan. Där blossade deras kärlek upp och de gifte sig kort därefter.
Efter ungefär ett år i byn tvingas Alva återvända till staden när hennes mor blir allvarligt sjuk, så de flyttar. Ett år senare går hennes mor bort.
Erik och Alva lever lyckligt tillsammans och älskar varandra, men saknaden av barn tynger dem båda. Alva har gjort undersökningar, men läkarna säger att allt är i sin ordning.
De packar snabbt ihop, hyr en bil och kör till Eriks mors hus i byn, som har bott ensam.
Tack gode Gud, utbrister Signe, svärmor, att ni packade era saker, tror du vi blir kvar för alltid? Jag har bett Gud om detta, och nu har vi er här igen, svarade hon uppriktigt och glad. Det är ett ledigt rum, ta det, det finns plats för alla. Vi har klarat oss bra tidigare, men din far, Erik, gick bort för ett år sedan Jag saknar honom. Jag bad Herren att föra er tillbaka, och nu är ni här
Erik får ett nytt jobb på den lokala verkstaden och blir varmt mottagen. Alva får en tjänst på skolan igen.
Hej, Anna Svensson, säger rektorn, Mats Pettersson, med ett leende. Vad bra att ni är tillbaka, vi har en ledig plats, och inte många vill flytta ut på landet.
På fredagskvällen ordnar Signe en fest i sitt hus, vet att grannar, Eriks vänner, Alvas elever och deras föräldrar kommer. Alla är glada att Anna, som alla kallar Annan, är tillbaka. Mest av allt är Sam, som Alva räddade ur ett träsk en flaska som låg på golvet i baren.
Ingen i byn tror att Sam ska sluta dricka, men Alva tror på honom och hjälper honom. Sam stormar in i Signes trädgård, ser Erik och hans äldre bror, omfamnar dem hårt och glömmer nästan att säga hej.
Erik, är det sant? Ryktena om att ni och Annan återvänder har spridit sig i hela byn. Jag förstår, du är lokal, men hon är en stadslärare!
Vi är tillbaka för alltid, svarar Erik och klappar Sam på axeln.
Var är hon, vår Annan, i huset?
Erik nickar, och Sam springer in, ser Alva, tar henne i famnen, snurrar runt några varv och lägger ner henne på golvet.
Annan, Annan Svensson, hur glad jag är!
Vid dörren står Erik och ler.
Äntligen, jag förstår allt. Vi väntar på er i vårt hem. Veron, min dotter, blir glad. Jag måste skynda hem, jag lovade min fru att ta hand om vår dotter. Vi ses imorgon, kom gärna, vinkar han och rusar ut.
Dricker han fortfarande? frågar Alva svärmodern.
Nej, inte en gång sedan. Han älskar sin dotter, hon är nästan två år nu.
Vad heter dottern?
Alva, tror du inte? ler Signe. Du frågar ändå.
Alva? Som mig?
Inte som dig, utan till din ära, säger Sam, glömde du hur du tog hand om honom? Ingen trodde du skulle kunna göra av honom en människa
Nästa dag går Alva och Erik på besök hos Sam. Hans fru Veron har dukat fram en bord, och ur ett litet rum kommer en liten docka med lockigt hår, blå ögon och kinderna rosiga, och går försiktigt fram.
Titta, vår dotter har kommit, säger Sam, far är Erik, och du, Alva, får kallas Anny.
Hej, Anny, sätter sig Alva ner och räcker honom en leksak.
Flickan kramar leksaken, tar Alvas hand och drar henne in i sitt rum.
Så, Erik, du har förlorat din fru, skrattar Sam, men hon gjorde vår dotter lycklig. Ingen annan passar in, men du har en god själ.
Flera släktingar till Sam och Veron anländer, åtta personer sitter vid bordet, och sedan kommer fler bybor utan inbjudan så går det i svenska byar, folk dras till en fest. Alla jublar att Erik och hans fru är tillbaka. Några tar med pajer, andra med sylt och inlagda grönsaker, någon har med snaps, och några har redan börjat spela folkvisor på dragspel. Stämningen är hög i Sams hus.
Sam reser sig och håller ett tal för Erik och hans fru, håller upp ett glas men dricker inte. Alla vet att han är nykter.
Jag, mer än någon annan här, är skyldig allt jag har idag till Anna Svensson, vår Annan. Alla vet vilken roll hon spelade i mitt meningslösa liv. Ja, många viskade bakom min rygg när jag gick till lärarens hus: Där går han igen till lärarinnan, öppet mitt på dagen. Och vad är det för en ung, bildad flicka han har kommit i kontakt med? Det hände, alla såg det, men ingen förstod att mellan man och kvinna kan finnas mer än en förbittring det kan också finnas sann, ren vänskap, en vanlig mänsklig relation. Dessutom bar jag på en djup kärlek till Veron i mitt hjärta, ingen kände till det.
Det hände, svarar byborna, och nickar.
Jag kommer aldrig glömma när Anna Svensson först kom fram till mig, såg mig vänligt och sade: Sam, hjälp mina elever att bygga fågelholkar, och krävde att jag var nykter. Jag ville dricka, men lovade henne, och ett löfte är ett löfte. Jag byggde två holkar och tänkte att det inte kunde skada. Men tänkte också: om hon ber om mer och jag inte kan, så sviker jag. Så jag stoppade, även om suget var starkt. Jag blev inte våldsam, men drack inte, Sam ser sig omkring och suckar, alla lyssnar.
Sen kom Anna igen med en ny förfrågan, jag kunde hjälpa, så det blev en kedja. Ibland kände jag mig på gränsen, men jag stannade, för jag ville inte bli sedd som berusad. Jag började tycka om att vara till nytta. Hon övertalade mig att gå en körkortskurs, jag klarade den, fick jobb direkt. Så har jag kört sedan dess, återvände till ett nyktert liv, blinkar han mot de som sitter.
Jag förstod först när Alnan lämnade mig för staden att alla fågelholkar kunde någon göra, men hon drog mig så sakta mot ljuset, steg för steg. Då insåg jag att en skyddsängel finns, och min är Annan. Hon såg på mig, trodde på mig, tackar henne enormt, han böjer huvudet mot Alna, och alla applåderar.
När jag reste mig på egna ben, bestämde Gud att jag skulle göra allt själv. Om jag kan, går jag på två ben, om inte, kryper jag tills tiden är slut. Jag fick inte låta mig falla. Åh, hur mycket jag saknade dig, Annan. Men då kom Veron, vi blev ett par, hon trodde också på mig. Genom hennes äktenskap och min dotter är jag skyldig Anna Svensson. Så vi måste alla älska och vårda henne, med hennes goda hjärta och själsfrid. Du, Erik, är en förebild, jag beundrar dig. Älska henne, så älskar hon dig. Allt blir bra.
Tiden går. Erik arbetar, Alva undervisar. En dag kommer Alva hem från skolan blek, benen svaga. Hon lägger sig i soffan.
Annan, vad händer? undrar Signe. Har du aldrig legat ner dig på dagen innan? Mår du dåligt?
Jag vet inte, svaghet, illamående, något är fel.
Signe ler plötsligt.
Väntar du på ett barn, Alva?
Jag tror inte längre
Aldrig ge upp, hoppas alltid, gå imorgon till vårdcentralen.
Alva återvänder från staden, läkaren bekräftar.
Grattis, ni väntar ett barn. Så sade jag
Erik kommer hem från jobbet, ser den glada frun och hoppar upp och kragar henne.
Hur känns det? Du har leendet på läpparna, och du skrattar.
Några dagar senare får Alva ett samtal, ambulansen kör henne till regionens födelseavdelning, Erik åker med henne. Hon föder en son på natten. Tidigt på morgonen kommer Signe till sjukhuset, ser sonen på en bänk och sätter sig.
Mamma, allt är bra, jag födde sonen! Jag kan inte tro att detta händer mig. Jag älskar Alva så mycket, ibland blir jag rädd för hur stark min kärlek är. Jag vill bara ha henne nära. Mamma, är det normalt?
Ja, min son. När du verkligen älskar, tappar du huvudet, svarar modern med ett leende.
Vi tar hem Annan och sonen, jag hjälper till, tänker Signe medan hon ser på honom: Yttre man, inre barn.
Allt är bra, alla är lyckliga. Några månader senare föder Alva också en dotter, stor glädje i familjen.
Erik har avläst sin examen på distans och arbetar nu som huvudagronom. Alva får erbjudande om att bli skolchef, men hon vill inte.
