Linnea, min allra bästa vän, och jag har varit oskiljaktiga sedan vi var små. Vi gick tillsammans till förskolan, följdes åt genom skolan och hamnade till och med på samma universitet. På campus mötte jag en ung man, både charmig och vacker. Jag blev förälskad, men livet ville annorlunda. Han fick av en slump syn på Linnea, som inte bara var vacker, utan även utstrålade något sällsynt förtrollande, och han blev förtjust i henne.
När min vän närmade sig mig och försiktigt frågade om hon fick flirta med honom eftersom även hennes hjärta slog lite extra för honom tvekade jag. Jag sa att det inte störde mig, men att jag faktiskt älskade honom. I själva verket skänkte jag den stora kärleken i mitt liv till min vän. Tiden gick vidare, Linnea och jag gifte oss och fick egna barn. Med åren försvann känslorna jag burit på för honom, och mitt fokus blev min egen familj.
En gråmulen söndag kom Linnea till mig, uppjagad och bad mig täcka upp för henne eftersom hon hade en hemlig träff. Jag undrade varför hennes make som hon inte ville skulle få reda på det inte fick veta. Hon bekände, med sorg i rösten, att hon blivit förälskad i en annan man, och att hon inte längre kunde leva utan honom. Samtidigt tänkte hon inte lämna sin äkta man, som var en stabil försörjare, älskade sina barn över allt annat och behandlade henne väl.
Jag stirrade undrande ut genom köksfönstret. Hennes man, Oskar, var omtänksam, framgångsrik och en fantastisk pappa. Jag kunde inte förstå hennes val att svika honom. Hade han varit känslokall eller inte uppskattat henne, så hade jag kanske förstått hur hon kände. Men med tanke på all kärlek och omsorg han gav, var det omöjligt för mig att begripa varför hon jagade nya, osäkra känslor istället för att vårda dem hon redan hade i tryggheten hemma i Stockholm.
