När jag fyllde trettio brukade folk säga att Elin har hela världen framför sig. Jag hade ett stabilt jobb som administratör i Stockholm, hyrde en mysig lägenhet på Södermalm och kunde resa spontant så fort jag hade lust. Helgerna gick till att fika med vänner, gå på bio eller dröja oss kvar ute och dansa hela natten.
Då var jag tillsammans med en kille, Martin, i nästan fem år. Men varje gång han ens snuddade vid tanken på att vi nån gång kanske skulle bli föräldrar, fick jag kalla kårar. Jag sa alltid att jag inte kunde se mig själv byta blöjor och leva utan sömn. Han bytte ämne, jag satsade vidare på sparandet, utbildningen, resorna aldrig på föräldraskapet.
Vid 37 träffade jag en annan man, Henrik, som jag trodde skulle kunna vara den rätte. Men han hade redan ett barn från ett tidigare förhållande något jag genast klassade som för mycket ansvar. En dag kom han med förslaget att vi skulle flytta ihop, men sa också rakt ut att han ville ha fler barn i framtiden. Jag blev rädd och drog mig undan. Slutade svara på samtal tills han förstod vinken.
Jag minns att min syster, Karin, sa till mig:
Du kommer ångra att du släppte en bra kille bara för att du inte vill vara mamma.
Jag skrattade då, tyckte hon tog i alldeles för mycket.
När jag var fyrtiofem gick karriären spikrakt uppåt. Jag blev befordrad, tjänade riktigt bra, åkte på konferenser i Köpenhamn och London, köpte min första Volvo, målade hela huset själv och tänkte att livet faktiskt var toppen.
Ändå när jag firade mina egna framgångar såg jag vännerna samla ihop sina ungar: lämningar och hämtningar på dagis, skolföreställningar, fotbollscuper och skridskouppvisningar. Jag sa till mig själv:
Herregud, vilket kaos det där hade jag aldrig klarat.
Jag var övertygad om att mitt liv var lugnare och mer harmoniskt så som det var.
När jag var femtiotvå blev min syster svårt sjuk. Hon behövde opereras och hennes barn fanns där dag och natt hjälpte till med allt från mat och medicin till att hålla reda på försäkringskassan. Själv kände jag mig helt onödig.
Och jag började tänka: Om det en dag händer mig, vem kommer för min skull? Ingen jag kan ringa, ingen som kommer rakt från jobbet bara för att vara med mig. För allra första gången dök det där lilla tvivlet upp inombords.
När jag blev sextio gick mamma bort.
Plötsligt låg allt ansvar på mig: pappersarbetet, begravningen, räkningar, och att tömma hennes lägenhet på Kungsholmen. Syskonbarnen hjälpte stundtals, men de har ju sitt barn, hem, jobb.
Den där första natten efteråt satt jag ensam på golvet, omgiven av plastpåsar med hennes kläder, och insåg vad jag vägrat se:
Det fanns ingen som behövde mig. Ingen som räknade med mig. Ingen att fylla tystnaden med.
Det var då jag för allra första gången tänkte: Kanske hade jag blivit en bra mamma?
Söndagar blev tunga. Mina systrar samlade familjerna barn, barnbarn, svärsöner, svärdöttrar. Husen sjöd av skratt och prat. Själv satt jag mest i ett hörn, inte för att jag var utanför direkt, men för att jag inte var mitt i det där snurrande familjehjulet. Jag var moster Elin, syskonet, men aldrig mamma.
Julen blev värre. Alla styrde planeringen kring sina egna bord. Själv var jag alltid gäst. Aldrig värdinna. Aldrig någons centrum.
Nu när jag är 67 går allt så mycket på rutin reser mig själv, äter själv, handlar själv, betalar själv. Det är inget drama. Det är bara så det är.
Mår jag dåligt, ringer jag Taxi Stockholm, åker själv till akuten och sitter med jackan i famnen på väntrumsstolen ingen som frågar mig hur jag mår. Blir jag ledsen märker ingen det. När jag blev skuldfri och äntligen ägde huset, var det ingen som jublade tillsammans med mig.
Ibland står jag vid köksfönstret och ser på medan grannarna får besök av sina barn och barnbarn. Jag har aldrig sådana gäster. Ingen att lämna mina saker till. Ingen som kan lyssna på mina minnen.
Jag ångrar inte att jag gick emot förväntningarna. Men jag ångrar att jag fattade först så sent att livet inte varar för evigt.
Ja, man kan leva precis som man vill men när åren lagt sig till rätta är det bara en sak kvar som känns viktig:
Att det finns någon där, att luta sig emot.
