När jag var barn drömde jag om att växa upp, så att jag kunde göra vad jag ville: äta precis det som föll mig in, gå och lägga mig när jag själv bestämde, gå ut utan att fråga någon om lov. Jag minns hur jag låg på min säng i Uppsala och fnissade åt tanken på framtiden sådan frihet, trodde jag då. Nu skrattar jag åt mitt lilla, naiva jag. Verkligheten slog till första dagen jag flyttade in i min första etta i Stockholm: städning, matlagning, hyra, räkningar, eviga turer till ICA… Allt det där på en ensam lön som knappt räckte till. Jag tänkte att frihet var att bestämma middag själv. Jag hade ingen aning om hur det kändes att sitta på kvällen och räkna ut om det fanns nog pengar för både ris och tvål den här månaden.
En morgon slog det mig att det gått veckor utan att jag suttit ner i lugn och ro och ätit frukost. Jag rusade alltid upp, snabb dusch, bäddade sängen halvdant, jagade bussen till centralen. På vägen till jobbet kom jag på att jag glömt svara på ett viktigt mejl, att elräkningen måste betalas innan fredag, att saldot på mitt Swish-konto låg farligt nära noll. “Vuxenfrihet” visade sig vara en oändlig att göra-lista, inte en drömuppfyllelse.
När jag till slut kom hem på kvällen, kändes kroppen lika tung som en väska full med sten. Jag öppnade kylskåpet med hopp om att något färdigt och gott bara magiskt skulle stå där. Men nej. Jag var tvungen att diska, skära grönsaker, laga mat, och sedan diska igen. Ofta åt jag knäckebröd med hushållsost för att slippa röra stekpannan. Inte ens då fick hjärnan vila den malde på om vattenräkningen som var hög, att jag måste kolla läckan under diskhon, att tvätten från morgonen nu luktade eftersom jag glömt hänga upp den.
Vännerna brukade säga, “Ska vi ses snart?” Men så fort vi försökte synka tider dök det upp problem: någon jobbade över, en annan tog hand om en sjuk släkting, en tredje hade inte råd med SL-kort, en fjärde var helt slutkörd. När vi var tonåringar sågs vi nästan varje dag; nu gick det en hel månad och vi hade fortfarande inte fått till det. Och när vi väl samlades, handlade samtalet om vår trötthet, om räkningar, om att ryggen värkte. Vi var unga men lät som pensionärer på ett kafé på Södermalm.
Det värsta var insikten att riktig vila inte finns. Till och med helgerna såg ut som listor: tvätt, städning, veckoplanering, handling, laga något trasigt. En lördag stod jag böjd över moppen och tårarna bara rann. Jag tänkte: “Inte ens när jag vilar vilar jag.” Som barn kallade jag detta “frihet”, nu gjorde jag allt det där de vuxna alltid gjorde för mig men nu fanns ingen kvar som kunde hjälpa till.
Och jobbet… Det var aldrig vad jag trodde. Jag trodde att arbete skulle ge mening. Jag visste inte att det också innebar att le vänligt när man inte vill, stå ut med idiotiska kommentarer, jaga mål som ändrades varje vecka, och se halva lönen försvinna till saker man inte ens ser. Jag satt där en dag och funderade på om jag skulle unna mig lunch ute, eller spara pengarna till SL-kortet nästa vecka. Ingen sade det till mig som barn. Ingen förklarade att vuxenlivet är en evig serie mentala ekvationer.
Jag trodde att bli vuxen betydde att vara fri. Men egentligen handlar det om en märklig balans mellan trötthet, ansvar och små, flyktiga ögonblick av lugn.
